Kick-off för avtalsrörelsen – nu ritar industrifacken upp strategierna
”Kinachock”, krig och skakig omvärld Så kan avtalsrörelsen få käppar i hjulet ”Svårare än någonsin”
Jättegruvan i Liberia lockade 15 000 svenskar – sen kom kriget
Publicerad 2026-01-02, 04:00 Uppdaterad 2025-12-29, 16:32
Mycket omtalad på sin tid, alltmer bortglömd i dag. Den svenska gruvsatsningen Lamco lockade över 15 000 svenskar att jobba i Nimbabergen. Bland annat elektrikern Hans Wulf från Hällefors.
I dag finns bara minnen kvar – som en förfallen simbassäng. Men det spirar också ny verksamhet.
Trettiotre mil nordost om huvudstaden Monrovia ligger samhället New Yekepa och de mäktiga Nimbabergen. Efter fem och en halv timmars resa på skumpiga landsvägar på det torra, heta låglandet ter sig det nya landskapet som en uppenbarelse. Slående vackert i morgondimman, inbäddat i bergsregnskogens grönska, luften frisk och sval.
Det är inte konstigt att föreställa sig ett liv här nere, även som svensk.
Så var det också här i trakten som en av Sveriges största utlandsinvesteringar genom tiderna ägde rum. Lamco (Liberian American Swedish Mining Company) sysselsatte från 1960- till slutet av 80-talet över 15 000 svenskar inom järnmalmsutvinning. Därtill kom åtskilliga tusentals lokalanställda.
– Svenskarna byggde upp en plats för att bo på. De skapade ett vackert samhälle för sina familjer. Inte som nu, när man bara vill utvinna järnmalm, säger liberianske Philip Zodehgar, som föddes 1975 i gruvsamhället Yekepa.
I dag är jätteprojektet nästan bortglömt i Sverige. Och på plats i norra Liberia vittrar sakta men säkert malmsilorna ned, djungeln håller på att ta över de gamla järnvägsspåren för malmtågen och krossanläggningen ligger övergiven.
Svenskar lockades med ståndsmässiga hem och nöjen
Idén till ett svenskt gruväventyr i Västafrika föddes på 1950-talet. Amerikanska prospekterare hade funnit järnmalm av god kvalitet i Nimbamassivet. Liberias president Tubman ville locka investeringar till landet, och lovade en ”öppna dörrens politik”.
Hemma i Sverige, som var oförstört efter andra världskriget, fanns pengar och investeringsvilja.
Det projekt som till sist växte fram var massivt. Wallenbergarna investerade, liksom Skånska Cement, Grängesberg och andra svenska industriklenoder. Självaste prins Bertil åkte ned och idkade diplomati. Satsningarna skedde på helt marknadsmässiga grunder – endast en verkstadsskola bekostades av biståndsmedel genom Sida.
Lika mycket tid och pengar fick läggas på samhället runt omkring, som på själva industriverksamheten. För att förmå svenska Hermods-ingenjörer, maskinister, lärare och andra att lämna tryggheten hemma för en osäkrare tillvaro i västra Afrika krävdes bekvämligheter, i form av både ståndsmässiga hem och förströelser.
Än i dag finns swimmingpoolen i olympisk storlek kvar, men nu rejält förfallen. Längre bort en country club med bar, tennisbanor, alla möjliga attraktioner för de utsända anställda på den tid det begav sig.
– Vi ska renovera poolen! lovar Arcelor Mittal Liberias vd Michiel Veandermerwe vid ett kort samtal utanför kontoret i New Yekepa.
Svenska filmare dokumenterade när strejkledare fängslades
En bärande tanke under Lamcotiden var att både svenska och liberianska anställda skulle få goda villkor. Hemma i Sverige var statsminister Tage Erlander i full gång med ett folkhemsbygge på egalitär grund, och snarlika premisser skulle gälla i Vällingby som i norra Liberia.
Men Liberia var inte Sverige. En strejk bland lokalanställda 1966 föranledde att Lamcoledningen kallade in militär. Svenska dokumentärfilmare på plats filmade när bland andra strejkledaren Henry Munger fängslades. Filmen visades sedan i svensk tv under namnet Svart vecka i Nimba, dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer kritiserade det svenska företaget kraftfullt och opinionen vände till Lamcos nackdel.
Efteråt försvarades gruvkonsortiet av experter såsom biståndsekonomen Torsten Gårdlund. Han menade att arbetsnedläggningen hade ägt rum trots att ett avtal var i kraft, och dessutom letts av en tidigare avskedad fackföreningsordförande. Då var ändå fackföreningen vid Lamco den första i Liberias historia, skriver Gårdlund i skriften Lamco i Liberia.
Samtidigt var många lokalanställda misstänksamma mot det nya systemet med förhandlingar och kollektivavtal, och vågade inte lita på det. Där företaget hade trott sig vara tydliga med villkor och förväntningar delades inte den bilden av en grupp lokalanställda.
I Sverige ledde kontroverserna till kylig stämning mellan ansvariga Grängesbergsbolaget och facket i några år, åtminstone på hemmaplan. På plats i Liberia verkar dock eftervärldens omdöme kring Lamco vara gott.
Georges körde grävmaskin i gruvan: ”Levnadsförhållandena var bra”
Vi träffar Georges Dokie, 78 år, som gosar med sitt barnbarnsbarn Gracious Y Dokie i en förort till Monrovia. Han började köra grävmaskin för Lamco på 60-talet, och ser tillbaka med värme på tiden som anställd där.
– Lönen var bra, levnadsförhållandena bra. Lamco kom inte bara för att göra affärer, de byggde Liberia! säger han.
