Torka och storm ställer till det i skogen

Ny beredskap. Sommaren såg ut att bli rekordvarm, sedan kom regnet och stormen. När extremväder blir allt vanligare måste skogsmaskinsförarna ta än mer hänsyn till var, när och hur de kör.

Först: hetta och torka. En sommar som ser ut att bli rekordvarm. I juni brinner Målarberget. Skogbranden mellan Norberg och Avesta har rasat flera dagar när Robert Tallroth får beskedet att avbryta arbetet. Han kör skördare knappt fem mil därifrån, nära Sala. En gammal åkermark där mark­ägaren planterat gran.

Stockarna ligger redan staplade i högar över hela kalhygget. Nu återstår bara för skotaren att plocka upp dem, men det får vänta. Marken är för torr, brandrisken för stor. Skulle något ta eld, är risken stor att han måste släcka själv. Räddningstjänsten är uppbunden vid Målarberget.

– Behöver vi hjälp, då är de där borta och kör. Det måste vi ta hänsyn till. Vi kan inte ställa till något här och så finns det ingen brandkår att få tag i, säger han.

Det märks att alla har börjat tänka på brandrisken mycket mer. Nu pratar vi om det och frågan kommer upp till diskussion.

Mycket har förändrats efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Rober­t Tallroth minns den väl, hur han öppnade ytterdörren och kände lukten av brandrök slå emot honom.

Branden var den största i Sverige sedan 1950-talet. Den orsakades av en markberedare, slogs det fast efter en fem år lång utredning. Maskinföraren berättade i rätten att han var ensam den dagen, att han försökte släcka men inte lyckades. Han ringde räddningstjänsten och tog skydd. Då var lågorna redan höga.

Han var rädd, sa han. Räddningstjänsten var på plats efter en timme, men branden tog sig snabbt och skulle ta lång tid att släcka.

– Det märks att alla har börjat tänka på brandrisken mycket mer. Nu pratar vi om det och frågan kommer upp till diskussion. Vi måste ta hänsyn till riskerna och visa allmänheten att vi bryr oss om de här frågorna, samtidigt som industrin måste ha virke, säger Robert Tallroth.

Också han, som satt i en skogs­maskin första gången som fyraåring, har behövt tänka om. Tidigare var en riktigt torr sommar något att se fram emot. De varma månaderna betydde god framkomlighet i skogen och liten risk för körskador.

– Nu har det svängt, i varje fall för min del, och jag vill nästan bara ha regn. Då får vi anpassa körningen, men slipper risken att det tar eld.

Klimatförändringarna har enligt forskarna redan ökat sannolikheten för värmeböljor, torka och kraftig nederbörd. Förändringarna kommer att bli ännu kraftigare i takt med temperaturökningarna.

När vi är klara för dagen och har stängt av maskinerna är vi kvar minst en timme bara för att hålla koll och se att det inte blossar upp någonstans

Kenneth Andersson är maskinförare och ett av GS huvudförhandlings­ombud på Sveaskog. Han kan inte minnas att de någonsin tvingades ställa skördarna på grund av brandrisk innan 2014.

– Det var inte aktuellt med den typen av brandberedskap som vi har i dag. Efter bränderna 2014 och 2018 känns det som att det har blivit mer normalt att vi har hög brandrisk under somrarna.

– Visst hade vi rutiner förut också, men det var inte alls som i dag. Nu är det mer uppstyrt och systematiserat.

Robert Tallroth öppnar en lucka baktill på skördaren. Där står två extra brandsläckare, större än de två som alltid sitter på hytten. En av de många extra säkerhetsåtgärder som han vidtar när brandrisken är stor. Maskinen är påfylld med hundrafemtio liter vatten.

När det är så här varmt och så här torrt stiger Robert Tallroth upp tidigt. Ofta startar han maskinen redan klockan fyra på morgonen. Brandrisken är som störst mitt på dagen.

Han tar fram telefonen och öppnar en karta. Med fingret drar han i ett reglage och visar hur kartan blir allt rödare timme efter timme för att till slut fullständigt explodera mitt på dagen.
Då är det bäst att stänga av maskinen och åka hem.
– Men det som är viktigast, det är efterbevakningen. När vi är klara för dagen och har stängt av maskinerna är vi kvar minst en timme bara för att hålla koll och se att det inte blossar upp någonstans, säger han.

