REPLIK Timbros halvhjärtade erkännande av att det finns problem med arbetskraftsinvandringen räcker tyvärr inte. LO kan upplysa att missbruket av lagen har pågått oavbrutet sedan 2008 – och bara vuxit. Dagens system måste ändras på flera punkter, skriver Tove Nandorf, utredare på LO.
Om skribenten:
Tove Nandorf är utredare på LO inom bland annat arbetsmarknadspolitik, arbetslivskriminalitet, migration och integration på arbetsmarknaden.
”Justera reglerna – men kasta inte ut barnet med badvattnet.” Det uppmanar Timbros Caspian Rehbinder i en kommentar här i Dagens Arbete till missbruket av den utomeuropeiska arbetskraftsinvandringen.
Nu kan inte ens Timbro längre knipa ihop ögonen tillräckligt hårt för att slippa se problemen, ställda inför fakta genom den senaste tidens flod av vittnesmål från det svenska skuggsamhällets bakgårdar. Inte minst här i Dagens Arbete.
Men Timbros erkännande under galgen är minst sagt halvhjärtat – och hänger inte alls ihop i sin argumentation.
Caspian Rehbinder medger problem med ”skenanställningar och löner långt under de utlovade” direkt efter lagens införande 2008. Men hävdar sedan att allt detta missbruk som i några trollslag försvann 2011–2012, då Migrationsverket började tillämpa skärpta krav för vissa branscher. Bara för att redan i nästa stycke tvingas medge att nu ”ligger problemen förhanden igen”.
Hoppsan.
LO kan upplysa Timbro att det inte alls förekommit något sjuårigt hopp i historieskrivningen: Missbruket av lagen har pågått oavbrutet sedan 2008 – och bara vuxit.
Reglerna för arbetskraftsinvandring utnyttjas i dag systematiskt av den organiserade brottsligheten, som tjänar pengar på att sälja arbetstillstånd. Det bekräftade i september tolv tunga myndigheter med Polisen, Ekobrottsmyndigheten, Migrationsverket, Skatteverket och Arbetsmiljöverket i spetsen i en rykande färsk lägesrapport.
De svenska reglerna om arbetskraftsinvandring är världsunika genom att de inte gör skillnad mellan hög- och lågkvalificerade arbetskraftsinvandrare. Prövning av det eventuella arbetsmarknadsbehovet förekommer inte, arbetsgivaren bestämmer.
Svenskt Näringsliv och Timbro hävdar envist att arbetskraftsinvandring behövs även inom så kallade ”enkla jobb”. För att matchningen mot ledig arbetskraft i Sverige ”inte fungerar”. Men för det saknar de helt och hållet bevis: Det enda som i dag krävs för att en arbetsgivare ska få rekrytera utomeuropeisk arbetskraft är en utlysning av jobbet i tio dagar i Arbetsförmedlingens Platsbank. På tio dagar hinner arbetssökande i Sverige givetvis knappt ens söka tjänsten.
Caspian Rehbinder framhåller att Sverige i dag tar emot fler högkvalificerade personer än någonsin. Men faktum är att utomeuropeiska medborgare med någon form av högskoleutbildning hittills under 2019 bara stått för en tredjedel av arbetstillstånden. Räknas enbart gruppen ”Yrken med krav på fördjupad högskolekompetens” är andelen ännu mindre.
I fjol hade 38 procent någon typ av högskoleutbildning. 2010, i lagens barndom, handlade det om 33 procent. Så ja, andelen med högre utbildning tycks ha ökat, men ytterst marginellt.
Samtidigt gick 2018 nära fyra av tio arbetstillstånd till yrken utan fastslagen arbetskraftsbrist (LO på DN Debatt 17 september). Oftast i så kallade enkla jobb. Närmare bestämt delades tillstånd frikostigt ut i bortåt 25 yrken med låga eller relativt låga krav på formell utbildning. Till exempel städare, diskare, köksbiträden, vårdbiträden, personlig assistent, lagerpersonal, taxiförare, brevbärare, med fler.
• Kriminella aktörer fortsätter att använda tomma arbetserbjudanden för att smuggla personer till Sverige. Det bekräftar de tolv myndigheterna i sin färska rapport om den organiserade brottsligheten. En del av arbetskraftsinvandringen är i själva verket förtäckt asylinvandring. Från länder som Irak och Syrien kommer fler anhöriga än arbetskraftsinvandrare. Försörjningskrav saknas.
