Missnöje med lågt lönekrav

Kritik mot facket Inflationen äter upp löneökningarna. På industrier runt om i landet frågar sig många: Varför är det vi arbetare som ska ta smällen?

Den 1 april ska hundratusentals arbetare få höjd lön. Men räkna inte med att höjningen täcker dyrare mat, el och boende. Fackets lönebud på 4,4 procent är en bra bit under inflationen – och arbetsgivarna vill ge ännu mindre.

– De var inte jättenöjda i fikarummen. Facket tog i alldeles för lågt i sitt bud. Det blir en lönesänkning, säger Martin Stensson, montörsamordnare på ABB Machines i Västerås.

– Ja, eftersom vi brukar få backa, säger utbildningssamordnaren Patrik Sandberg.

Fackens motiv har varit att högre löneökningar riskerar att spä på inflationen. Budet tar hänsyn till vad företagen kan betala, inte till hur mycket priserna stiger.

Men det budskapet är inte något som många sväljer rakt av. Kritiken kommer från många håll. Från dem som protesterar högljutt, från förtroendevalda och från vanliga medlemmar på golvet.

En vanlig fråga är varför just arbetarna ska stå tillbaka för att bekämpa inflationen.

– Samtidigt höjer Mimer hyran med 10 procent. Ica ökar priserna med 10 procent. Ingen annan tar ansvar, men vi ska stå tillbaka, säger Daniel Pettersson, som jobbar heltid fackligt på ABB.

I höstas kom ledningarna för alla LO-förbund överens om siffran 4,4 procent, och en satsning på dem med lägst lön. Ett historiskt högt bud sa de.

Några veckor senare skulle IF Metalls avtalsråd säga ja eller nej till förslaget. Även där – bland högt förtroendevalda – tyckte många att budet var i lägsta laget. Men så långt som att hoppa av samordningen ville de inte gå. Förbundsledningen fick ändå kritik för att inte ha förankrat siffran först.

En av dem som var med på avtalsrådet var Tomislav Breber, huvudskyddsombud på Alfa Laval i Lund. Missnöjet som finns hos en del medlemmar tycker han påminner om en vulkan som inte fått utbrott. I fikarummen är människor inte nöjda med budet, men de är lugna, kanske hoppas de på en hyfsad löneökning i slutändan.

– Folk går inte ut och protesterar i dag, men jag är orolig för att det kan bli i morgon.

Han ser en risk för avhopp från facket i framtiden. Det handlar inte bara om avtalsrörelsen, utan också att man skulle behöva mer stöd i de lokala förhandlingarna. Det är för lite ”upp till kamp” i IF Metall, säger han. Facket borde växla mellan samförstånd och att sätta hårt mot hårt.

– Jag tror det skulle återskapa det delvis minskade förtroendet för förbundsstyrelsen.

Vissa medlemmar går längre och vill ändra hela systemet. Som Andreas Köhler från Karlstad som startat en namninsamling. Budskapet är ”Skrota industriavtalet” – den överenskommelse som gör att det är industrin som ska teckna avtal först och sätta ”märket” för övriga områden. Enligt Andreas Köhler är det en orsak till att lönerna hålls nere.

Han tycker att arbetarna får bära ett för stort samhällsansvar och att IF Metall ofta står för nära arbetsgivarna. Han pekar på Nederländerna, Tyskland och Storbritannien, där han tycker att facket är mer stridbart när det gäller att kräva reallöneökningar.

– Vi som arbetare säljer vår arbetskraft till företag, som vilken vara som helst. Då behövs insatsvaror – för oss är det mat och husrum, sånt som gör att vi orkar jobba. Om de kostnaderna ökar, mat och hyra, måste våra löner också göra det.

Man kan samköra till jobbet, slå av utomhusjacuzzin, strunta i att åka utomlands på jullovet. Men de som har mindre marginaler – det som de kan skära på är mycket mer nödvändiga utgifter.

Irene Wennemo.

Andreas Köhlers namninsamling nådde även Tomislav Brebers inkorg. Han valde dock att inte skriva på.

– Det var väldigt hårt skrivet, jag håller inte med i alla punkter, men det är bra att någon ifrågasätter. Det är det som är demokratins kraft.

Därför upplyste han medlemmar som var intresserade om att listan finns ute på nätet.

