Wallenbergarnas långa farväl till industrin

ANALYSDramatiken kring Scania och Astra Zeneca kastar åter ljuset på Wallenberg som industriella ägare. De släppte Scania men kämpar nu för att Astra Zeneca ska stå kvar på egna ben.

Den 14 april 1999. Bolagsstämma i Wallenbergarnas investmentbolag Investor.

Flera tusen besökare samlas för att ta del av den tidens mest uppslitande företagsaffärer som – precis som nu – berörde lastbilstillverkningen och läkemedelproduktionen i Södertälje.

Scania hade just varit på väg in i Volvo men övertagandet hade stött på patrull från EU som sa nej till sammanslagningen. Affären hade dessutom rivit upp sår inom Wallenbergarnas inre krets där Scaniachefen Leif Östling gjorde vildsint motstånd mot fusionen.

Detta var fusionernas och uppköpens gyllene tid. Det fanns pengar och den som hade tillräckligt mycket pengar köpte på sig konkurrenter och därmed nya marknader. Inte minst inom läkemedelindustrin. Svenska staten sålde sitt Pharmacia till amerikanska jätten Pfizer och kvar i Sverige blev ingenting.

Samtidigt funderade Wallenbergs läkemedelsbolag Astra på att gå ihop med brittiska Zeneca och flytta huvudkontoret till London.

Att gå ihop med andra aktörer flytta huvudkotor utomlands var inget nytt för Wallenbergarna.

Något år innan hade Stora Kopparbergs gamla anrika huvudkontor i Falun tömts på det mesta. Både pärmar och chefer hamnade i Helsingfors i och med fusionen med finska statliga Enso.

I samma veva hade Ericsson just inlett sin outsourcing-strategi för att ”vandra uppåt i värdekedjan”. Vilket innebar nedlagda fabriker runt om i Sverige eller försäljning till amerikanska kontraktstillverkare som i sin tur snart kom att flytta tillverkningen till lågkostnadsländer.

I Norrköping, Stockholm, Visby, Östersund, Karlskrona, Katrineholm och Linköping gapade Ericssons fabrikslokaler tomma.

Samtidigt hade ett annat Wallenberg-företag, Electrolux, under Michael Treschows ledning påbörjat marschen ut ur Västeuropa. 25 fabriker och 12 000 jobb rycktes bort med det uttalade syftet att höja vinstmarginalen. Första offret blev diskmaskinfabriken i Alingsås. I Västervik och Motala känner man till fortsättningen.

På den vägen var det just denna 14 april 1999 när en ny Marcus Wallenberg steg fram i rampljuset. ”Tidigare hade denne junior verkat blyg och lite hämmad. Nu uppträdde han som ny tillsatt VD i talarstolen”, skriver Ronald Fagerfjäll i boken Företagarnas århundrade.

När unge Wallenberg tog ordet signalerade han en ny tid. ”Han angav med fast stämma bolagets nya tillväxtområden: hälsovård, utbildning och IT”.

Ordet industri nämndes inte.

Att Scania vid den tidpunkten var och fortfarande är världens mest lönsamma lastbilsföretag tycktes inte spela någon roll. Lastbilar kunde någon annan göra. Femton år senare ägs Scania till 90,6 procent av Volkswagen.

Medan Wallenbergarna vid millennieskiftet fokuserade allt mer på ”hälsovård, utbildning och IT” kom huvudkontoren och därmed kontrollen över tunga industrigrenar som skogen, läkemedlen och kraftöverföringen att hamna utomlands. Wallenbergarnas inflytande över Stora Enso, Astra Zeneca och ABB är idag minimalt.

Marcus Wallenbergs tal hölls i en tid när det talades om den nya ekonomin. Med ständigt låg inflation och ständig tillväxt på nya marknader i en värld som knöts samman av nätverk sammanflätade av det nya Internet. I den nya ekonomin tillmättes industrin ingen större betydelse.

Men det var också en miljö där Wallenbergs starka maktposition förändrats under de gångna decennierna. Ägarmakten hade minskat som en följd av den nya fondkapitalismens framväxt.

Med skattesubventionerat pensionssparande hade fondbolag och andra institutioner fått tillgång till spararnas pengar – först i USA från mitten av 1970-talet och något senare i Europa.

Institutionerna handlade med valutor, aktier, obligationer, olika sorters derivat och hedgefonder. Pengar växte snabbt och med de nya aktörerna förändrades spelplanen för en gammal ägarfamilj som Wallenberg och dess investmentbolag Investor.

Trängda av institutionernas framfart kom Wallenbergarna mer och mer att spela rollen av maktmäklare åt institutionerna samtidigt som Investor själv talade mer och mer om ”att slå index på börsen”. Signalen var: mindre långsiktighet och mer kortsiktighet.

Den plan som Investor spelade på kan sägas rymma fyra olika sorts ägare:

• Passiva, kortsiktiga ägare: typ fonder.
• Aktiva, kortsiktiga ägare: rikskapitalister.
• Passiva, långsiktiga ägare: försäkringsbolag.
• Aktiva, långsiktiga ägare: typ Investor.

Vad som hände under 90-talet var att Investor rörde sig från att vara aktiva och långsiktiga till att bli mer aktiva men kortsiktiga. Därav talet om ”att slå index”. Och därför gled man också in i rollen att bli mer av maktmäklare åt institutionerna, åt fonderna.

Därför var det också logiskt att minska sitt ägande och sin kontroll över exempelvis industriföretag som ABB och SKF. Därför fick besluten över skogen fattas i Helsingfors. Och därför minskade intresset för Scania, trots att vinsterna rullade in.

Länge var Wallenbergarna socialdemokratins och arbetarrörelsens favoritkapitalister.

Såväl Wallenbergarnas som socialdemokratins definitiva genombrott sammanföll i tiden, i efterföljden av det stökiga 1920-talet.

Deflationskrisen i början på 1920-talet skakade inte bara om det politiska landskapet utan även det industriella. Många företag, högt belånade under första världskrigets inflationsår, dukade under när priser föll och räntor steg.

Kruegerkraschen innebar ännu ett skalv som ytterligare förändrade det industriella och finansiella landskapet. En stor del av den kapsejsade industrin hamnade i två stora banksfärer, Handelsbanken och Enskilda banken. Den senare Wallenbergarnas bank. Samma år bildade Per Albin Hansson den första socialdemokratiska regeringen.

När folkhemmet skulle byggas fanns Wallenbergarnas företag på plats. Rationaliserade, finansiellt sanerade och startklara. Asea spelade en central roll när landet på allvar elektrifierades under 1930-talet, Scania blev ledande inom buss- och lastbilstillverkning och Astra förvandlades från en enkel tillverkare till ett forskningstungt företag.

Mellankrigstidens kriser stärkte bankerna. Och hade stärkt bankernas band till industrin. Wallenbergarnas strategi var att kombinera finansiell och industriell styrka. Företagen skulle veta att det fanns pengar i bankvalven.

Men den världen var sedan länge passé den där aprildagen 1999 när unge Marcus Wallenberg talade inför Investors bolagsstämma. Nya tider var här och för Wallenbergarna har det alltid varit nya tider – från det att de tog de första stegen in i industrin när Hofors bruk skulle rekonstrueras efter 1870-talets stålkris.

Hofors bruk finns kvar, vårdades länge som en del av Wallenbergs SKF men ägs idag av finska Ovako. Wallenberg släppte den industrin också.

Harald Gatu