Förhandlingar europeisk tvistefråga

Gränsöverskridande förhandlingar står överst på dagordningen när EMCEF har kongress 11-13 juni.
– Den här frågan blir allt viktigare, säger Pappers ekonom Christer Larsson, ledamot i EMCEF:s styrelse.

European Mine, Chemichal and Energy Workers Federation (EMCEF) är en facklig paraplyorganisation på europanivå. Bland medlemmarna hör både Pappers och IF Metall.

Nu stundar kongress, denna gång i Prag. Och bland de frågor som står i centrum hör det som kallas ”gränsöverskridande förhandlingar”.

Christer Larsson berättar att det främst varit i de europeiska företagsråden (EWC) som frågan på allvar väckts.

– Vissa företag vill förhandla direkt med råden om olika frågor. Det vi måste göra på facklig europeisk nivå är att se vilka frågor man kan förhandla om.

Christer Larsson menar att det är helt uteslutet att man ska kunna förhandla om sånt som rör kollektivavtalet i EWC-råden.

– Den frågan ska skötas av de nationella fackförbunden, menar han.

Företagen är å sin sida öppna för att ta upp förhandlingar både runt arbetstider och löner i många av de 200 EWC-råd som finns på EMCEF:s område.

Samtidigt kan facken inte sitta med armarna i kors på europanivå.

– Vi ska försöka fastställa hur förhandlingarna ska gå till och vem som ska förhandla, vilka frågor som är lämpliga och hur ett förhandlingsresultat ska godkännas.

De så kallade Europabolagen – även om de för närvarande bara är ett tiotal – driver också på utvecklingen.

Europabolag är en bolagsform för större bolag med verksamhet i många länder.

Dagens enda svenska exempel är tyskägda läkemedelsföretaget Fresenius Kabi i Uppsala (Cirka 110 000 anställda i tjugotalet länder, varav 400 i Uppsala.)

– Även Europabolagen tvingar oss att jobba mer gränsöverskridande och hitta fungerande regelverk, menar Christer Larsson.

Skillnader i synen på vilka frågor som kan tas upp i förhandlingar både inom EWC och Europabolagen finns dock mellan facken.

Lätt förenklat kan sägas att länder med starka nationella fack är mindre intresserade av att släppa på sånt som luktar det minsta kollektivavtal.

En annan, mindre fråga, men ändå en som kan sticka i ögonen, är hur exempelvis löntagarrepresentanterna ska arvoderas i europabolagen.

Det är ett exempel som kräver någon form av facklig samsyn.

– I BASF-koncernen ligger arvodet på 150 000 euro per år (cirka 1,4 miljoner krnor).

– I EMCEF måste vi vara överens om hur representanterna utses och vad som är rimligt arvode för den enskilde att behålla för egen del.

Några beslut har inte fattats. Men diskussioner har förts utifrån att en tiondel av arvodet vore lämplig ersättning för den enskilde och att resten fonderas för utbildning av blivande ledamöter.

– Själv skulle jag ha svårt att förorda en kandidat som ville behålla pengarna själv, menar Christer Larsson.

Göran Widerberg