Anställda tog över tapetfabriken: ”Hant­verket får bara inte försvinna”

När beslutet om nedläggning av tapetproduktionen i Ulricehamn kom klev två anställda fram. Att trycktraditionen inte skulle leva kvar i bygden fanns inte på kartan.

Nu går valsarna varma men frågan är – kommer de hitta morgondagens förmågor?

Längs den bortre långsidan av fabriken tronar företagets stolthet, den åttaarmade klarblå limtrycksmaskinen från 1970-talet. Hjulen snurrar och det doftar lite lätt bränt från de splitternya gummivalsarna. Trågen de doppas i är fyllda med nyblandade färger i olika kalla blå toner.

Formgivaren Karolina Hoffsaes Reit står och tittar förväntansfullt på. Hon har rest till Ulricehamn från Stockholm för att vara med vid tryckprocessen av sina egendesignade mönster. När lager för lager tryckts skickas tapeten upp i en bana längs med taket där den torkas i en 145-gradig ugn. Hon känner sig lättad vid åsynen av blommorna som böljar fram. Det blir precis som hon tänkt sig. 

Att det fortfarande trycks tapeter i Ulricehamn är långt ifrån en självklarhet. Historien skulle ha tagit slut för sex år sedan när Sandberg meddelade sin personal att man skulle lägga ner. Anna Andén, som då jobbade på marknadsavdelningen, minns hur förtvivlad hon kände sig när hon stötte på sin kollega, färgmästaren Thomas Johansson, i fabrikens färgkök.

Jag kände att det i alla fall var viktigt att ha försökt.

Anna Andén, vd.

– Jag sa till honom att någon måste göra något. Det här hantverket och kunskapen kunde ju inte bara få försvinna! Han höll med mig. Vi kände att det inte fick gå samma öde till möte som textilindustrin i Sjuhärad gjort.

Thomas Johansson fick idén att höra med sin vän, entreprenören Håkan Mattson, om inte han kunde tänka sig att vara med och investera i en tapetfabrik och driva den tillsammans med dem. 

Några månader senare stod de där med var sitt delägarskap och egen nyckel i handen. Trots att ingen av dem drivit företag förut skulle de nu påbörja en ny era. De hade sett till att få med sig sina bästa tryckare till det nya teamet.

– Jag kände att det i alla fall var viktigt att ha försökt. Det levde jag på länge. Sedan är det helt otroligt att det faktiskt gick vägen, säger Anna Andén som fick rollen som vd. 

Antalet tapetfabriker minskar

På 1970-talet fanns mer än 15 olika tapetfabriker i Sverige. I dag finns bara en handfull kvar. Förutom produktionen här finns det två andra lite större tryckerier, i Borås och Gävle, och två små i Mölndal och på Långholmen i Stockholm som trycker helt för hand. Sedan starten den där septemberdagen 2018 har Ulricehamns Tapetfabrik tryckt cirka 200 olika mönster. En av de mer välkända kunderna är Svenskt Tenn. 

Fabrikens expert på limtryck, Ann Merlander, river av en stor bit nytryckt tapet och ger till Karolina Hoffsaes Reit som nyfiket synar vilka avtryck maskinen själv gjort. 

– Det blir som att den lägger den sista handen på mönstret. Limtrycket skapar som en 3D-effekt, säger Karolina Hoffsaes Reit fascinerat. 

Det hör nämligen vått-i-vått-tekniken till att det blir en viss variation varje gång och att varje körning får ett unikt resultat. När färgerna tillåts rinna in i varandra under tryckets gång skapas ett nästan handmålat uttryck. Mönstret bildar en lätt upphöjning i materialet så att man bokstavligen känner det gedigna hantverket.

Det är viktigare att vara nyfiken och lite rejäl.

Anna Andén, vd.

Dagarna när formgivarna är på besök råder en speciell stämning. Det blir på samma gång både högtidligt och uppsluppet. Anna Andén, Thomas Johansson och tryckaren Göran Bylin ansluter. Nu ska tapeten synas i minsta detalj. Mönsterpassningen måste stämma på millimetern och nyanserna ska vara perfekt återgivna. Ingen tapetrulle lämnar fabriken utan att alla känner sig nöjda. 

Alla har lika mycket i lön

Att vara ett så litet och tajt gäng är både företagets styrka och svaghet. När någon uteblir får planeringen göras om. När influensan slog till stod produktionen helt stilla några dagar. Under våren är det därför dags att rekrytera en person som kan stötta upp. 

– Egentligen behövs inga förkunskaper, det är viktigare att vara nyfiken och lite rejäl. Prio ett är att passa in i gruppen och att det finns ett intresse för hantverk, säger Anna Andén. 

Samtidigt vill de inte bli för många utan tror på att förbli en liten sammansvetsad kärna. Redan från start var de överens om att testa ett nytt upplägg när det gällde lönesättning. Nämligen att såväl ledning som produktionsarbetare skulle få lika mycket i lön.

– Jag tycker att det är världens bästa grej. Jag skulle aldrig byta till något annat sätt. Att alla får lika mycket tar bort all udd av vassa armbågar och skitsnack och bidrar till en slags luftighet. Det handlar om att värdesätta allas kunskaper lika mycket, säger Anna Andén.

Överbliven färg sparas

Den blåblommiga rullen på 120 meter placeras i avrullningsmaskinen som ska klippa ner den i behändiga tiometersrullar. Färgtrågen från limtrycket tvättas noga rent och den överblivna färgen sparas i plastbunkar. Ann Merlander berättar hur hon går till väga.

I morgon blir det mer som en smällkaramell.

Karolina Hoffsaes Reit, formgivare.

– Jag har fått färgprover av Karolina som jag läser in i fotospektrometern och får fram ett förslag på recept. Man använder tre olika pigment till en färg. Datorn hjälper mig med vilka pigment och i vilken mängd. 

– I morgon blir det mer som en smällkaramell, säger Karolina Hoffsaes Reit och skrattar. Det är barbierosa, orangeröd, golfgrön, beige och blå.

Att bottenfärgen är mörkgrön skapar en viss utmaning för Ann Merlander. 

– Den gröna gör den röda mer dämpad och smutsig. Det behövs lite mer stuns, konstaterar hon efter att ha gjort ett uppstryk på papper. 

Thomas Johansson håller med om att nyansen inte riktigt är rätt än. 

– Ja, den i morgon blir nog svårare än den blå vi gjorde i dag. Vi får ta god tid på oss så vi blir nöjda.

Han har tillbringat 35 år i färgköket. Som färgmästare är det här han känner sig som allra mest hemma, men nu när han även är vice vd har andra sysslor behövt ta större plats. Passionen han känner för sitt yrke går inte att ta miste på. Samtidigt konstaterar han att han, Ann Merlander och Göran Bylin tillhör samma årskull, 1966. 

– Nu kan vi inte vänta längre, vi måste hitta någon som kan föra hantverket vidare. Hittar vi rätt nu med rekryteringen tror jag vi får en annan trygghet här.

Det finns många visioner. En är just att fabriken ska fungera som ett kunskapscentrum där nästa generation ska läras upp. 

– Jag vill att fler unga ska få upp ögonen för att jobba med händerna. Man mår så bra av det.

Linn Bergbrant

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.