Debatt Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.
Om skribenten:
Rune Bård Hansen är domare vid hovrätten i Norge. Tidigare utredare av arbetsmiljöbrott och författare till boken Working Environment Crime (2010)
Jag har läst miljöåklagaren Christer B. Jarlås debattinlägg i Dagens Arbete, och även några citat från vice chefsåklagaren vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Jörgen Lindberg och förstått att utredningar av en dödsolycka i Sverige i genomsnitt tar 19 månader.
I Norge är den genomsnittliga handläggningstiden, från tiden för dödsolyckan till åklagarens beslut (avstängning, böter eller åtal) i genomsnitt bara drygt hälften så lång, 10 månader – och vi är verkligen inte nöjda med det. Den bör inte vara längre än 6–8 månader.
Miljöåklagaren Jarlås skriver att lagstiftaren i Sverige har ”glömt arbetsmiljöbrotten” och att domstolarna varken har gjort något särskilt för att anpassa lagen eller anpassat sig till förändringarna som har skett i arbetsmarknadens strukturer.
När det gäller det senare har Norge lyckats bättre. Jag vill bara först kort förklara lagstiftningen i Norge och beskriva några viktiga domar från Högsta domstolen under de senaste tio åren. Sedan kommer jag att kommentera polisens och åklagarnas arbete.
Jag vill betona att jag inte tycker att ”allt är bättre i Norge”, men jag tror ändå att det kan vara bra att dela med mig om våra norska förhållanden i kontrast till Sveriges.
Lagstiftning
Egen ”arbetsmiljöbalk”
Vi har vår egen ”arbetsmiljö-brottsbalk”, arbetsmiljölagen, som trädde i kraft 2005. Straffbestämmelserna säger att både avsiktliga och försumliga överträdelser är straffbara. Påföljden är böter eller fängelse i upp till tre år under särskilt försvårande omständigheter.
Påföljden har skärpts flera gånger de senaste åren och en ny utredning överväger ytterligare höjning av straffen till fem års fängelse.
Strängare personligt ansvar för arbetsgivare
I den norska lagen finns ett särskilt straffrättsligt personligt ansvar. Arbetsgivaren kan straffas personligen om den varit oaktsam enligt sina skyldigheter. Den här ”försiktighetsprincipen” är en strängare bestämmelse här än inom någon annan straffbestämmelse i norsk straffrätt.
Biträdande svenska chefsåklagaren Jörgen Lindberg skriver att personligt ansvar bara utdöms när det finns en hög grad av skuld i Sverige, och att domstolarna är ganska generösa i att frikänna i dessa fall. Detta är inget problem i Norge. Det har fallit fler och fler domar där arbetsgivaren fått fängelsestraff.
Företagsstraff
Detta är ett omfattande ämne och jag kommer bara att nämna några punkter: Det är ett viktigt villkor att det inte krävs att någon person i verksamheten har direkt skuld, för att straffa ett företag och utdöma företagsstraff.
Givetvis döms ingen vid en ”ren olycka”, eftersom det saknar förebyggande syfte. Men den extra hårda försiktighetsprincipen leder ändå till att ”olyckor” är väldigt sällsynta vid de allvarliga arbetsolyckorna. Oftast ligger just vårdslöshet bakom olyckor som omfattas av arbetsmiljölagen.
Domstolarna
Under de senaste 20 åren har Högsta domstolen meddelat ett antal principiella domar som har klargjort rättsliga frågor. Jag kommer att nämna några av de viktigaste. Jag har tagit med högsta domstolens arkivkod så att de som är särskilt intresserade kan hitta domarna i Norsk rettstidende (RT).
2001. För första gången fick en verksamhetschef fängelse för arbetsmiljöbrott. Han avtjänade 60 dagar i fängelse efter att ha låtit en kranförare använda en kran som inte var tillräckligt underhållen. Kranföraren drunknade när kranen välte i fjorden. Jag som åklagaren i det här fallet var nöjd med resultatet. I dag skulle högsta domstolen troligen ha dömt honom till 7–9 månaders fängelse. Det berättar om en betydande juridisk utveckling på 20 år. (RT-2001-110)
2012. En verksamhetschef fängslades i två år för brott mot arbetsmiljölagen och föroreningskontrollagen efter att en tank med farligt avfall exploderade. Ingen dog, men arbetarna vid företaget utsattes för stor fara och en hel by förorenades av rök. Styrelsens ordförande dömdes till 2 år och 5 månader fängelse. (RT-2012-65)
2012. Under arbetet föll en operatör 9 meter från en osäker plattform och blev 100 procent funktionshindrad. Till skillnad från lägre instanser beslutade Högsta domstolen att företaget skulle åläggas böter. Företagets HMS-system (hälsa, miljö och säkerhet) var inte bristfälligt i sig, men de borde ha fångat upp farorna med plattformen. Det handlade alltså om systemfel. Företagsstraffet sattes till 500 000 NOK. Den här domen är mycket viktigt eftersom det betonar företagets ansvar för olyckor på grund av bristande kontroll och uppföljning av ett i grunden bra system för hälsa, miljö och säkerhet. (RT-2012-770)
2018. En mycket viktig dom som klargör vad som krävs för att avgöra vilket av flera företag, som arbetar på samma byggarbetsplats, som är huvudföretaget och därmed enligt lagen har det övergripande ansvaret för samordningen av de olika företagen HMS-system. Efter en dödsolycka med en dumper dömdes både huvudföretaget och underleverantören, där den avlidne var anställd, till 600 000 norska kronor i böter. Detta förtydligande från Högsta domstolen gjorde det lättare att utföra utredningen av arbetsolyckor i stora och komplexa projekt med anställda från många företag på jobbet. (HR-2018-1769-A)
2020. Verkställande direktör och styrelsens ordförande i ett städföretag dömdes till 120 dagars fängelse för flera hundra brott mot bestämmelserna om övertidsarbete. Det hade inte inträffat någon arbetsolycka, och det ansågs inte heller föreligga någon olycksrisk. Det är första gången fängelsestraff införs för sådana mer formella brott utan dödsfall eller skada. (HR.2020-258-A)
Den norska åklagarmyndigheten är i stort sett mycket nöjd med Högsta domstolens avgöranden i brottmål rörande arbetstagarnas säkerhet.
