Industriarbetarnas tidning

Ett strypmord i nedläggningarnas lågprisland

13 februari, 2014

Skrivet av

DA-ANALYS Stålkonjunkturen är på väg uppåt, orderböcker fylls och priserna stiger. Då stryps en av de mest livskraftiga enheterna inom Outokumpu. Brottsplats: en bruksort i nedläggningarnas lågprisland.

Plåt har valsats i Långshyttan i över tvåhundra år, med framgång. Stålhanteringen är några sekler äldre än så. Bruket har överlevt den ena vågen av bruksdöd efter den andra: 1860-talets, 1920-talets och 1970-talets.

Ett nyckfullt Outokumpu blev dess fall.

Styrelsen lyssnade inte på innehållet i Outokumpu-ledningens egen utredning. Den utredning som säger att Långshyttan bör få vara kvar.

Företaget bör visa innehållet i den utredningen – nu. Om inte annat som ett sätt att visa respekt för Långshyttan.

Långshyttans öde bestämdes inte över vad orten presterade.

Dess öde avgjordes i stället av det schackspel som finska och tyska intressen spelar i bygget av det nya Outokumpu som en storspelare inom det rostfria stålet.

Outokumpus vandring mot det målet är ytterst krokig.

När Krupp Thyssens rostfria dotterbolag Inoxum ska införlivas i Outokumpu blir det ett givande och tagande länderna emellan.

För att Inoxum ska passa in i pusslet stängs bland annat stålverken i tyska Krefeld och Bochum. Sedan tidigare är det också sagt att stålverket i Benrath ska stängas.

Ersättningsjobb har utlovats. Men det tyska facket gör allt för att göra prislappen så dyr som möjligt.

När tyska metallfacket försvarar sina jobb svider det i företagens balansräkningar. Facken mobiliserar för sociala planer med avgångsvederlag och avtalspensioneringar som kostar skjortan för företagen.

Fråga Electrolux, vars nedläggning i Nürnberg kostade flera miljarder. Fråga Nokia om skräckupplevelsen i Bochum.

Outokumpu blöder och har tusen och ett bekymmer att tänka på.

Outokumpu blöder och redovisar idag sitt bokslut för det plågsamma fjolåret. Koncernen vill säkert visa handlingskraft gentemot banker och investerare: ännu ett bruk till slaktbänken.

Samtidigt som bokslutet presenteras manar det tyska facket till demonstrationer mot de gamla besluten att stänga stålverken i Krefeld, Bochum och Benrath.

Att då komma och föreslå att ytterligare en tysk anläggning ska stängas skulle ge de tyska mobiliseringarna extra bränsle och fördyra de redan beslutade nedläggningarna.

Bättre då att lägga ner i nedläggningarnas lågprisland, Sverige.

Så här är det: Inom nya Outokumpu finns två enheter som tillverkar tunna stålband, Långshyttan och tyska Dahlerbrück.

Att lägga ner Långshyttan kostar uppåt en 200 miljoner kronor, enligt företagets egna beräkningar.

Att lägga ner Dahlerbrück kostar det mångdubbla.

Beslutet är märkligt av fler skäl. Inte minst mot bakgrund av att Outokumpus egen utredning visar på Långshyttan som ett hyfsat livskraftigt företag.

Inom stålindustrin är kapacitet a och o.

Långshyttans kapacitet är dubbelt så stor som Dahlerbrücks.

Långhyttan kan producera 45 000 ton smala band per år medan Dahlerbrück mäktar med knapp hälften, 20 000 ton.

Långshyttan är dessutom både välinvesterat och nyinvesterat.

Det är bara sju år sedan dåvarande arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin var med och invigde den nya blankglögdningsugnen, en investering på en kvarts miljard som skulle vässa nischtillverkaren Långshyttan ytterligare.

Problemet var att Outokumpu länge inte lät Långshyttan ägna sig åt den lönsamma nischtillverkningen. Istället tvingades Långshyttan producera volymprodukter, standarsstål som det omöjligen går att ta bra betalt för på grund av konkurrensen från lågkostnadsländer.

Outokumpu tvingade Långshyttan att spela i Korpen när de egentligen tillhörde toppen av Champions League.

Dessutom tyngs lilla Långshyttan av att betala ett dyrt koncernbidrag, ett ”management fee” som ska bekosta koncernens gemensamma ledning, administration, finansiering med mera. En hög kostnad som hade varit betydligt mindre om man hade stått på egna ben. Och som sannolikt hade förvandlat dagens beskedliga minussiffror i Långshyttan till plus.

Att stänga det större Långshyttan och låta det mindre Dahlerbrück tuffa på kan inte tolkas på annat sätt än att Outokumpu lämnar de tunna stålbanden. Ingen kommer ju att ta över tonnaget från Långshyttan.

Fanns det ingen annan väg? Jo, det senaste halvåret har signalerna från Outokumpu varit positiva för den svenska verksamheten.  Avesta, Långshyttan, Torshälla och Degerfors  skulle få spela i den liga de hörde hemma i, där spelplanen tillhörde de lönsamma specialprodukterna.

För Långshyttan återvände hoppet och man vågade kanske kosta på sig ett uns av framtidstro. En bristvara i den annars så brutala stålvärld som gått på knä sedan finanskrisen briserade.

Långshyttans extremt tunna stålband har varit en framgångsprodukt i världen. Det visade Outokumpus egen utredning. Men den utredningen vägde lätt.

Att lägga ner Långshyttan var det billigaste sättet att visa handlingskraft gentemot investerarna.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.