En annan röst från historien är James Davis, 95 år, som körde väghyvel för Lamco fram till personalnedskärningarna 1988. Därefter jobbade han på amerikanska Firestones gummiplantage. Han jämför de båda ställena.
– Lamco var bättre än Firestone. Vi hade badrum inomhus, indraget vatten, el, skola, säger han, numera blind men ännu skarp i minnet.
Med hjälp av pengarna han tjänade har James Davis kunnat köpa mark och bygga ett stort hus i Monrovias utkanter.
Hans dotter Marina växte upp på Lamcoområdet, och gick i gratis skola där.
– Även sjukvård var gratis. De kollade upp ens förälders anställningsnummer, och så fick man vård baserat på det. På stormarknaden kunde man få maten avdragen från lönen. Som barn trodde vi därför att allt var gratis i affären! berättar hon.
Marina har också byggt ett eget hus, alldeles intill sin fars bostad. Här bor hon nu tillsammans med fästmannen Kingsley C A Festus och deras barn Kingrina, fyra år, och David, ännu inte ett halvår gammal.
– Det är väldigt stort, säger hon nöjt angående sitt hem.
Till saken hör att James Davis fick ytterligare ersättning i form av avgångsvederlag i samband med personalnedskärningar i slutet av 1980-talet. Lönsamheten från gruvan hade börjat dala, samtidigt som det politiska läget i Liberia blev allt allvarligare vid samma tid.
1989 tog det svenska kapitlet i sagan om Lamco definitivt slut. En kort tid drevs verksamheten i Nimbabergen vidare av det nystartade inhemska företaget Liberian Mining Corporation (Liminco), innan även det lade ned.
Under de påföljande åren störtade Liberia ned i mörkret, när det fruktansvärda första liberianska inbördeskriget bröt ut. Drogade barnsoldater löpte amok på uppdrag av krigsherren Charles Taylor. Våldet tog över på gatorna och all industriverksamhet i landet upphörde i princip.
Efter två blodiga och uppslitande inbördeskrig kom en ny morgon till det sargade Liberia år 2005. Ellen Sirleaf Johnson hade som första kvinna i Afrika valts till president i landet, och det internationella näringslivet började sakta men säkert återvända.
Efter två blodiga krig – nu exporteras järnmalm igen
I fallet med gruvan i Yekepa blev det indisk-luxemburgiska Arcelor Mittal som tog över driften genom ett 25-årigt mineralutvinningsavtal med den liberiska regeringen år 2005. Från och med 2011 exporteras återigen järnmalm från Nimba i Liberia.
– Vi producerar fem miljoner ton malm per år. I år hoppas vi kunna överträffa det, efter att vi har startat upp vårt nya anrikningsverk, berättar kommunikationschef Winston Daryoue.
Vi träffar honom på företagets kontor i Yekepa, exakt på den plats där Sverige bröt järnmalm fram tills för 36 år sedan. En plats som nu raskt byggs upp igen, och dit hoppfulla unga liberianer på nytt flockas.
Där den lokala utbildningen inte räcker till tar företaget vid. På samma sätt som under svensktiden drivs återigen en verkstadsskola i Yekepa. Studenterna lär sig allt från dieselmekanik och ellära till svetsning och styr- och reglerteknik.
– Jag studerade journalistik, men ändrade mig. Jag tror starkt att Arcelor Mittal är den bästa möjligheten i Liberia i dag, säger Christine MD Harvey, 25 år och utexaminerad verkstadsskoleelev som numera arbetar som anläggningsmontör.
Utbildningen innebär dock tuffa villkor. Förvisso får studenterna fri kost och logi. Men stipendiet är lågt – 30 amerikanska dollar i månaden för förstaårsstudenter, ökat till 60 dollar under praktikåret. Under tiden på verkstadsskolan har eleverna tre veckors ledighet per år; som anställda upp till fyra veckors betald ledighet.
I ett modernt svenskt perspektiv kan man kritisera en modell med anställda som å ena sidan får lön och uppehälle tillgodosett av arbetsgivaren, å den andra riskerar att få samtliga förmåner indragna om och när man slutar eller få sparken. En sorts nyfeodalism?
Detta perspektiv vinner knappast medhåll hos eleverna på Arcelor Mittals verkstadsskola.
– Vi är glada för den här möjligheten med tanke på varifrån vi kommer. Vi tittar inte på de nuvarande kraven kring utbildningen, utan vi fokuserar på belöningen, säger Isaiah Y Lama, 22 år och elev på verkstadsskolan.
Vi åker runt med Winston Daryoue på området. På fotbollsplanen vid den gamla skolan från Lamcotiden spelar en flickklass fotboll under idrottslektionen. I närheten en kyrka. Längre bort själva anrikningsverket, som snart ska invigas.
Ett nytt kapitel skrivs vid gruvan i Yekepa, flera decennier efter att svenskarna lämnade.
Här kan du läsa om elektrikern Hans Wulf från Hällefors och hans tid i Liberia.
Gruvsatsningen Lamco
Lamco (Liberian American Swedish Minerals Company) var ett stort gruvprojekt för utvinning och export av järnmalm i Liberia.
Projektet inleddes 1955, med SEB och Marcus Wallenberg som initiativtagare och från 1960 med företagsmedverkan genom Skånska Cement, Sentab, Atlas Copco, Nordström Linbanor och Grängesbergsbolaget.
Totalt arbetade cirka 15 000 svenskar i projektområdet under decennierna som följde. Om man räknar in medföljande familjemedlemmar rörde det sig sannolikt om tiotusentals fler.
Joakim Rådström
