Industriarbetarnas tidning

”Vi sydde våra egna matchshorts”

7 juni, 2019

Skrivet av HENRIK EKBLOM YSTÉN

Fotbolls-VM I sommar åker landslaget till Frankrike med en dröm om final. Allt började i Öxabäck för 50 år sedan.

Öxabäcks IF

Grundad: 1967 (herrsektion 1931).
Hemmaplan: Hagavallen (invigd 1946).
Flest matcher: ­Ann-Kristin Lindqvist 579 (580 mål).
Meriter: 6 officiella SM-guld (1973, 1975, 1978, 1983, 1987, 1988), 6 Svenska cupen-guld (1985, 1986, 1987, 1988, 1989, 1991), spel i högsta serien från 1978–1998.
Nedläggning: 1999, efter flera år av dålig ekonomi.

Pia Sundhage spelade i landslaget 1975–1996 och var förbundskapten 2012–2017. Foto: TT Nyhetsbyrån

Sveriges mästerskapsmeriter

1984 EM-guld
1987 EM-silver
1989 EM-brons
1991 VM-brons
1995 EM-silver
2001 EM-silver
2003 VM-silver
2011 VM-brons
2013 4:a i EM
2016 OS-silver

England var först

British Ladies’ Football Club bildades redan 1894 men först in på 1900-talet drog damfotbollen i gång på allvar.
Den första internationella matchen spelades 1920 mellan ett engelskt och ett franskt lag. Då fanns runt 150 damlag i England.

I Sverige finns en dammatch dokumenterad 1918, på Aspuddens IP då Stockholms Kvinnliga IK vann med 4–0 mot en Söderkombination, men det kom att dröja 50 år ­innan kvinnor ­började spela mer organiserat.

Landslaget på Friends Arena i april. Foto: TT Nyhetsbyrån.

Fotbolls-vm 2019

Spelas: 7 juni–7 juli i nio franska städer.
Deltagare: 24 nationer (9 från Europa, 5 från Asien, 4 från Afrika, 3 Nord- och Central­amerika, 2 från Sydamerika, 1 från Oceanien).
Sveriges gruppspelsmatcher: Chile (11 juni, Rennes), Thailand (16 juni, Nice), USA (20 juni, Le Havre).

Ledstången går i mörktonat trä, trappan är rak och smal. Bara 14 steg skiljer källaren från entréplanets gamla fabrikshall, men de kunde kännas oöverstigliga att masa sig uppför på den tiden det begav sig.

–Lunchrummet var där nere, berättar Kerstin Johnson. Där satt vi och åt, spelade kort och pratade. Inte sällan glömde vi av tiden och fick springa tillbaka upp till symaskinerna. Då stod chefen här uppe vid avsatsen och blängde, sur för att vi suttit och tjattrat för länge.

Kerstin tittar ut över lokalen där textilföretaget Gefa på 1960-talet producerade sjukhuskläder och likrockar åt landstinget. Numera är rummet fyllt av begagnade föremål – lampor, möbler, leksaker, böcker … Tillsammans med sin make Thor köpte Kerstin fastigheten 1987 och drog i gång Antikhuset för att sälja antikviteter.

Men det är varken de gamla prylarna eller de välsydda likrockarna som berättar den mest fantastiska historien om den här fabriken. Om väggarna hade kunnat tala hade de berättat om storslagna fotbollsdrömmar. Och faktum är att de gör det.

Den som följer de 14 trapp­stegen ner i källaren, till det gamla lunchrummet, finner väggar draperade av tidningsartiklar, vimplar och matchtröjor. En rubrik konstaterar: ”De spelar som ’riktiga karlar’ – Fotbollsflickor vill ha serie.” En annan: ”Guldflickor i fotboll – guld till Öxabäck i första damallsvenskan.”

Och på ett glasbord ligger en inramad Stryktipslapp från augusti 1976, då Hallsberg–Öxabäck blev den första dammatchen att ta plats på kupongen.