Enligt min åsikt är det olyckligt om myndigheterna överdriver komplexiteten i de här fallen. Det minskar samhällets förväntningar.
Polisadvokaterna
Till skillnad från i Sverige är norska åklagarmyndigheten på en lägre nivå en del av polisen, så kallat politiadvokater, polisadvokater. Utredningen av arbetsmiljöbrott utförs av grupper där polisadvokaten och utredarna samarbetar från första dagen efter en incident.
Det innebär att utredningen redan från början styrs in på att belysa omständigheterna som är avgörande för om man ska kunna väcka åtal mot en person eller ett företag.
Arbetsmiljöverkets och samarbetet med polisen
Det norska arbetsmiljöverket (Arbeidstilsynet) deltar ofta i utredningen tillsammans med polisen under utredningen av olycksplatsen och i förhör. Detta är till fördel för polisen då det sparar värdefull tid, och det ger kompetensöverföring mellan myndigheterna.
Det norska arbetsmiljöverkets inspektörer är vittnen i brottmål, men ofta också ”assistenter” som sitter tillsammans med åklagaren under rättegången. De kan sedan kontinuerligt kontrollera anklagelser från försvarare och hjälpa åklagaren med planeringen av vittnesintervjuer.
En spjutspets i arbetsmiljöutredningarna
Det finns 12 polisdistrikt i Norge. Alla ska ha en avdelning för utredning och lagföring av ekonomiska, miljö- och arbetsmiljöbrott. Tyvärr är det lätt att de ekonomiska frågorna dominerar, så att små resurser lämnas kvar för att utreda miljö- och arbetsmiljöbrott.
Den centrala enheten i Oslo, norska ekobrottsmyndigheten, Økokrim, har en egen miljöbrottsavdelning som också inkluderar arbetsmiljölagen. Enheten lyfter några större eller principiella mål och avlastar distrikten, även om det är mycket begränsat vad de cirka 15 anställda har möjlighet att prioritera.
Men miljöbrottsavdelningen är tveklöst mycket viktig som spjutspets i arbetet med att förbättra anställdas säkerhet och har uppnått mycket, särskilt genom sina åtal inför Högsta domstolen.
Läs också
De kom inte hem från arbetet
Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.
Sedan kan vi i Norge fortfarande avundas Sveriges egen ”nationella enhet för miljö- och arbetsmiljöbrott”. Jag skulle vilja se att vi också hade en sådan i Norge. Att ha en egen enhet vikt till arbetsmiljöbrott skulle förbättra kvaliteten på utredningarna och, inte minst, kunna korta utredningstiderna ännu mer.
En kommentar i slutet
Miljöåklagaren Christer Jarlås säger i sin artikel att ”ett arbetsmiljöbrott på många sätt är mycket mer komplicerat än en mordutredning”, medan biträdande chefsåklagaren Jörgen Lindberg säger att ”de tekniska bevis som krävs för åtal ofta är omfattande”. För mig känns dessa uttalanden något uppgivna.
Jag tror att de flesta arbetsmiljöärenden, kanske 80–90 procent, är relativt lätta att utreda, och de övriga, mer omfattande ärendena, hanteras ju av erfarna utredare. Enligt min åsikt är det olyckligt om myndigheterna överdriver komplexiteten i de här fallen. Det minskar samhällets förväntningar och kan effektivt skrämma utbildade tjänstemän från att satsa på en karriär inom ett område som är intressant och extremt meningsfullt.
Min kunskap om kampen mot arbetsmiljöbrott i Sverige är begränsad. Men jag har intrycket att lagstiftningen och rättspraxis ger bättre arbetsredskap för polisen och åtalet i Norge. Om jag har rätt bör detta kunna ses som förslag på förbättringar hos er.