”Det är hemskt, ofattbart att ha förlorat två arbetskamrater”
Publicerad 2023-12-11, 08:22 Uppdaterad 2025-04-29, 15:08
Döden på jobbet Dick Karlsson vet hur det är att mista en arbetskamrat. Han har gjort det inte bara en gång, utan två gånger. Först Kent, sedan Christian.
”Yrke: Isolerare.” ”Händelse: Klämd mellan pelarlift och rör.” Så sammanfattar Arbetsmiljöverket en av de drygt 50 arbetsolyckor med dödlig utgång som hittills ägt rum i Sverige i år. Så hög har inte siffran varit sedan 2011.
Och bakom varje händelse, bakom varje siffra, finns en människa. I det här fallet Christian Jansson, en 38-årig ung småbarnsfar som hade jobbat på samma plåtfirma i flera år.
Dem man frågar här i dalsländska Bengtsfors tycks bara ha gott att säga om honom. Även personer som bara var ytligt bekant med honom. Ord som ”hjälpsam” och ”snäll”, ”noggrann” och ”pålitlig”, återkommer hela tiden.
Dick Karlsson kände honom väl, på ett professionellt plan. Dick arbetar som eldare på Rexcells pappersbruk i Skåpafors – ”Skåpa” som man säger lokalt – och stötte ofta på Christian när han kom för att fixa något. Men framför allt hade han nära kontakt med honom på sin förra arbetsplats, på Munksjö Paper i Billingsfors, vanligen kallad ”Billingen”. I synnerhet under bygget av den nya sodapannan.
Skåpa och Billingen har präglat Bengtsfors i generationer, och de båda bruken ligger intill samma sjö och på bara någon halvmils avstånd ifrån varandra. Christian besökte dem ofta. Hade eget passerkort, kunde komma och gå som han ville. Ja, han var som en i gänget, berättar Dick. Betrodd, uppskattad och ”alltid glad”. En man litade på.
Men så händer det. På Skåpa. Något som skulle chocka och nästan lamslå hela Bengtsfors – ännu en gång. Dick inte minst.
Det är den 21 februari 2023, en tisdag, och klockan närmar sig tre på eftermiddagen när två elektriker gör en fasansfull upptäckt bakom en ventilationstrumma i brukets verkstad. Där uppe på en lift, en så kallad pelarlift – strax under taket och ett par tre meter ovanför golvet – hänger en man med ena handen på hissens manöverspak. Christian. Helt livlös som det verkar.
Elektrikerna ropar genast efter hjälp och ringer 112, varpå flera på underhållsavdelningen rusar dit för att hjälpa till. Men Christian sitter fast. Hans hals och nacke har på något vis klämts fast mellan liftens skyddsräcke och ett av de rör som han var där för att isolera.
Även liften sitter fast. Går inte att lossa och sänka hur de än försöker. En tigersåg hämtas och med hjälp av den lyckas de till slut kapa hissens skyddsräcke, sänka hissen, och därefter lägga Christian på golvet och påbörja hjärt- och lungräddning.
Minuten senare är räddningstjänsten på plats och tar över, alltmedan nyheten sprider sig och allt fler skyndar till och bevittnar tragedin.
I samma lokal, åtta månader senare.
– Här. Det var här det skedde, säger Dick och nickar upp mot rören.
– Det var de där som han skulle isolera.
mesa
är en restprodukt som uppstår vid tillverkningen av pappersmassa. Slammet består av kolsyrat kalk, så kallat kalciumkarbonat.
Själv jobbade Dick på brukets reningsverk den dagen och var aldrig delaktig i räddningsförsöken. Men han kunde ha varit. På samma sätt som han var den där augustinatten för tolv år sedan, 2011. På Billingen, grannbruket. När han och två arbetskamrater gjorde allt i sin makt för att rädda en fjärde kamrat som hade råkat falla ner i en silotank – till hälften fylld av frätande, sirapsliknande och över 60 grader het mesa.
”För helvete! Stoppa mesan, jag brinner upp här nere! Dra upp mig! Dra! DRAA!” som Dick och hans arbetskamrater minns att kamraten vrålade.
Kent Karlsson, hette han. En 66-årig pappersarbetare, änkling sedan flera år, och som snart skulle gå i pension. Omtyckt även han. Allmänbildad och ständigt diskussionssugen. ”En glad gubbe”, som Dick minns honom.
Han greppade direkt. Skrek: ’Dra för helvete!’
Dick Karlsson.
Dick har haft nog av mardrömmar och vill ogärna tänka på den natten.
På kollegans skräckslagna ansiktsuttryck när han berättade att Kent just fallit ner genom silotaket. På repet som han sedan skulle kasta ner till Kent, men som visade sig vara för kort.
På dödsskriken och röken som steg upp från silons innandöme.
”Släng ner repet, släng ner repet!”
Nej, Dick vill helst inte tänka på det. Eller på brandslangen som han ögonblicket senare och med darrande händer lyckades knyta en ögla av och fira ner genom hålet.
