Morfars pojke blev metallbas

Bokutdrag Göran Johnsson var en av Industrisveriges mäktigaste män i många år. Allt började i ett torp vid en skogsglänta i Blekinge. Morfar, stenhuggaren Gubba-Sven, var den stora förebilden.

Göran Johnsson

Ålder: Fyller 78 år i höst.

Bakgrund: Började jobba som 14-åring. Verktygsmakare på Volvo Olofströmsverken. Klubbordförande, personalrepresentant i Volvos bolagsstyrelse. Förbundsordförande i Metall 1993–2005 och initiativtagare till industriavtalet.

En bokskogssluttning i Blekinge är en plats där det är gott att dröja.

Stillheten, friden. Åkerlyckor som fångar ljuset och som bjuder slyet motstånd. Mossbelagda odlingsrösen som vilar i ängarnas utkanter. Långsträckta stengärdsgårdar som avskiljer de beteshagar som förr tjänade som åkermark.

Bortom sjön breder storskogen ut sig.

Boafall är inte mer än några gårdar. Hit, till ensligheten, stillheten och utsikten har Göran Johnsson återvänt så ofta han har kunnat.

Här bevaras minnena. Torpet där han växte upp står kvar. Rödmålat och underhållet. Liksom den lilla ladugården med vedbod, snickarbod och utedass. Härifrån försvinner inte doften av nyhuggen ved, av insaltat fläsk, av bigarråer, av nyupptagen potatis och höstmogna äpplen.

I tystnaden återkallas ljudet av det förflutna. Fåglarnas lockrop om våren. Fraset av morfaderns lie som slår ängssluttningen på vinterfoder till gårdens ko. Vårbäckens brusande störtflod mot kvarnhjulet som morfar byggt av ansjovisburkar till pojken. Morfars snarkningar i kammaren; det gällde att somna före honom.

Här på Boafall byggde morfar, Gubba-Sven, den lilla stugan någon gång i början av förra seklet. Stenhuggaren som blev som en far åt sitt barnbarn.

Gubba-Sven höll upp dörren för dottern, Iris Johnsson, när hon bar in sin nyfödde, i skiftet mellan september och oktober 1945.

Iris hade fött barnet hemma hos en av sina systrar som bodde någon kilometer bort. Så fort hon återfått krafterna begav hon sig med barnet upp till Boafall, till stugan som hon delade med sin pappa Gubba-Sven och den yngre brodern, skogsarbetaren Harry. En storstuga, kök och sängkammare. Där fick de plats. Nästan rymligt jämfört med då Iris själv hade växt upp i stugan som ett av elva barn.

Jag hade ju så bra här, sprang bredvid morfar hela tiden kändes det som. Han var så rolig och glad. Särskilt när folk kom på besök, då kunde han bjuda på ett par supar. Han hade en byrå med tre lådor, och längst ner, bland kalsongerna, i den understa lådan låg brännvinsflaskan som var inlindad i brunt papper. Varje morgon korkade han upp den och tog sig en redig flaskesup. Sedan gick han ut i köket och gjorde eld i spisen innan någon annan hunnit stiga upp. Vi hade ju bara den vedspisen och en kamin i rummet, det var den enda värmen.

Efter att han hade tänt i spisen gick han ut och fodrade kreaturen, som han sa. En ko, en gris och så hönsen. När han var klar med det kunde vi andra stiga upp. Jag, mamma och morbror Harry.

Jag fick vara med morfar hela tiden. Överallt. Kom ihåg hur helvetes tufft det var när de skulle slakta grisen som man hade gått och fnattat bakom öronen. Du vet, förr så sparade de slabbet, som de sa, matresterna som blev över, det fick ju grisen äta. Ingen slängde någon mat. Grisen skulle äta sig fet.

De hade en sådan där slaktbänk. Som liten var man ju både nyfiken och rädd. Tyckte så synd om grisen, de hade slaktmask och en klubba och så bedövade de grisen. Någon tog fram kniven, skar upp, tog hand om blodet.

Vi höll oss med eget fläsk och det tyckte jag bara var gott. Vi fick ägg från hönorna och kon gav mjölk. Så var det.

Livet var enkelt. De hade det tufft.

Medan Iris tog hand om sin nyfödde skötte hon hushållet i Boafall. Karlarna var hungriga när de kom hem om kvällen. Gubba-Sven högg stenblock där det behövdes; hans erfarenhet, råstyrka och kunnande var efterfrågad i bygden. Harry högg i skogen. Iris lagade maten, tvättade, mjölkade kon, skötte hönsen, satte potatis.

