Industriarbetarnas tidning

Ett strypmord i nedläggningarnas lågprisland

13 februari, 2014

Skrivet av

DA-ANALYS Stålkonjunkturen är på väg uppåt, orderböcker fylls och priserna stiger. Då stryps en av de mest livskraftiga enheterna inom Outokumpu. Brottsplats: en bruksort i nedläggningarnas lågprisland.

Plåt har valsats i Långshyttan i över tvåhundra år, med framgång. Stålhanteringen är några sekler äldre än så. Bruket har överlevt den ena vågen av bruksdöd efter den andra: 1860-talets, 1920-talets och 1970-talets.

Ett nyckfullt Outokumpu blev dess fall.

Styrelsen lyssnade inte på innehållet i Outokumpu-ledningens egen utredning. Den utredning som säger att Långshyttan bör få vara kvar.

Företaget bör visa innehållet i den utredningen – nu. Om inte annat som ett sätt att visa respekt för Långshyttan.

Långshyttans öde bestämdes inte över vad orten presterade.

Dess öde avgjordes i stället av det schackspel som finska och tyska intressen spelar i bygget av det nya Outokumpu som en storspelare inom det rostfria stålet.

Outokumpus vandring mot det målet är ytterst krokig.

När Krupp Thyssens rostfria dotterbolag Inoxum ska införlivas i Outokumpu blir det ett givande och tagande länderna emellan.

För att Inoxum ska passa in i pusslet stängs bland annat stålverken i tyska Krefeld och Bochum. Sedan tidigare är det också sagt att stålverket i Benrath ska stängas.

Ersättningsjobb har utlovats. Men det tyska facket gör allt för att göra prislappen så dyr som möjligt.

När tyska metallfacket försvarar sina jobb svider det i företagens balansräkningar. Facken mobiliserar för sociala planer med avgångsvederlag och avtalspensioneringar som kostar skjortan för företagen.

Fråga Electrolux, vars nedläggning i Nürnberg kostade flera miljarder. Fråga Nokia om skräckupplevelsen i Bochum.

Outokumpu blöder och har tusen och ett bekymmer att tänka på.

Outokumpu blöder och redovisar idag sitt bokslut för det plågsamma fjolåret. Koncernen vill säkert visa handlingskraft gentemot banker och investerare: ännu ett bruk till slaktbänken.

Samtidigt som bokslutet presenteras manar det tyska facket till demonstrationer mot de gamla besluten att stänga stålverken i Krefeld, Bochum och Benrath.

Att då komma och föreslå att ytterligare en tysk anläggning ska stängas skulle ge de tyska mobiliseringarna extra bränsle och fördyra de redan beslutade nedläggningarna.

Bättre då att lägga ner i nedläggningarnas lågprisland, Sverige.

Så här är det: Inom nya Outokumpu finns två enheter som tillverkar tunna stålband, Långshyttan och tyska Dahlerbrück.

Att lägga ner Långshyttan kostar uppåt en 200 miljoner kronor, enligt företagets egna beräkningar.

Att lägga ner Dahlerbrück kostar det mångdubbla.

Beslutet är märkligt av fler skäl. Inte minst mot bakgrund av att Outokumpus egen utredning visar på Långshyttan som ett hyfsat livskraftigt företag.

Inom stålindustrin är kapacitet a och o.

Långshyttans kapacitet är dubbelt så stor som Dahlerbrücks.

Långhyttan kan producera 45 000 ton smala band per år medan Dahlerbrück mäktar med knapp hälften, 20 000 ton.

Långshyttan är dessutom både välinvesterat och nyinvesterat.

Det är bara sju år sedan dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin var med och invigde den nya blankglögdningsugnen, en investering på en kvarts miljard som skulle vässa nischtillverkaren Långshyttan ytterligare.

Problemet var att Outokumpu länge inte lät Långshyttan ägna sig åt den lönsamma nischtillverkningen. Istället tvingades Långshyttan producera volymprodukter, standarsstål som det omöjligen går att ta bra betalt för på grund av konkurrensen från lågkostnadsländer.

Outokumpu tvingade Långshyttan att spela i Korpen när de egentligen tillhörde toppen av Champions League.

Dessutom tyngs lilla Långshyttan av att betala ett dyrt koncernbidrag, ett ”management fee” som ska bekosta koncernens gemensamma ledning, administration, finansiering med mera. En hög kostnad som hade varit betydligt mindre om man hade stått på egna ben. Och som sannolikt hade förvandlat dagens beskedliga minussiffror i Långshyttan till plus.

Att stänga det större Långshyttan och låta det mindre Dahlerbrück tuffa på kan inte tolkas på annat sätt än att Outokumpu lämnar de tunna stålbanden. Ingen kommer ju att ta över tonnaget från Långshyttan.

Fanns det ingen annan väg? Jo, det senaste halvåret har signalerna från Outokumpu varit positiva för den svenska verksamheten.  Avesta, Långshyttan, Torshälla och Degerfors  skulle få spela i den liga de hörde hemma i, där spelplanen tillhörde de lönsamma specialprodukterna.

För Långshyttan återvände hoppet och man vågade kanske kosta på sig ett uns av framtidstro. En bristvara i den annars så brutala stålvärld som gått på knä sedan finanskrisen briserade.

Långshyttans extremt tunna stålband har varit en framgångsprodukt i världen. Det visade Outokumpus egen utredning. Men den utredningen vägde lätt.

Att lägga ner Långshyttan var det billigaste sättet att visa handlingskraft gentemot investerarna.

Avtal 2023

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Om de allra högsta cheferna får kraftigt höjda ersättningar under avtalsrörelsen blir det svårare för parterna att komma överens, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen vill se en löneökning på 2,0 procent. De föreslår ett engångsbelopp enligt tysk modell om 3000 kronor. De vill även öka företagens makt över arbetstiden.

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

När våra företrädare lämnar oss med svältlöner så måste vi ta saken i våra egna händer och protestera, som resten av världen gör, skriver sex IF Metall-medlemmar.

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers ställer sig bakom LO-samordningen. Det blev klart under förbundsmötet i Uddevalla på söndagen. ”Det känns bra!”, säger Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

GS säger ja till avtalskrav

GS säger ja till avtalskrav

GS ställer sig bakom de framlagda kraven inför kommande avtalsrörelse.

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

Många tyckte att avtalskraven var för låga men IF Metalls avtalsråd röstade ändå ja till att vara med i Facken inom industrins och LO:s plattformar. 

Vilse i avtalsspråket?

Vilse i avtalsspråket?

Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra.

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

Vi gick ner i lön vid krisen 2008, och lät oss permitteras under pandemin, samtidigt som företagen tog ut jättevinster. Vi måste visa ledamöterna på IF Metalls kongress att vi inte tänker nöja oss med luft i plånboken, skriver IF Metall-medlemmen Andreas Köhler.

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”