Att vi befinner oss långt ifrån verkligheten går inte jag med på.

Marie Nilsson, IF Metalls förbundsordförande, ser att det finns en förtroendeklyfta.

– Jag har jättestor respekt för de medlemmar som är oroliga för hur de får livet att gå ihop. Men vi vill på alla sätt bidra till att vi kommer ifrån den här inflationsspiralen.

Däremot tycker hon inte att förbundsledningen är ”de där uppe” som inte vet något om livet på arbetsplatserna.

– Vi har ju en representativ demokrati, där vi har förhandlingsdelegationer, vi har förbundsstyrelse med personer från hela vårt avlånga land. Att vi befinner oss långt ifrån verkligheten går inte jag med på. Men att det kan upplevas så kan jag förstå.

Hon säger att det är en ”stor pedagogisk utmaning” att förklara varför facket väljer att inte begära reallöneökningar.

– Det gör man inte med en oneliner, man behöver ett längre samtal för att förklara vad som skulle hända om vi anammade kravet på att kompensera för inflationen.

Men varför är det just arbetarna som ska stå tillbaka för att bromsa kostnadsökningarna? Marie Nilsson säger att det tyvärr nästan alltid är så när man ska lösa samhällsproblem – de som har det tuffast får ta största smällen.

– Det är därför vi vill ha den här satsningen på dem med de lägsta lönerna.

Hon säger att hon vet att inflationen inte är lönedriven, och att jämförelser med åttiotalets höga inflation inte kan göras rakt av. Men målet är att det inte ska bli lönedriven inflation.

Daniel Pettersson på ABB känner igen sig i problemet med att förklara fackets beslut för medlemmar och hade önskat mer stöd uppifrån. Till exempel när ämnet Tyskland kommer upp – och varför IF Metall säger att det inte går att jämföra löneökningarna där med de svenska.

– De kan inte förklara hur tyska modellen fungerar. Om jag som förtroendevald inte kan förklara skillnaden, hur ska då medlemmarna förstå det?

Hög inflation kostar för samhället, med urholkade löner och risk för kris. Men det kostar också att bekämpa inflationen. Håller man tillbaka löneökningarna blir folk fattigare. Höjer man räntor blir det dyrare att bo. Alla drabbas, men de med minst marginaler drabbas mest.

Irene Wennemo, generaldirektör för statliga Medlingsinstitutet, säger att även mer välbeställda drabbas, men har lättare att dra in på saker.

– Man kan samköra till jobbet, slå av utomhusjacuzzin, strunta i att åka utomlands på jullovet. Men de som har mindre marginaler – det som de kan skära på är mycket mer nödvändiga
utgifter.

Som generaldirektör ansvarar hon för att se till att lönebildningen fungerar bra. Medlingsinstitutet ska också försvara att industrin sätter märket. Enligt Irene Wennemo är det rimligt att använda måttliga lönekrav som en del av inflationsbekämpningen.

– Det fackliga perspektivet syftar till goda reallöner på sikt, och då måste man ibland gå omvägen via en dålig reallöneökning ett år för att snabbt komma tillbaka till att få reallöneökningar igen.

Alternativet skulle vara att höja räntan ännu mer, så ekonomin kyls av ordentligt. Det skulle slå hårt mot vissa grupper, med konkurser och arbetslöshet.

– Det skulle bli en mer ojämn fördelning av bördorna.

Den avtalsrörelse som pågår berör nästan alla anställda i Sverige. Men en grupp står utanför: Vd:ar och styrelse-representanter. I stora bolag spelar deras löner i en helt annan liga än arbetarnas. Under en avtalsrörelse där de allra flesta kommer att få sin köpkraft sänkt, hamnar det glappet i fokus. På ABB är de vi pratar med luttrade. Vd-lönerna är en evig fråga.

– Ingen människa är värd de pengarna, suckar Patrik Sandberg.

Arbetsgivarnas organisationer är noga med att påpeka att de inte förhandlar de högsta chefernas löner. Men vad händer om de skulle få kraftigt höjda ersättningar?

– Det kan skapa ett missnöje hos arbetstagarna, och det är ju inte bra, säger Teknikföretagens biträdande förhandlingschef Anna Nordin.

