Debatt Kontroller, sanktionsmöjligheter och bättre myndighetssamverkan måste till för att komma åt arbetslivskriminaliteten. Men att strama åt den legala arbetskraftsinvandringen vore ett slag i luften, skriver Amelie Berg och Patrik Karlsson på Svenskt Näringsliv.
Om skribenterna
Amelie Berg är jurist och expert arbetsgivarfrågor på Svenskt Näringsliv.
Patrik Karlsson är arbetsmarknadsexpert på Svenskt Näringsliv.
Dagens Arbete har i flera artiklar behandlat frågan om arbetslivskriminalitet där arbetstagare utnyttjas i strid med gällande regler. Alla former av sådant missbruk och kringgående av lagstiftning ska självfallet motverkas.
Det görs bäst genom effektiva myndighetskontroller och sanktionsmöjligheter. Att strama åt den legala arbetskraftsinvandringen som vissa förespråkar vore däremot ett slag i luften mot arbetslivskriminaliteten. Men för företagens kompetensförsörjning skulle konsekvenserna bli allvarliga.
Utländsk arbetskraft kan befinna sig i Sverige av olika anledningar och med olika rättslig status. Flertalet av skildringarna av hur utländsk arbetskraft utnyttjas handlar inte om arbetskraftsinvandring.
För att komma till rätta med sådant missbruk som beskrivs i Dagens Arbetes artikelserie krävs därför helt andra åtgärder än att begränsa den legala arbetskraftsinvandringen.
Utöver myndighetskontroller och sanktionsmöjligheter behövs en utökad myndighetssamverkan för att bekämpa missbruk. Det är viktigt att de åtgärder som införs är relevanta, utförs av rätt aktör och ger resultat.
Det finns exempelvis anledning att analysera behovet av ett stärkt försörjningskrav vid medföljande anhörig och analysera hur möjligheten till spårbyte från asyl till arbetskraftsinvandring används.
I Dagens Arbete framställer chefredaktören Helle Klein det som att möjligheten att rekrytera internationell kompetens är en orsak till bland annat växande rasism, gängskjutningar och narkotikabrott. Det är en koppling som är ogrundad och oseriös.
I diskussionen om arbetskraftsinvandring är det tydligt att det finns viss okunskap om regelverket och dess tillämpning samt kring behoven och förutsättningarna på arbetsmarknaden. LO beskriver regelverket som ”extremt generöst” och Helle Klein hänvisar till ett alldeles för ”slappt regelverk”. Det är svårt att förstå.
Arbetskraftsinvandringen är i dag reglerad med flera formella krav som måste vara uppfyllda för att rekryteringen ska ha skett i enlighet med reglerna. Arbetstagare, oavsett deras utbildningsnivå, utvisas till följd av Migrationsverkets restriktiva tolkning av regelverket. Det kan röra sig om utannonsering av tjänst via fel kanal, problem vid tjänsteresor, otydliga krav på försäkringar, fel hos en tidigare arbetsgivare och så vidare. Detta är inte att beteckna varken som ”extremt generöst” eller som ett ”slappt regelverk”.
Vi håller med om att tillämpningen kan förbättras och vissa lagändringar bör övervägas. Därför har Svenskt Näringsliv presenterat ett antal förbättringsförslag för en väl fungerande arbetskraftsinvandring. Förslagen skulle dessutom stärka arbetskraftsinvandrarnas ställning.
Från fackligt håll hörs krav på ökad statligt inflytande i företagens rekryteringar. Men att gå tillbaka till en ordning där staten beslutar om företagens behov och vem som ska jobba var skulle vara en inskränkning av arbetsgivares fri- och rättigheter.
Arbetsgivarens rätt att bedöma sitt kompetensbehov – och hur det bäst tillgodoses – är en fundamental marknadsekonomisk princip. Varken staten eller fackliga organisationer ska ha det inflytandet.
Möjligheten att kunna rekrytera internationell kompetens är viktig för näringslivets kompetensförsörjning och konkurrenskraft. Arbetskraftsinvandringen är relativt begränsad och motsvarar ungefär en halv procent av alla som jobbar. Men den är ett viktigt komplement inom vissa yrken och branscher. Den skapar samhällsekonomiska värden motsvarande 30 miljarder och 12 miljarder i skatteintäkter.
Goda förutsättningar för arbetskraftsinvandring gör att fler lediga jobb blir tillsatta, att fler företag kan leverera det kunderna efterfrågar, och att tillväxten som finansierar välfärden ökar. Därför bör det nuvarande systemet för arbetskraftsinvandring värnas och utvecklas snarare än begränsas.
Det centrala för arbetsgivarna är ”Arbetsgivarens rätt att bedöma sitt kompetensbehov – och hur det bäst tillgodoses…”. I fall arbetsgivaren anser att de uppgifter de önskar anställa någon för att få utförda borde utföras av en person som inte är svensk medborgare och inte kan tala svenska och som inte ens är fast bosatt i Sverige, vill de givetvis inte för den skull bli tvungna att redogöra för orsaken till detta. Än mindre få ett påpekande från den lokala arbetsförmedlingsnämnden om att det finns arbetslösa på orten som är utbildade i yrket och har vana. Allra minst vill arbetsgivarna drabbas av någon fackligt organiserad anställningsblockad när de vägrar att anställa arbetare som är medlemmar i svensk fackförening.
Amelie Berg och Patrik Karlsson från Svenskt Näringsliv påstår att denna frihet att välja och vraka ”är en fundamental marknadsekonomisk princip.” Där har de delvis fel. Den fundamentala principen är den som formulerades av deras föregångare i de tidigaste stadgarna för SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, att ”fritt leda och fördela arbetet samt antaga och avskeda arbetare”. Denna fundamentala ägarmakt har sedan dess kommit att inskränkas något – det har skapats medbestämmande – genom arbetarrörelsens ökade inflytande. Men arbetsgivarsidan har givetvis aldrig accepterat dessa inskränkningar och utnyttjar varje möjlighet att återställa sin absoluta makt på arbetsplatserna. Denna makt är nödvändig för att utvinna maximala vinster ur arbetskraftens arbete.
Att arbetsgivarna tvingas att importera arbetskraft för att återställa sin totala kontroll på arbetsplatserna har en lång historia i Sverige. Särskilt har detta uppmärksammas när arbetsgivarna tagit in utlänningar till Sverige för att bryta upp strejker. EU:s grundpelare om arbetskraftens fria rörlighet har gjort sådan lågprisimport vilken i Sveriges fall tidigare var undantag till regel. Denna ”fundamentala marknadsmässiga” princip som Svenskt Näringsliv vill ha, måste de givetvis ha hjälp från staten – i detta fall överstaten EU – för att driva igenom.
Annars hade direktörerna vid Laval un Partneri Ltd. blivit tvungna att försöka mota bort Byggnads strejkvakter själva. Eller kanske de hade fått hjälp även med detta från svenska arbetsgivarorganisationer?