Natt över Billingsfors

ReportageExakt vad som hände på mesasilons tak denna förbannelsens augustikväll på Billingsfors bruk lär ingen få veta. Bara att tre arbetskamrater kastades in i en ond dröm.

Ur mesasilosens inre skär dödsskriken genom Billingsforsnatten. ”För helvete! Stoppa mesan, jag brinner upp här nere! Dra upp mig! Dra! DRAA!”

Dick Karlsson gör ett sista förtvivlans försök. Drar i brandslangen så att den nästan går av.

Ser blåljusen. Ropar ner i hålet till Kent att nu är räddningen här. Men får inget svar.

Allt är tyst.

Tiden stannar upp och Dick fylls av tomhet. Börjar skaka där mitt i den ljumma midnattstimmen.

Räcker över slangen till den förste ur räddningstjänsten som når honom på taket. Går som i trance ner till mixeriets manöverrum. Plockar undan Kents bok och läsglasögon från manöverbordet och lägger i hans skåp.

Ringer sedan hem till sina föräldrar som bor ett stenkast från bruket. ”Det har hänt något hemskt och det är inte jag.”

Det har gått tio veckor sedan den där augustikvällen som blev den sista i 66-årige Kent Karlssons liv.

Vi sitter runt sammanträdesbordet på fackexpeditionen på Billingsfors bruk.

Dick Karlsson, 40 år, eldare på sodapannan.
Lennart Jonasson, 48 år, även han eldare.
Dåvarande arbetsledaren, i dag produktionsledaren Aimo Väyrynen, 49 år.

Tre allvarsamma män. Fortfarande skakade.
Tre män som upplevt en arbetskamrats dödskamp. Utan att kunna göra någonting. Den värsta dagen i deras yrkesliv.
En dag som gett minnesärr för livet.

Solen sken över Billingsfors denna tisdag. Sista skiftet innan ledigheten. Dick tillhörde inte skiftlaget, men ordinarie ville byta sitt kvällspass.
Det passade Dick bra. Han kunde nu leda eftermiddagens fotbollsträning med Laxarby IF, där hans sjuårige son spelade.

Dick minns dagen som en bland andra. På morgonen skickade han barnen till skolan.  Lite hemmafix innan träningen. Mat med fru och barn, nyheterna, innan det bar iväg till jobbet.

Lennart vaknade frampå eftermiddagen. Gick upp, käkade, men kunde inte påminna sig om att han gjorde något speciellt. Åt en lättare måltid med sambon vid åttatiden på kvällen.
Samåkte med en arbetskamrat till jobbet.

Aimo minns att han sov länge den dagen. Väcktes av att ungarna kom hem från skolan och ville ha mat. Kvällarna brukar upptas av fotbollsträning, men just denna kväll var fri och Aimo löste av redan vid halv tiotiden.

En helt vanlig dag skulle följas av en helt vanlig kväll på jobbet.

Aimo Väyrynen gick direkt till kontoret. Läste dagsrapporten. Fick klart för sig att det var problem med mesaugnen.

En bälg var trasig. ”Det gjorde att vi inte kunde elda så mycket mesa som vi ville. Och den av våra två mesasilor som var i bruk började bli full.”

Lennart hade vid ombytet i sodahuset fått höra samma sak, innan han gick in i operatörsrummet och hejade på Dick. Sen dök Aimo upp.

Skiftet börjar alltid med en kopp kaffe. Så även denna sena kväll.

Till gänget sällar sig också, som vanligt, Kent Karlsson. Han jobbar i mixeriet hundra meter bort. Ett ensamarbete han hållit på med i sexton av sina tjugofem år vid företaget. Fikat med skiftlaget är därför extra viktigt för den sociala gemenskapen.

”Kent gick på övertid för att få ut sin guldklocka. Han skulle sluta vid årsskiftet”, säger Aimo.

Det var uppsluppet runt fikabordet. Kent som alltid på gott humör och ständigt diskussionssugen.

”Han hade lätt för att se de stora sambanden och göra klockrena analyser.”

Ofta pratades det böcker. Kent var en beläst man som kunde citera Strindbergs Hemsöborna ur minnet. Och läsintresset delades även av de andra, mest av Lennart. Men den här kvällen pratades Greklandskris och börsnedgång, innan samtalet gled över på Mount Everest.

Under sommaren hade nån på bruket tyckt att det var lite konstigt att vara 66 år och jobba in semestern.

”Varför springer du här nere. Varför bestiger du inte Mount Everest eller gör något annat roligt?”

Det där hade satt sig på hjärnan hos Kent. Något han då och då återkom till. Men uppsluppenheten vändes till allvar och problemen med den stigande mesa-nivån i silon.

Vad behövde göras?

Helgen före hade Aimo, Lennart och Kent fixat en strulande kalkhiss. Sparat några tusenlappar åt företaget. Nu skulle de göra om bedriften. Ta sig an bälgen.

Dick stannade kvar i operatörsrummet på sodapannan. De andra tre gick över till mixeriet.