Hon understryker att hon ändå inte tror att det påverkar förhandlingarna.

Irene Wennemo tror tvärtom att höjda topplöner gör det svårare att komma överens. Om högsta ledningen kan kompensera sig för inflationen blir det svårare att få acceptans för att andra ska få sänkta reallöner.

– Det är viktigt att man inte har en gräddfil för vissa grupper.

Marie Nilsson säger att de tar upp frågan med arbetsgivarna när de träffas för att inskärpa att situationen är allvarlig och att även de bäst betalda behöver hålla igen.

– Vi får se var det landar men jag tycker att det finns de som visat stor förståelse för det.

Detta har hänt

Strax före jul:

Strax före jul växlade fack och arbetsgivare krav på några av de största avtalsområdena. LO och Facken inom industrin kräver löneökningar på 4,4 procent. De vill också se höjningar av lägstalönerna och mer inbetalning till delpensionen.

Teknikarbetsgivarna lade ett bud på 2 procent och ett engångsbelopp på 3 000 kronor, medan andra arbetsgivare inte nämnde någon siffra. Arbetsgivarna vill också ha mer inflytande över arbetstiden och kunna förhandla om löneökningar lokalt.

Detta händer nu

Januari–februari, förhandlingar:

När julhelgerna var över drog förhandlingarna i gång. De flesta stora avtal – till exempel Teknikavtalet, Stål- och metall, Massa- och pappersindustrin och Träindustrin – löper ut den 31 mars. Då är det meningen att det ska finnas nya avtal på plats. En del avtal löper ut den 30 april och ytterligare några ännu senare. Det är meningen att parterna inom industriavtalet ska träffa avtal först. Där är IF Metall och GS med, men inte Pappers.

Mars, Opo träder in:

Industriavtalet har särskilda regler för hur förhandlingarna ska gå till. En viktig roll spelas av de så kallade Opo, opartiska ordföranden, ett slags medlare. När det är en månad kvar till att avtalet löper ut går de in i förhandlingarna och hjälper parterna att komma överens.

Efter 31 mars, kan bli konflikt:

När avtalet löpt ut kan parterna varsla om konflikt om de inte är överens. Opo kan bestämma att skjuta på konflikten. När avtalen inom industriavtalet är träffade brukar andra avtal följa med liknande innehåll.

Märket

Att industrin ”sätter märket” betyder att den löneökningskostnad som industrins
parter kommer överens om i avtalsrörelsen ska gälla även för resten av arbetsmarknaden.

Industrins parter

Fem fackförbund (Facken inom industrin) och tolv arbetsgivarorganisationer står bakom industriavtalet: GS, IF Metall, Livs, Unionen, Sveriges Ingenjörer samt bland andra Teknikföretagen, Skogsindustrierna, Trä- och Möbelföretagen och Industriarbetsgivarna. Det är de som tecknar industriavtalet.

3 sätt att bromsa inflationen

Det finns olika sätt att motverka inflation – men alla har sin kostnad.

Höjda räntor

Om Riksbanken höjer räntan kyls ekonomin av. Folk köper mindre, efterfrågan dämpas och därmed priserna. Även kronkursen påverkas.

Samordnad lönebildning

När arbetsmarknadens parter säger att de inte vill ”tillbaka till åttiotalet” är det bristen på samordnad lönebildning de syftar på. De fackliga organisationerna bjöd över varandra, lönerna ökade kraftigt, vilket drev upp priserna. Inflationen åt upp löneökningarna. Med industriavtalet och ”märket” vill man motverka en sådan lönespiral. Alla ska få ungefär samma löneökning.

Nackdelar: Vid hög inflation får anställda inte höjda reallöner utan i stället mindre att köpa för.(Det finns också annan kritik mot industriavtalet)

Prisstopp

Riksdagen beslutar att priserna inte får höjas, antingen på alla varor eller på vissa. Prisstopp användes av och till fram till åttiotalet, men sedan dess har det inte använts. Nu har det dock dykt upp diskussioner om prisstopp på energi.

Nackdelar: Marknadskrafterna där priset bestäms av utbud och efterfrågan sätts ur spel. Det kan leda till köer, eller till att kvaliteten på varan sänks. Om man inför prisstopp på el blir människor mindre motiverade att spara energi.