Facket måste våga förändring
24 januari, 2018
Skrivet av Helle Klein
Ledare De unga lär sig att facket inte är för dem. Det om något hotar den svenska modellen.
Lovsången till den svenska modellen ljuder titt som tätt från beslutsfattare nästan oavsett politisk hemvist. På goda grunder. Till den svenska ekonomins styrka hör att det är ordning och reda på arbetsmarknaden. Hög facklig organisationsgrad och samförstånd kring kollektivavtalsmodellen har skapat långsiktig arbetsfred och god reallöneutveckling.
Den svenska modellens många försvarare borde därför vara oroade över att allt färre unga går med i facket. I mitten av 1990-talet var 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) med i facket. I dag är det bara 38 procent.
För fyra år sedan skrev Dagens Arbete Reportaget ”Vart ska Rasmus ta vägen?”. Vår praktikant Rasmus Columbus gjorde ett experiment och skapade sitt alter ego Rasmus Carlsson, en 22-åring som försörjde sig som lärarvikarie men på helger och kvällar jobbade inom hemtjänsten, på restaurang eller i butik. Och på sommaren inom industrin. Frågan gällde: Finns det ett fack för Rasmus?
Svaret visade sig komplicerat. Inte konstigt att de unga ger upp idén om facket. LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson erkände att organiseringen av dem med flera anställningar är ett jätteproblem. Han menade att en attitydförändring måste till. Facket måste bli bättre på att organisera de unga.
Vad har då hänt på dessa fyra år? Inte mycket. Till LO-kongressen har det visserligen fortsatt att komma motioner om att skapa ett särskilt ungdomsmedlemskap i LO. Men hittills har dessa förslag röstats ned. Samtidigt som inga andra lösningar kommit fram.
Vi lät nu vår reporter Rasmus Lygner göra om experimentet. Hans berättelse visar att välviljan är hög men samordningen nästintill obefintlig. Det handlar nu inte bara om att korsa gränser mellan olika LO-förbund utan också mellan LO, TCO och Saco. Många unga kan ena dagen vara en LO-arbetare inom industrin eller hemtjänsten och andra dagen jobba som lärarvikarie och då vara TCO:are. Dessutom blir gränserna mellan arbetare och tjänstemän alltmer flytande i digitaliseringens tid.
Den rådande idén om den flexibla arbetaren är i sig problematisk men faktum är att över 700 000 är osäkert anställda i dag. Facket kan inte bara vara till för dem med fast jobb utan måste bli lika uppfinningsrikt angående medlemskap som arbetsgivarna är vad gäller anställningsformer.
De unga lär sig nu dagligen att facket inte är för dem. Det om något hotar den svenska modellen.