Enklast vore väl att inte köra alls under sommaren, och på så sätt helt eliminera risken. Men det är inte heller en lösning, säger Robert Tallroth.

– Varför måste vi köra just nu? Det är ekonomin, den måste fungera. Står vi still för länge och det tar slut på industrierna, drabbas människor på pappersbruken och sågverken.

Numera hålls regelbundna samråd där entreprenörerna och skogsbolagen tillsammans bedömer brandrisken. De tar hänsyn till hur torrt det är, hur mycket sten som finns på området och hur god sikten är. För att nämna bara några exempel.

Eftersom den här biten mark tidigare varit åkermark finns här inte särskilt mycket sten. Ett bra område att avverka under den varmaste och torraste delen av året, tycker Robert Tallroth.

Sten är den absolut största brandrisken. Om någon av maskinerna går emot bildas det lätt gnistor. Allra värst är om en skållhet metallbit faller av och blir liggande på backen.

Dammet yr när han går över kalhygget. Vanligtvis kör han med band och kedjor på maskinerna. Det ger bättre grepp och minskar slitaget på däcken. Nu ligger de och glänser i en hög i den starka solen.

– Det är en fördyrad kostnad. Man skär sönder däcken och de spricker på sidorna. Femtio tusen kostar det ungefär att laga ett däck, säger han.

Brandkartor

Båda dessa kartor används av skogsbruket för att bedöma hur arbetet ska anpassas eller om det ska stoppas helt.

Brandrisk spridning. Visar hur förutsättningarna är för att en brand som uppstår sprider sig. Starka vindar och låg luftfuktighet ökar risken.

Brandrisk bränsleuttorkning. Visar hur torr marken och materialet på marken är.

Kartorna ovan visar hur det såg ut 29 juni, då DA var ute och träffade Robert Tallroth. Röd betyder stor brandrisk. Blå liten.

Han lyfter två stora dunkar med vatten, bär en i varje hand. Sonen Adam, som har sommarlov, kånkar den tredje. De placerar ut dem längs med en maskinväg där det trots allt finns en hel del sten. Så fort de får klartecken ska skotaren köra här och plocka upp virket som återstår, omkring 400 kubikmeter. Två dagars jobb.

På väg tillbaka böjer Robert Tallroth sig ner och pekar på en sten. Längs med dess ena kant ligger ett vitt pulver. Här har skördaren slagit i.

– Går du ut och känner här direkt efter att maskinen har gått emot kan du inte ta på stenen för att den är så varm, säger han.

Sedan vänder han sig till sonen. Han ser trött ut.
– Vart du trött?
– Jag tyckte dunken var tung, säger Adam.
– Börjar det brinna, då märker man inte förrän efteråt hur tung den är. Då kan man ta med sig flera.

Första dagen efter semestern är allt annorlunda, eller kanske bara som det brukar. Redan i juli är junis hetta och torka som bortglömd. Sommaren har varit ljummen, regnet rikligt. Robert Tallroth hör hur det smattrar mot hytten. Nästan varje dag de kommande veckorna faller regnet och i augusti drar stormen Hans in över Sverige.

– Vi har kört på riset för att inte göra spår i marken. Och tack vare att vi har varit på steniga platser har det inte spelat någon roll att det har varit mycket vatten, säger han.
Om du måste välja, extremtorka eller stormen Hans?

– Det är ju pest eller kolera, men jag ser hellre att det är blött än att det är torka. För det känns som att skogs­sverige är bättre på att hantera de blöta perioderna.

Själv är han van att läsa av terrängen och avgöra var det finns risk för körskador. Skogsbruket är överlag bra på att planera var, när och hur de ska avverka när det är blött i skogen, tycker han.
– Men den kunskapen finns inte riktigt när det gäller brandrisken. Vi måste bli bättre på att läsa av terrängen. Hur ska en trakt se ut för att det ska gå att köra där när det är brandrisk? Alla måste hjälpa till med det.