• Timbro hävdar att Sverige tjänar tolv miljarder skattekronor per år på arbetskraftsinvandringen. Siffran kommer från en inte helt opartisk rapport utgiven av Svenskt Näringsliv tidigare i år. Det är lite oklart hur rapportförfattarna har räknat, men tydligt är att även Svenskt Näringsliv inser att en mycket liten del av de förmodade tolv miljarderna genereras av arbetskraftsinvandrare i enklare jobb.
• Den som värnar om det svenska skatteintaget borde inse att skatteintäkterna växer om jobben i missbruksbranscherna gick till arbetssökande i Sverige utan incitament att arbeta för slavlöner.
Människor med en spjutspetskompetens som saknas i Sverige ska givetvis fortsatt välkomnas hit. Men vad gäller just den högutbildade utomeuropeiska spjutspetskompetens som Timbro och Svenskt Näringsliv hävdar är avgörande för företagens tillväxt- och överlevnadschanser hade den minst lika lätt att komma till Sverige och få uppehållstillstånd före 2008 års lag om arbetskraftsinvandring. Det anser migrationsforskaren Henrik Emilsson på Malmö Universitet.
Då fick nämligen kompetensinvandrare i bristyrken direkt permanent uppehållstillstånd – något som i dag kräver minst tre separata beslut från Migrationsverket under en period av drygt fyra år.
Caspian Rehbinder hävdar nu på nytt att Sverige inte alls behöver stoppa arbetskraftsinvandringen till lågkvalificerade ickebristyrken.
Vi på LO anser att han har fel.
LO kräver följande ändringar i dagens system:
- Återgång till att arbetstillstånd enbart ges till de branscher där myndigheterna slagit fast att brist råder.
- Heltidsanställningar för dem som kommer till Sverige på arbetstillstånd.
- Juridiskt bindande avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren.
- Möjlighet att utdöma straff mot de arbetsgivare som utnyttjar arbetskraftsinvandrare.
”Justera reglerna – men kasta inte ut barnet med badvattnet”
Låt oss försöka se saken praktiskt. För att myndigheterna skall kunna påverka den privatkapitalistiska arbetskraftsimportens villkor måste de människor som reser in och ut över gränsen inte bara räknas utan också identifieras. Och detta måste gälla för alla som passerar gränsen. Faktiskt även dem som uppger att de är svenska och/eller EU-medborgare.
Att genomföra kontroller och registrering i efterhand, inne i Sverige, skulle kräva rätt mycket sådant som vi helst vill slippa. Poliskontroller, razzior, rapportörer på alla myndigheter och arbetsplatser, angiveri etc.
Sådant har dessutom visat sig vara kontraproduktivt vid de omfattande försök som genomförts bland annat i USA. Förutom de nackdelar som det innebär för arbetarklassen i sin helhet att en del av dem blir deporterade därför att deras arbetsgivare velat bli av med dem och angivit dem till ICE.
Alternativt kan man tänka sig att skuggarbetsmarknaden dräneras genom att det allmänna erbjuder alla innevånare i landet bättre villkor än denna. Det vill säga återställer full sysselsättning genom sådant som Beredskapsarbetet, lika arbete med lika villkor som kollektivavtalens och en a-kassa på nivå och med villkor som gör det onödigt för de flesta arbetslösa att söka andra bidrag. Men detta kräver givetvis att befolkningen inte växer okontrollerat i storlek genom öppna gränser. Då går det inte att finansiera detta inom Sveriges ekonomiska ramar.
Det bästa vore givetvis att problemen kunde lösas genom arbetarklassens internationella solidaritet. Genom att infödda svenska arbetare aldrig accepterade att någon utsattes för orättvisa villkor på deras – eller någon annans – arbetsplats och i gengäld solidariskt kunde hävda automatisk blockad mot arbetsgivare som inte ställde upp på kollektivavtalets villkor. Detta har dock gjorts omöjligt genom den lagstiftning som ger staten och kommunerna frihet att bestämma ersättningen för arbete som utförs inom vad staten och kommunerna kallar arbetsmarknads- eller sociala åtgärder. Och genom att sådana åtgärder även får utföras i privatkapitalistiska företag.