Halshöggs och brändes upp – men släkten lever vidare

Publicerad 2025-10-31, 04:00 Uppdaterad 2025-11-05, 10:50

Under halloween och allhelgonahelgen tänker många på de döda.

Men Marit Norin i Älvdalen gör det oftare än så.

Hennes släktingar föll nämligen offer för 1600-talets stora häxhysteri – bland andra Gyris Marit, bygdens ”största trollkona”.

Hennes syssling Morgan tar det dock med en axelryckning.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Älvdalen, på en stilla och naturskön liten udde som smalnar ut i Österdalälven. Här sägs de ha ägt rum, en del av dem. Häxbränningarna. Ja, avrättningarna av de som hade dömts till döden för att ha rövat med sig barn till Blåkulla eller på annat sätt lierat sig med djävulen. Trolldomssynd, som det kallades.

Som den 19 maj 1669, när Älvdalens första påstådda Blåkullafarare mötte döden. Personer som 17-åriga Pell Marit och 70-åriga Blund Anna, jämte fyra andra oskyldiga offer från byarna häromkring. Fem kvinnor och en man. En efter en högg bödeln huvudena av dem, varefter deras sex huvuden och sex kroppar avslutningsvis kastades på bål och eldades upp.

En försommardag i Dalarna alltså. En onsdag. Bara några stenkast från dagens riksväg 70. Man kan nästan föreställa sig de scener som måste ha utspelats här och då inför den församlade och vidskepliga allmänheten.

Alla skräckfyllda ansikten. Allt skrik. Allt blod. Mitt bland skir majgrönska och nyutslagna blommor runt om.

Kanske solen sken också, denna onsdag. Blänkte till ibland i bödelns yxa. Fåglarna lär i vart fall tystnat omgående och flytt udden långt innan den stora ris- och vedhögen stacks i brand.

– Vissa har faktiskt känt riktigt obehag när de har kommit ut hit.

Det säger Älvdalsbon Marit Norin medan hon visar oss runt och syftar då förstås på personer som kommer hit i dag, drygt 350 år efteråt.

Marit Norin är 55 år och kan den här platsen väl. Hon har guidat skolelever, turister och ortsbor på ”vandring i de häxanklagades spår” i drygt sex år nu, en guidning som alltid avslutas här på udden.

Under pandemin blev det en ofrivillig paus i guidandet. I stället började Marit släktforska, och då fann hon till slut – och till sin stora förvåning – att hon dessutom råkar vara släkt med några av offren som hon brukade berätta om.

– Plötsligt fick allt det här, alla namn och så, en helt annan dimension för mig. Visst, det är länge sen nu, tolv–tretton generationer bakåt i tiden. Men ändå. Det handlar ju ändå om mina gammel gammel gammel mormödrar. Jag funderar mycket på hur livet var för dem.

1668–1676

Under de åren pågick häxprocesserna i Sverige som värst. Perioden kallas även ”det stora oväsendet”.

280

Ungefär så många föll offer för häxprocesserna under ”det stora oväsendet”. Offren var oftast kvinnor.

1704

Det året avrättades den sista ”häxan” i Sverige, Anna ”Sotpackan” Eriksdotter i Eskilstuna. Totalt avrättades cirka 400 kvinnor och män.

1779

Det året avskaffades dödsstraffet för trolldom i Sverige.

Lars Elvius

Så hette prästen som var drivande i häxförföljelsen i Älvdalen. Han är också en släkting till Marit Norin.

Marit tänker bland annat på sin anmoder Gyris Marit Eriksdotter, den ”största trollkonan under trolldomsprocesserna” enligt gamla kyrkoböcker. Hon och två andra dödsdömda hann dock dö i fängelset i Falun innan deras domar hade hunnit träda i kraft. Märkta av tortyr från handbojor som hade skruvats åt mycket hårt. Gyris Marit blev 80 år.

– Jag blir faktiskt lite tårögd när jag tänker på det.