– Han greppade direkt. Skrek: ”Dra för helvete!”
Men slangen skar in i det rostiga och bräckliga plåttaket och Dick drog men tordes snart inte dra mer. Slangen riskerade att gå av när som helst. Bättre då att invänta räddningstjänsten, tänkte han när han satt där intill hålet och såg blåljusen närma sig. De har säkert bättre utrustning.
Men när förste man steg ut på taket hade skriken redan tystnat.
Nej, som sagt, Dick vill ogärna tänka på den natten. Men ibland påminns han förstås. Som de få gångerna då han kör förbi Billingen och ännu kan se Kents röda Saab för sitt inre ute på parkeringsplatsen.
Eller när han satt hemma i vardagsrummet, nyss hemkommen från jobbet på Skåpa, och fick bekräftat att Christian precis hade dödförklarats. Precis där, i samma lokal som han själv brukar passera när hans arbetspass är över. Kanske just vid samma tidpunkt dessutom. Om han ändå hade gått inomhus, tänkte han.
Men just den här vinterdagen sken solen och därför valde han att gå utomhus, längs sjökanten för att se om han eventuellt kunde skymta någon fisk i vattnet. Vad som samtidigt pågick innanför väggarna märkte han ingenting av.
Läs också
Natt över Billingsfors
Exakt vad som hände på mesasilons tak denna förbannelsens augustikväll på Billingsfors bruk lär ingen få veta. Bara att tre arbetskamrater kastades in i en ond dröm.
– Först när jag kom in i pannhuset fick jag höra att Christian hade skadat sig och att det inte alls såg bra ut. Då tänkte jag inte det värsta. Men sen när jag såg att ambulansen dröjde kvar utanför nödutgången, då insåg jag att det kanske ändå var det.
Vad han gjorde hemma resten av den dagen, det minns han inte. Men han minns att han började tänka: ”Fan, varför gick jag utomhus för?” ”Om jag ändå hade gått inomhus …” ”Tänk om det hade varit sämre väder, då kanske Christian hade levt i dag …”
– Jag funderade jättemycket i de banorna. Dessutom kunde jag inte låta bli att forska i saken, för jag ville verkligen veta. Jag behövde veta. Och i efterhand förstod jag att han var död långt innan.
Även Skåpas vd Lars Andersson har funderat mycket på olyckan den där dagen. Och även han jobbade på Billingen den där natten när Kent Karlsson dog. Visserligen deltog han aldrig i räddningsarbetet, men han var produktionschef där och då och var därför en av de som hade på sitt ansvar att hantera krisen efteråt. Främst genom att lyssna och trösta, vara ett stöd för personalen.
Aldrig trodde han att han skulle behöva vara med om en dödsolycka igen. Men så ryckte mobilen till. Lars satt vid sitt skrivbord när han svarade.
– Killen som ringde lät så oerhört skärrad så nu måste det vara något riktigt illa, tänkte jag. Men jag kunde för mitt liv inte tro att det rörde sig om ett dödsfall.
Lars struntade i jackan och skyndade genast ut från kontorshuset och vidare bort till verkstaden.
– När jag kom dit hade räddningstjänsten tagit över och … Ja, då såg jag honom ligga där på golvet, och jag visste vem det var, och det första jag tänkte på var – familjen.
Och sen?
– Sen blev jag faktiskt helt blank i huvudet. Stod bara och tittade. I en minut kanske, jag vet inte. Fast jag hade varit med om det förut, på Billingen, och fast att vi har checklistor och övar på krissituationer med jämna mellanrum, så stod jag bara där. Helt blank.
– Och sen: ”Vad fan gör jag nu?”
Läs också
Fem dog i hisskraschen – rekordmånga dödsolyckor 2023
Oavsett var den dystra siffran stannar när året är slut är det ett tragiskt rekord – den högsta siffran sedan 2011.
Lars rådgjorde med räddningschefen och ringde de andra cheferna. Stunden senare, när Christian hade konstaterats död, gav han order om att stoppa produktionen samt att ingen i personalen fick lämna bruket.
– Vi ville ju inte släppa iväg folk vind för våg. Många hade ju sett honom ligga där, många som känner honom. Kände honom.
– Nä, det var väldigt skärrat överallt. Förtvivlat. Många grät. De behövde ju hjälp, krisstöd.
Först på natten kom han hem.
– Klockan två eller tre kanske, jag minns inte. Men jag kunde inte somna. Gick inte. Låg bara och tänkte: ”Vad fasiken gör jag nu?” ”Hur tar jag hand om personalen på bästa sätt?”
Följande natt var likadan.
– ”Hur kunde det här hända?” ”Är det vårt fel?” ”Mitt fel?”
Även minnena från Billingsforsolyckan gnagde i honom.
– Man tror ju inte att man ska vara med om en sådan här sak. Men så var jag det. Och så händer det en gång till. ”Herregud – inte nu igen!” tänkte jag.
Lars kände varken Christian eller Kent, men han visste mycket väl vilka de var. Bengtsfors är en liten kommun, där ”alla känner alla”, som han och många andra säger. Klart han visste.