På vägen muttrar Kent skämtsamt om Mount Everest igen, minns Lennart. Vad skulle han där och göra, han som inte ens varit högst uppe på mesafiltrets tak? En byggnad i tre etage med fläkten på det tredje planet.

De upptäcker att eftermiddagsskiftet lagat det knytnävsstora hålet provisoriskt. Aimo går efter silvertejp och annat som behövs. Kent försvinner ner till manöverrummet för att stoppa fläkten. Lennart står kvar.

När Aimo återvänder ser han att det lyser på taket högst upp. Det är Lennart som klättrat högst upp på byggnadens tak för att skoja med Kent. Det vet inte Aimo.

När han kommer upp till fläkten är varken Kent eller Lennart på plats.

Uppe på taket har Lennart hört någon ropa eller snarare skrika långtbortifrån. När han tar stegen ner till fläkten igen står Aimo där.

Var det du som ropade? undrar Lennart.

Har du sett Kent? frågar Aimo.

Lennart och Aimo står rådvilla. Nu hörs någon skrika igen. Inte skrika, nej vråla! Det kommer nerifrån … eller? Aimo kliver ut på silotaket, ser ett svart hål och hör på nytt ett ångestladdat vrål från mesasilons inre.

”Lennart! Han har gått igenom taket!”

Lennart noterar Aimos desperata röstläge. Känner hur pulsen börjar slå. Aimo är inte den som brusar upp i första taget. Lennart, som varit på väg ner för trapporna, rusar upp till tredje etaget igen. Ut på cisterntaket och lyser ner i det svarta hålet där ångan ringlar sig upp.

”Vi hör hur Kent plaskar därnere. Stoppa mesan, skriker han.”

Aimos första tanke är att få dit räddningstjänsten. Grips av fullständig panik. Slår fel nummer gång på gång innan han hamnar rätt.

De springer alla de sextiotvå trappstegen ner för att bottentappa silon. Lönlöst. Helt igentäppt! Ingenting av den sirapslika mesan rinner ut.

Ibland går det att trycka in luft, men det vågar de inte. ”Kent är ju därinne och det blir ett jäkla tryck.”

De försöker spruta in vatten för att rensa ventilen. Inte heller det hjälper.

Aimo springer ut till den ena av brukets tre grindar för att ta emot räddningstjänst och ambulans som är på väg. Lennart tar alla trappstegen upp till Kent igen.

Pratar med honom.

”Minns inte vad jag säger, men han skriker hela tiden: Stoppa mesan!”

Lennart hänger över hålet. Fullständigt panikslagen. Han jobbar ju inte i mixeriet och vet inte hur han ska få stopp på mesan som sprutar över Kent där nere i silon.

Lennart rusar ner för trapporna igen för att hitta ett rep eller liknande. Hittar ingenting och flåsar alla trapporna upp igen. Ser nu ett par ventiler som han vrider igen, medan Kent fortsätter vråla ångestladdat.

Om Lennart hade någon nivå i paniken toppade den nu.

”Jag ropar till Kent att jag ska fixa ett rep så att vi kan dra upp honom.”

Sen springer Lennart. Nerför trapporna. Bort till Dick i sodahuset.
Dick står mitt i manöverrummet. Vänder sig om när dörren slås upp.

”Lennart rusar fram. Så här nära”, säger han och visar med handflatan framför näsan.

”Kent har gått igenom taket på silo ett. Du får ta ett rep och få opp´en”, lyckas den andtrutne Lennart pressa fram. Dick förstår att det är ”skarpt läge” och att varje sekund är dyrbar.

Adrenalinet börjar pumpa.

Han rycker åt sig en repstump på två, tre meter, som råkar ligga utanför. ”Inget problem han är ju i silo två som är full”, tänker Dick. Kopplar inte. Inser först på plats att den silo Kent befinner sig i bara är fylld till en tredjedel och att repet inte räcker.

”Släng ner repet, släng ner repet”, vrålar Kent från silons innandöme.

Dick rusar ner på plan två. Hittar en brandslang men förstår att han aldrig kan få upp Kent på egen hand. Men han kan ju i alla fall säkra honom tills räddningstjänsten dyker upp.

Lennart sitter chockad i sodahuset. Aimo står ute vid vägen med en trilskande port som hela tiden vill slå igen. Och uppe på taket står Dick med brandslangen medan Kent hela tiden skriker om repet.

Med darrande händer lyckas Dick få till en ögla och firar ner. Trasslar in benen i slangen, känner hur paniken kommer krypande.

Så fort slangen är nere, skriker Kent: ”Dra för helvete!”

”Jag känner att han är där, börjar dra. Men slangen skär in i taket och håller nästan på att gå av.”

De sista vrålen.

Sedan tystnad.

Blåljus.

Och den stora tomheten.

Allt hände under en timme runt midnatt. Ingen vet exakt. Ingen tittade på klockan. I en slags yrkesmässig reflex gled Lennart in i rollen som sodahusoperatör.

Dick gick sakta alla trapporna ner från taket, ut på gårdsplanen, bort till mixeriet.

”Kent var ju borta och bruket gick för fullt”, säger Dick.

Vad skulle han annars göra än att ta över Kents jobb?

