Det kan bli ännu värre

DA-ANALYS: Industrin är fortfarande i fritt fall och arbetslösheten exploderar i höst. Ändå talas det om tecken på vändning. Men det kan lika gärna vara en tillfällig andhämtning innan krisen blir ännu värre.

Ingen vet säkert i vilken riktning ekonomin går. Skälet är att dagens kris inte är någon vanlig lågkonjunktur, utan snarare ett finansiellt sammanbrott som ingen tycks veta konsekvenserna av. Vi lever i den första globala krisen där alla länder drabbas samtidigt.

Vid tidigare kriser har det alltid funnits åtminstone ett draglok som kunnat kicka igång konjunkturen. Den draghjälpen saknas nu eftersom alla viktiga länder drabbas på en och samma gång.

Ett draglok kan bara hittas om vi upptäcker en ny planet att exportera till, skrev Nobelpristagaren Paul Krugman häromdagen på sin New York Times-blogg.

Så dött är läget.

På måndag anordnar Facken inom industrin ett seminarium om finanskrisens effekter på industrin. Att ta del av innehållet kräver starka nerver. För den nedgång som industrin sett sedan slutet av september saknar motstycke under efterkrigstiden.

Bottenrekordet, innan dagens kris, inträffade sista kvartalet 1991. Då föll industriproduktionen med 8 procent och mångdubblade i ett slag arbetslösheten.

Det nya dysterhetsrekordet dateras fjärde kvartalet 2008. Då föll produktionen med över 12 procent. Orderingången rasade med 30 procent, inom fordonsindustrin med det dubbla.

När uppsägningstiden inom några månader tickat ut för tiotusentals varslade kommer arbetslösheten att explodera. Under tiden fortsätter industriproduktionen att falla. De senaste dagarnas dystra utrop från Scania och Volvo Lastvagnar illustrerar fallet.

Samtidigt hörs då och då röster att fallet bromsats upp och att man till och med kan skönja små, men ytterst osäkra tecken på en vändning.

Världens börser går upp, inte minst den svenska. Huspriserna i USA tycks ha stabiliserats och stiger så smått – av många ekonomer ansett som ett viktigt tecken på vändning.

Men ingen vet. Och tillräckligt många befarar att det kan bli ännu värre. Paul Krugman, som i åratal varnade för finanskrisen, fruktar att den uppgång som kommer kanske inte blir långvarig. Att den bara blir en kort andhämtning inför en ännu svårare kris.

Inför allt tal om vändning bör man vara försiktig, säger han. Av fyra skäl.

1. Trots allt blir det fortfarande sämre, om än inte i samma rasande takt som i höstas. Men industriproduktionen faller likafullt.

2. De goda nyheterna övertygar inte. Glädjebeskeden från två amerikanska banker höll inte för närmare granskning.

3. Efter en kort uppgång kan det bli ännu värre. Hösten 1929 inträffade börskraschen på Wall Street. Men den egentliga depressionen utbröt egentligen först ett och ett halvt år senare, 1931 efter en rad misslyckade och katastrofala beslut. ”Även om 1931 inte kommer att upprepas är det långt ifrån säkert att det värsta är över”, skriver Krugman.

4. Även om krisen skulle gå över så är den ändå inte över. Arbetslösheten kommer att bestå långt efter att ekonomin vänder.

Om krisen ska kunna lösas krävs att man inte går tillbaka till det som gällde innan finanskrisen briserade. “Överbetalda bankirer tog risker med andra människors pengar och fick en värld på fall. Det sista vi ska göra är att ge dem chansen att göra om det igen”, skriver Krugman.

Det gäller att tygla den finansiella jätte som skapats av politiska avregleringar och som tillåtits växa sig stark och samtidigt destruktiv.

Från 1930-talet till 1980 var den amerikanska bankvärlden och finansmarknaden en sömnig bransch men som ändå fungerade i sin roll som finansiellt smörjmedel åt näringslivet. Sedan föddes det nya Wall Street. Vanliga affärsbanker och investmentbanker började ta risker de tidigare inte gjort.

Den tidens valutaoro – framkallad av det internationella valutasystemets sammanbrott – innebar att det gick att tjäna pengar på upp- och nedgångar i valutakurser. Nya typer av alltmer svåröverskådliga finansiella instrument uppfanns och som kunde användas blixtsnabbt med hjälp av den nya informationsteknologin.

Finansiell verksamhet blev allt mindre långsiktig. Den handlade mer och mer om att tjäna pengar på svängningar. Och det gällde att hänga med på en uppgång och blåsa upp tillgångsvärden tills den dag bubblan brast.