– En fruktansvärd familjetragedi, det är vad det är. Medan olyckan i Billingsfors … ja, den var ju så oerhört dramatisk.
– Nä, livet är skört. Samtidigt är det viktigt att prata och dra lärdom av det som har hänt. Många tänker: ”Det skulle aldrig kunna hända hos oss.” Men det här visar att det kan hända var som helst och när som helst.
En kvarts bilresa från Skåpa ligger Ärtemarks kyrka och tronar ute på en naturskön udde. Här vilar de nu, Kent och Christian. Kent sedan hösten 2011, tillsammans med sin fru ungefär i mitten av kyrkogården. Christian lite mer avsides, strax intill sjökanten där en lind tillsammans med några björkar och tallar växer.
När Christian begravdes här, i mitten på mars, var kyrkans alla trettio bänkar fulla av sörjande. 178 personer. Elina, Christians sambo och mor till deras två barn, var en av dem.
Det bär mig emot men jag ringer henne och efter viss tvekan får jag till slut ställa några frågor till henne. Men bara på telefon i så fall. Och absolut inga bilder.
– Christian var inte den som ville stå i centrum och skulle inte ha velat se mig på bild gråtandes i ett kök.
Elina arbetar som tandhygienist och berättar att hon och Christian träffades första gången för sex år sedan.
Han var ju säkerhetsnissen själv. En sådan som påminde alla andra: ’Ha på dig hjälmen.’
Elina, Christians sambo.
– I tandläkarstolen av alla ställen. Han var patient hos mig och … ja, ganska tidigt insåg vi att vi tyckte om varandra. Sen gick allt ganska snabbt. Vi köpte hus, fick två barn …
Vad såg du hos Christian?
– Att han var så himla trevlig. Artig. Dessutom hade han liksom den där glimten i ögonen. Lite full-i-fan, du vet. Busig. Samtidigt som han var väldigt lugn och stabil. Vi bråkade faktiskt aldrig.
Hur var han som pappa?
– Bättre pappa till mina barn hade jag aldrig kunnat önska mig. Vi fick en pojke först, och Christian tog ofta med honom när han skulle ut och köra lastbil, truck, snöplog eller vad det nu var. De hade en väldigt speciell relation.
– Vår dotter var bara åtta månader när Christian gick bort, och väldigt mammig, och tyvärr hann han aldrig riktigt få samma relation som han hade med vår son.
Var Christian stora hjälten för honom?
– Ja, det var han, och jag ser så mycket Christian i honom. Han är bara tre år men han kan skruva, han kan spika och han pratar redan om grejer som jag inte förstår. ”Nä, det där är ingen traktor, det där är en hjullastare.”
Elina var hemma med barnen när det hände. Stod i hallen när hon fick beskedet. Med dottern på ena höften och med sonen ett steg bakom. Sedan blev det bara svart.
– Det är så fruktansvärt att Christian omkom på det viset och jag kan fortfarande inte förstå. Han var ju säkerhetsnissen själv. En sådan som också påminde alla andra: ”Ha på dig hjälmen”, ”tänk på selen”, ”akta det”.
– Samtidigt tänker jag ibland: han älskade verkligen att jobba. Han fick dö när han gjorde det han älskade att göra.
Har du själv kunnat sörja ordentligt?
– Nej, inte fullt ut. Inte med två små barn som ständigt ska ha mat, nattas, badas, tröstas, lekas kurragömma med. Men jag har heller inget val. Jag kan ju inte lägga mig under täcket och bara vara där. Men tack vare Christians föräldrar har det ändå gått. De ställer alltid upp. Våra band har stärkts ännu mer.
Elina förlorade sin egen pappa i cancer när hon själv bara var femton år.
– Nu fick jag vara äldre än vad mina barn var, men jag vet. Jag vet. Någonstans vet jag att solen kommer att gå upp igen. Det kommer att bli bättre.
vad hände sen?
Polisen och Arbetsmiljöverket utredde Christian Janssons död, men de utredningarna är nu nedlagda. Något arbetsmiljöbrott begicks inte. Exakt hur olyckan gick till har inte kunnat fastställas. Undersökningar visar att det inte var något fel på hissen.
Dödsolyckan i Billingsfors fick dock straffrättsliga påföljder. Taket som Kent Karlsson föll igenom konstaterades vara i dåligt skick. Trots det fanns inget förbud utfärdat mot att stå på det.
Hovrätten för västra Sverige dömde ansvarig chef till villkorlig dom, dagsböter och skadestånd.
Munksjö Paper dömdes att betala en företagsbot på 1 500000 kronor samt 30000 kronor vardera till Kents anhöriga.
Munksjö Paper dömdes att betala en företagsbot på 1 500000 kronor samt 30000 kronor vardera till Kents anhöriga.
Borde det inte vara tvärt om. Att den som skadas eller omkommer på jobbet borde få den stora kakan? Jag bara undra hur snett kan det bli?
Men dessa frågor får antagligen aldrig ett svar eller ”ingen kommentar”.