De svenska häxprocesserna pågick framför allt under 1600-talet, särskilt åren 1667–1676, under ”det stora oväsendets” tid, när Karl XI var kung.

Och mönstret i Älvdalen var ungefär detsamma som i resten av landet. Att barn plötsligt började anklaga vuxna, och ibland tvärtom, för nattliga Blåkullafärder och andra allsköns häxkonster. Fantasin hade inga gränser.

Om Gyris Marit påstods det till exempel att hon skulle ha stått upp och ner i Blåkulla med benen i vädret som en ljusstake. Det kunde ett av hennes egna barnbarn, flickan Anna, vittna om inför rätten som hade samlats i Älvdalens sockenstuga en septemberdag 1668. Gyris Marit nekade till en början, men erkände sedan efter tortyr.

Vem som helst kunde alltså bli utpekad. Det är något som Marit Norin är övertygad om att hon också själv hade blivit.

– Det hade jag säkert. Det räckte ju med att någon bara tyckte illa om dig. Och det spelade heller ingen roll om du var ung eller gammal, fattig eller rik, man eller kvinna. Du kunde bli anklagad ändå, för i princip ingenting.

Vissa saker innebar att man mer eller mindre var dömd på förhand. Råkade man till exempel ha ett större födelsemärke, eller ett ärr på vänster lillfinger, då var det oftast klippt. Ett bevis för att man hade besökt Blåkulla. Likaså om man hade ett för stort hum om vilka växter som var särskilt lämpliga mot åkommor och sjukdomar. Sådana yttre och inre egenskaper vägde tungt i rätten, och alltid till den anklagades nackdel.

Marit Norin beskriver häxprocesserna som Sveriges största rättsskandal genom tiderna.

– Ja, herregud! Under nio år så har vi ett rättssystem som helt havererar. Barn som får agera som huvudvittnen. Tortyr. Avrättningar av helt oskyldiga människor. Det rådde ju fullständig panik i byarna.

Av de omkring 60 personer som stod anklagade för trolldomssynd i Älvdalen, skulle till slut 14 bli avrättade. Tolv kvinnor och två män. Medelst halshuggning och bål, inte levande ihjälbrända som det brukliga tillvägagångssättet var nere på kontinenten.

Marit Norin är släkt med två av dem, förutom Gyris Marit som alltså hann dö innan avrättningen: Gulich Anna Olofsdotter och Kettis Lars Pärsson. De två var 17 respektive 21 år när bödeln satte punkt för deras liv.

Morgan Tegnér är syssling till Marit och montör till yrket. Vi träffar honom på hans jobb, på det tyskägda tillverkningsföretaget Pressmaster, som ligger i ett litet industriområde några kilometer norr om den gamla avrättningsplatsen.

Morgan är 53 år och jobbar för dagen med att syna och montera ihop så kallade krimptänger, det vill säga handverktyg som används för att klämma ihop ändhylsor eller kabelskor på elektriska kablar.

Han berättar att en enda sådan här tång kostar uppemot ett par tre tusen kronor i handeln, att företaget har kunder världen över, och att han trivs bra här.

– Det är variationsrikt, man får göra olika saker hela tiden. Tidigare jobbade jag som svetsare i 17 år på ett annat företag härintill, men det tröttnade jag på.

Till skillnad från sin syssling Marit har Morgan aldrig ägnat sig åt släktforskning eller engagerat sig nämnvärt i hemtraktens delvis blodiga historia. Däremot fiskar han gärna och ofta.

Dessutom är han en fena på gitarr, visar det sig. Närmare bestämt steelgitarr. Faktum är att han brukar spela tillsammans med det rikskända dansbandet Larz-Kristerz lite då och då, såväl live som på skiva.

Men vad säger han om att ha släktingar som föll offer för häxprocesserna, då?Tänker han ofta på det?

Han ler brett och skrattar högt.

– Äh, folk var ju så vidskepliga förr. Nä, det där är inget som jag går och tänker på!

Pontus Ohlin