Kerstin pekar på ett foto där hon och några andra kvinnor poserar i ett av de första matchställen.

– Vi sydde våra egna matchshorts, berättar Kerstin. Alla jobbade ju i princip inom textilindustrin så det var ju inte så komplicerat. Och klubbmärket sydde vi också på själva.

Hon pekar på en affisch – Rättvik–Öxabäck, SM-final 1973.

– Läktaren rasade, minns Kerstin. De hade tagit in en extra läktare men den höll inte för all publik.

Mitt i lokalen hänger en vävd banderoll. Kerstin förklarar att ”två tjejer”  konstnärerna Åsa Norman och Frida Hållander – kom hit med den som tack för pionjärarbetet Kerstin och hennes väninnor har utfört.

Norman och Hållander ställde 2016 ut på konstmuseet i Borås, under temat Öxabäck IF – utan er, ingen morgondag. En banderoll på utställningen bar texten: ”Er talang och era fötter skingrade dimman – inte elva kvinnor på planen utan tusentals.”

Kerstin skakar på huvudet när hon ser sig om i det som blivit hennes hobby: Öxabäcks IF:s museum, i det som en gång var en syfabrik, Kerstins första jobb.

– Inte kunde en väl tro att det skulle bli så här stort när vi satt här ute i lunchrummet och tjattrade om att dra i gång ett fotbollslag en gång i tiden.

Öxabäck, en tätort med drygt 300 invånare i Marks kommun fem mil söder om Borås, kan på ytan framstå som tämligen oansenlig. En liten livs­medelshandel, en bensinmack med självbetjäning, en idrottsplats. Mycket mer är det inte.

Men det var här allt startade. När Sveriges damlandslag i sommar springer ut på arenor i Rennes, Nice och Le Havre för att spela VM-fotboll bör de sända en tacksamhetens tanke till Kerstin och hennes väninnor som drömde om mer än att sitta framför symaskiner dagarna i ända.

– Jag hade sex storebröder och alla höll på med fotboll. Då var det på något sätt naturligt att jag också ville spela, säger Kerstin.

Damlag hade funnits tidigare, men då mest på skoj. I grannorten Älekulla sprang ett gäng damer redan i mitten på 1950-talet ut på Äbyvallen för några matcher mot olika ”gubbagäng”. När Älekullakvinnornas driv efter några år började tyna tog Öxabäck över stafettpinnen. 1963 hade samtalen i Gefas lunchrum ­kommit så långt att Kerstin och hennes arbets­kamrater kunde samla ihop ett fullt lag med ett ­åldersspann mellan 17 och 50 år. Motståndarna hittades i just Älekulla, där en gymnastikförening nappade på utmaningen om dubbelmöte. Öxabäckdamerna fick stryk med 7–1 borta och 4–1 hemma – gymnasterna från Älekulla var avsevärt bättre tränade.

Men förlusterna avskräckte inte. På ­sy­­fabriken i Öxabäck började Kerstin och gänget prata om att bilda en egen sektion i föreningen Öxabäcks IF. Drömmen var att starta en damserie. På resorna till Rotundan i Borås, där det varje helg vankades dans, pratade Kerstin ihop sig med Maj-Britt Håkansson och Anna-­Greta Skoglund. På vägen hämtade de upp ­Anna-Gretas arbetskompis på textilföretaget Ludvig Svenssons – Kerstin Larsson från Kinna som hade varit drivande i Älekullas projekt decenniet tidigare.

– Vi pratade om att starta ett lag hela hösten 1965 och det tog lite tid att övertyga folk om att det här nog skulle gå, säger Kerstin.

Jag hade sex storebröder och alla höll på med fotboll. Då var det på något sätt naturligt att jag också ville spela.”

Kerstin Johnson.