Sedan drar allt i gång. Sulfatchefen kommer på plats, reserver rings in. Snart sitter Lennart, Aimo och Dick i en ambulans på väg till Bäckefors sjukhus och en första träff med ett kristeam.

Den omedelbara reaktionen var att de ville hem. Bort från arbetsplatsen.

Så här i efterhand tycker de att  mötet med krisgruppen var helt suveränt. De fick prata med några utanför bruket och med varandra om vad som hade hänt. Vid fyratiden på morgonen var de hemma igen.

Dagen efter ordnade företaget en minnestund. Produktionen var stoppad och platschefen informerade alla anställda om vad som hade hänt.

Aimo gick på skiftet igen tre dagar senare. Han hade lovat att köra övertid. ”Först tänkte jag ge fan i det, men gick ner i alla fall.”

Rejält skakig i benen.

Vid avlösningen var de mitt uppe i jobbet med att byta en packning i kokeriet. ”Men jag bad han som höll på med det att stanna och göra klart. Jag vet fan inte om jag klarat det själv.”

Lennart åkte ner dan efter minnesstunden på sin ”lediga tid”. ”Jag tänkte så här; åker jag hit frivilligt kan jag lämna när jag vill. Om jag inte orkar tar jag bara bilen hem …”

”Det kändes faktiskt inget vidare.”

Dick skulle egentligen jobba två nätter direkt efteråt, men när företaget släckte ner, fick han plötsligt ledigt i sex dagar efter olyckan. ”Jag gjorde som Lennart. Jag var tvungen att gå ner på fabriken för att känna efter …”

Rekapitulera.

Gå igenom hela händelseförloppet för att själva få bekräftat att de gjort vad de kunnat.

Kent var en ensam man. Arbetet var väldigt viktigt för honom. ”Han kallade oss familjen”, säger Lennart och pekar på sig själv och Aimo där vi sitter. De tecknar ett varmt porträtt av den forne arbetskamraten.

Lennart pratade dagligen med Kent, som han lärde känna för arton år sedan. Då kämpade Kent med en fru döende i cancer, medan Lennart var föräldraledig. ”En livets paradox”, menar Lennart.

Fram växer också bilden av en bruksman från Fängefors som var både beläst och lyssnade till klassisk musik. Som spelade dragspel, på trav och på börsen. Som älskade Strindberg och Stephen Kings Den gröna milen.

”Vi brukade utbyta boktips”, säger Lennart.

”Jag tipsade honom om Steinbecks Vredens druvor, som gjorde honom rejält upprörd över livets orättvisor.”

Det finns ingen rättvisa. Bara otur. Både för- och eftermiddagsskiftet hade varit ute på silotaket för att ställa om handventilen. Den som reglerar mesan mellan de två silorna.

Det kunde blivit någon annan. Men det blev Kent.

Silo nummer två var i det närmaste full. Därför hade Kent fattat beslutet att gå upp och handgripligen ändra flödet till silo ett. Kanske hade han efter sin arbetsinsats blivit stående och blickat ut över Billingsfors.

Just då gav taket vika. Hålet efter honom lika stort som kroppen. ”Han måste ha blivit helt överrumplad”, konstaterar Dick.

Och från ovan duschades Kent av den mesa han själv ställt om.

Mesan är resterna från vitlutsproduktionen och innehåller kalciumkarbonat. Att det är frätande är Aimo säker på, särskilt i kombination med värmen. Temperaturen där inne i silon låg runt 65 grader.

”Det här måste vara den värsta olycka som kan inträffa på en sulfatfabrik”, säger Lennart och de andra nickar. Många har frågat dem om värmen.

Dick ger ett exempel. ”Ta en badtunna där vattnet är 42–45 grader Den kan du inte sitta i. Här har du 25–30 grader till plus luten …”

Ingen anställd var med på morgonen då Kents kropp lyftes ut och togs om hand.
Han ligger begravd vid Ärtemarks kyrka med sin fru.
Kent efterlämnade två vuxna barn och barnbarn.

Det blev Dick som tog över Kents operatörsstol i mixeriet. Företaget hade inte tänkt fråga honom. Dick erbjöd sig själv. Men det var tufft att sätta sig där. Tankarna snurrade: ”Fan här sitter jag som ingenting hänt.”

”Jag undrade vad folk skulle tänka. Det var ruskigt nära att jag bara reste mig och gick hem från första skiftet.”

Nu rullar skiften som vanligt. Men folk har blivit försiktiga i allt vad de gör och hur de rör sig över taken när det krävs. Och taket som Kent gick igenom var dåligt. Det är alla överens om.

Som pepparkaka, ungefär.

Ingen av de tre kommer att glömma den här kvällen. ”Upplevelsen har skapat ett band oss emellan,” säger Lennart. ”Jag kan tänka mig att de som är med i krig upplever något liknande.”

De vet vad de varit med om och livet uppskattas annorlunda.

Dick kommer för alltid bära med sig två saker; Kents skrik och Lennarts skräckslagna ansikte när han kom in i manöverrummet.

Det är bilder som etsat sig fast.

För alltid.

Göran Widerberg