Göran blev morfars pojke, de var närmast oskiljaktiga. Pojken följde sin morfar vad han än gjorde. Kamperade ihop på fisketuren då de fångade abborre och en och annan gädda som de i triumf kunde bära hem för tillagning på vedspisen. När morfar gick med lien över ängen kunde han stanna upp, skära av en kvist från ett träd och av kvisten liksom göra ett styre som pojken kunde ”köra racercykel” med. Han byggde trampbilar åt pojken, kvarnhjul av sönderklippt plåt från ansjovisburkarna, en kälke med riktiga skaklar som hunden, den vita, granna spetsen Spetsy, kunde dra pojken på.

Morfar blev en fadersgestalt.

Uppväxten, de första åren, är ju en sån viktig tid i livet. Jag kände en otrolig trygghet i morfar. Han är nog den person som präglat mig mest. Hans värme, hans mentalitet, hans rättframhet. Hans humor, han klagade aldrig.

Göran Johnsson växte upp utan sin pappa. Vilket var långt ifrån bekymmersfritt.

Innan jag började i skolan var det väl inte så mycket tal om det egentligen, eftersom morfar var fadersgestalten för mig. Men i skolan påmindes jag om att jag inte hade någon far. Då och då dök frågan upp: Vem är din far? Oftast svarade jag med morfars namn, Sven.

Jag kom ihåg att till fars dag skulle vi i skolan skriva sådana här kort och då skrev jag ”Till mor-Far Sven”. Det blev min utväg och det funkade ju.

En gång, jag var nog en tretton år då, fick jag frågan att om jag ville träffa min far så skulle barnavårdsnämnden kunna hjälpa till att ordna det. Han bodde i Stockholm. Men jag sa nej, det ville jag inte. Sedan var det inget mer prat om det.

Långt senare, en gång i mitten av 80-talet, ringde telefonen hemma. Han som ringde var min fars bror som hade en herrekipering i Sölvesborg. Han sa att ’du får inte bli upprörd nu Göran men din far är här nere i trakterna och letar efter dig och din mor. Han är obotligt sjuk och han har ångestkänslor för att han inte har haft kontakt under alla år.’ Jag funderade och frågade min farbror vad han tyckte att jag skulle göra. Han sa: nej jag tycker faktiskt inte att du ska träffa honom. Nej, jag håller med dig, sa jag. Jag vill inte träffa honom. Du kan framföra ett budskap till honom att han behöver absolut inte ha några samvetskval för mig. Jag har ett bra liv och har haft en bra uppväxt, sa jag. Hälsa honom det.

Mor Iris och Göran blev den lilla familjen. När morbror Harry gift sig med sin Herta från Alltidhult fick Iris och Göran flytta. Det var ju så. Som gift tog Harry över föräldrahemmet.

Iris fick jobb som beklädnadsarbetare på Sjögrens där hon stansade asbest till skyddskläder. De kom att bo i en oisolerad enrummare ovanpå kaféet i Jämshög. Kakelugn, vedspis i köket, kallvatten och med utedasset en bra bit bort på innergården. En jul, när de hade varit uppe i Boafall och återvänt hem till lägenheten, hade vattnet i blomvasen frusit.

Göran Johnsson var inte mer än fjorton när han började arbeta. Efter fyra år, som 18-åring, påbörjade han utbildningen till verktygsmakare på fabriken som pressade plåten till Volvo.

En morgon ljöd brandsirenen på fabriken. Kort därefter kom chefen för utbildningen och sa: Det är telefon till dig Göran.

Kaféet, där Göran och Iris bodde, stod i lågor. Allt brann upp.

Dagen efter hade jag inte tänkt att gå till jobbet. Jag var ju rätt knäckt. Då ringer chefen från utbildningen och sa att ’du måste komma upp nu, vi vill att du kommer’. Då visade det sig att de hade samlat in pengar till mig. Alla hade lagt på den där listan så jag kunde ju köpa en ny kostym och en ny skinnblazer. Jag blev så rörd. Det var verkligen kamratskap.

I den gemenskapen fick han ny energi. Och ­kraften till att en dag börja företräda sina arbets­kamrater. 

Fotnot: Texten är en redigerad version av inledningskapitlet i boken ”Att möta framtiden – en bok om Göran Johnsson” (Atlas), skriven av DA-reportern Harald Gatu.

Harald Gatu