Våren 1966 började laget träna på allvar. Framme vid hösten spelade de fem uppvisnings­matcher, var­av tre mot damlag. Totalt gjorde de 21 mål, Kerstin Johnson var center och stod för 15 av dem.

Kvinnorna var dock inte nöjda. Uppvisningsspel i all ära, det de verkligen strävade efter var fotboll som gällde något. Därför kontaktade Kerstin Larsson journalisten Arne Johansson på Västgöta-Demokraten som skrev den första artikeln om laget. Kerstin Larsson var tydlig i artikeln: »Går det inte på annat sätt kommer vi att åka ut och missionera för att på så vis få i gång damlag i den utsträckning som behövs för att det ska bli en serie.«

Och nog blev det ett missionerande. Kvinnorna ringde, knackade dörr och offrade mycket nattsömn för att få väninnor och bekanta att snöra på sig fotbollskor. Våren 1968 hade pionjärerna nått målet: Sveriges första damfotbollsserie var ett faktum. Utöver Öxabäck innehöll den Veddige BK, Kungsäters IF, IFK Örby, Skeppsjö BK och Hyssna IF. När tabellen summerades några månader senare hade Öxabäck gjort 67 mål, bara släppt in 2 och vunnit alla matcher.

Nu kunde inget stoppa utvecklingen. Hösten 1968 bildades lag runt om i hela Sverige. Två år ­senare kunde Svenska fotbollförbundet inte längre blunda för vad som höll på att hända. På det årliga representantskapsmötet – där förbundets distrikt samlas – beslutades att damspelare skulle licensieras på samma sätt som herrar, och att samma regler skulle gälla på plan.

1972 kom nästa milstolpe: ­förbundet integrerade damfotbollen i sin verksamhet och började planera för de första officiella ­serierna.

Ann-Kristin Lindqvist och Kerstin Johnson.

Kerstin Johnson serverar kaffe i syfabrikens gamla lunchrum. Ann-Kristin Lindqvist och Karin Svensson tackar.

– Du bodde ju granne med mig på den tiden, säger Kerstin. Jag tjatade och tjatade för att du skulle hänga med på träning.

Karin nickar.

– Jag hade ju aldrig spelat fotboll. Jag kunde ju inga regler och så.

– Nä, jag kommer ihåg att du frågade: ”Hörna? Vad är det?” Men sådant gick ju att förklara.

Kerstin vänder sig till Ann-Kristin.

– Och du är Öxabäcks bästa värvning genom tiderna. Hur många landskamper blev det för dig till slut?

Ann-Kristin berättar att hon gjorde 28 matcher för Blågult mellan 1974 och 1981. Egentligen skulle hon ha varit med redan i den svenska premiärlandskampen 1973 på Åland men fick tacka nej på grund av skada. Tre lagkamrater – Ebba Andersson, Maj Gunnarsson och Inger Aronsson – fanns däremot på plan i Mariehamn.

Att Öxabäckskvinnorna stod sig bra i den nationella konkurrensen hade sina skäl – de tränade hårt.

– Vi fick en tränare som var stenhård. Vi bar varandra på ryggen och sprang på mossen. Och så körde vi intervaller i backarna häromkring, berättar Ann-Kristin.

Som pionjärer hade Öxabäck också ett försprång. Under de första åren vann de Västergötlands damfotbollsserie samtliga sju säsonger. 1972 tog de hem Riksmästerskapet i fotboll och blev inofficiella svenska mästarinnor. Året därpå vann de också det första officiella Sverigemästerskapet i fotboll för damer.

– När vi startade låg det rätt i tiden, säger Kerstin. Hade vi inte dragit i gång, hade någon annan gjort det. Damlag hade ju funnits tidigare men tiden var väl mogen, helt enkelt.

Vi fick en tränare som var stenhård. Vi bar varandra på ryggen och sprang på mossen.” 

Ann-Kristin Lindqvist spelade 579 matcher med Öxabäck.

Nu är det nog inte hela sanningen. Trakterna kring Öxabäck var unika i sitt slag. Textilindustrin blomstrade och samlade kvinnor i massor. Sammantaget utgjorde syfabrikerna, i det som än i dag går under namnet Tygriket, ett perfekt underlag för att bryta ny mark, dessutom i en tid då kvinno­rörelsen kommit på fötter ordentligt.

Allt fler ­lämnade hemmet för att förvärvsarbeta. Sedan ­slutet av 50-talet hade kvinnor till och med fått möjlighet att utbilda sig till ­poliser och präster. Och i ­mitten av 60-talet godkändes p-pillret i Sverige. Klimatet höll helt enkelt på att förändras. Därmed inte sagt att ­Öxabäckskvinnorna mötte den acceptans de efter­strävade överallt. Inför en match mot Tranemo annonserades det i lokaltidningen: ”Man blir inte mätt av att titta på 44 kvinnoben, så passa på före matchen och intag en stadig middag på Hotell ­Tranemo.”

Och en av de vanligaste tidningsvinklarna var att kvinnor ens spelade ­fotboll. ”Mamma stjärna i laget – pappa fixar blöj­byte”, ­lyder en förvånad rubrik som hänger inramad i det museum som Kerstin Johnson numera driver i Antik­huset, strax intill Gefas gamla lunchrum.

– Många skrockade väl om att det var kul att titta på fruntimmer, säger Ann-Kristin. Men det var väl mest i början?

– Jo, de som kom och tittade såg ju att vi faktiskt kunde spela fotboll, säger Kerstin.

Faktum är att Öxabäck snabbt blev något av en publikmagnet.

– Och när vi mötte Hammarby i SM-final här hemma på Hagavallen kom nästan 3 000 personer, säger Kerstin. Ska vi gå upp och kolla på idrotts­platsen?

Hagavallen ligger ljuvligt belägen i en dalgång. Branta trappor leder ner mot gräsytan. Runt planen har Öxabäck IF satt upp elstängsel för att hålla mattan fri från bökande vildsvin som huserar i den täta skogen som omger idrottsplatsen.

Ann-Kristin Lindqvist börjar kicka med bollen som ligger på gräset framför henne. Hon blir uppen­bart frustrerad när hon har svårt att hålla den i luften mer än tre–fyra tillslag.

– Man kan inte säga att det rycker i kroppen direkt, säger 69-åringen lakoniskt.

Annat var det 1978, när publikrekordet sattes mot Hammarby. Öxabäck vann med 2–1 och Ann-Kristin gjorde båda målen.

Nu ställer hon sig bredvid väninnan Kerstin och blickar ut över planen där de en gång i tiden skrev fotbollshistoria. De talar om skjulet som låg intill skogsbrynet, där de bytte om och bara hade kall­vatten att tvätta sig i. De pratar om hur ”gubbarna” ständigt fick köra dem till match, och att de en gång skulle till Kungsbacka och fick dela på 500 kronor i reseersättning. De pratar om äventyren som de fått uppleva, som uppvisningsmatcher i England, Tyskland, Holland och Frankrike.

Och de talar om sommarens VM – men utan att riktigt vilja kännas vid att det är de själva och deras väninnor som faktiskt satte bollen i rullning en gång tiden.

– Vi tänkte ju inte så då och då är det konstigt att tänka så nu. Vi ville ju bara spela fotboll, säger Ann-Kristin.

Kerstin nickar instämmande.

– Det enda jag kan känna är när jag numera ser ett flicklag spela på någon plan man passerar. Då kan jag tänka tillbaka på hur det var för oss och att det nu har blivit så naturligt och självklart att tjejer också ska få spela fotboll om de vill …

Hon ler:

– … och ja, då kan jag faktiskt känna lite stolthet i kroppen.

Ann-Kristin Lindqvists bolltakter sitter i ännu. Foto: David Lundmark.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.