Risktagandet underlättades av alla de avregleringar som 1980-talets nyliberala politiker iscensatte för att öppna kapitalmarknaden. Politiker och marknadsaktörer i såväl USA som Europa tycktes vara överens om att den finansiella marknaden själv kunde reglera sina upp- och nedgångar.

I dag ser vi resultatet. Sofistikerade och svåröverskådliga värdepapper har styckats, sålts och återsålts och ingen vet vem som sitter med Svarte Petter. Uppfinnesrikedomen i att tjäna pengar försatte till slut hela penningsystemet i en förlamande skräck. En hel värld stannade av.

Det är smått hisnande att läsa en före detta chefsekonom på Internationella Valutafonden IMF skåpa ut den politik som förts sedan 1980-talet. Den amerikanska finansiella eliten har skapat krisen, skriver Simon Johnson i det senaste numret av Atlantic Monthly under rubriken ”Den tysta kuppen” (The Quiet Coup).

Allt kom att gynna den finansiella eliten: bristande reglering, billiga lån genom låga räntor, fastighetsbubblan, den kinesisk-amerikanska ekonomiska alliansen där Kina tillverkar och USA konsumerar. Den finansiella eliten tog allt större risker. Och den åtnjöt politikernas gunst i deras övertygelse att den finansiella sektorn var den nya motorn, inte bara smörjmedlet, i ekonomin.

Fram till mitten av 1980-talet stod den finansiella sektorn för aldrig mer än 16 procent av näringslivets vinster i USA. Sedan växte den finansiella industrins betydelse oavbrutet. På 2000-talet hade finanssektorns andel av det amerikanska näringslivets totala vinst nått 41 procent.

Samtidigt exploderade ersättningarna. Fram till 1980-talet tjänade finanseliten ungefär lika mycket som resten av det privata näringslivet. 2007, när bubblan brast, hade finanssektorn ryckt ifrån med en genomsnittlig ersättningsnivå som var nära dubbelt så hög än vad kompisarna inom andra privata branscher kunde räkna med.

Finansindustrin, visade det sig, hade växt till ett girigt, okontrollerbart och oberäkneligt monster.

Om USA vore en bananrepublik skulle IMF ha klampat in med ett hårdhänt åtgärdsprogram, skriver denne före detta IMF-ekonom. Det finns enligt honom bara ett sätt att komma till rätta med problemet: knäcka finanseliten, förstatliga bankerna och sedan stycka upp dem.

Men det kommer inte att ske, befarar han. Den amerikanska finanseliten tycks vara för stark. Många undrar likt den politiske kommentatorn William Greider i The Nation om president Obama verkligen förmår rå på ”de finansiella terroristerna” på Wall Street.

För IMF:s fd chefsekonom Simon Johnson finns två scenarier.

Ett: USA fortsätter att lappa och laga som hittills men utan att man kommer tillrätta med själva problemet att rensa upp i skiten.
Två: Den globala ekonomin fortsätter rasa och bankerna i Öst- och Centraleuropa kollapsar. Det sammanbrottet drar i sin tur med sig resten av västvärlden vars banker står och faller med utvecklingen i Öst- och Centraleuropa. Därigenom fördjupas krisen i Västeuropa och USA och därmed försämras också tillståndet i de asiatiska och latinamerikanska tillväxtekonomierna som är beroende av efterfrågan i de gamla industriländerna.

”Den allmänna uppfattningen inom eliten är att dagens kris inte kan bli så allvarlig som den stora depressionen på 1930-talet”, skriver Simon Johnson. ”Men det är fel. Krisen kan bli värre än trettiotalsdepressionen eftersom världen i dag är så sammanflätad och banksektorn så stor.” Krisen är synkroniserad, därav kraften i fallet.

Ingen varaktig förbättring är i sikte innan politikerna har styrkan att få den finansiella eliten på knä, anser Simon Johnson. Bara då kan det bli bättre. ”Låt oss hoppas att det inte är för sent då”, tillägger han.

Under tiden tågar tillverkningsindustrins anställda ut i en snabbt växande arbetslöshet med dyrare och hårdare a-kassa och därtill skattehöjning (inget jobbavdrag till arbetslösa). Många av deras europeiska kompisar hålls kvar på jobbet med statliga permitteringslöner.

Gemensamt för dem alla är att de hörsammar varje tecken på vändning – när den nu kommer och hur varaktig den än blir.

Men vem vågar tro på vändning när varslen fortsätter? Förra veckan AB Volvo, i går Landskronavarvet. Orsak: kunderna har inga pengar. Finanskrisen har stoppat penningflödet och industrin fortsätter att falla.

Texten korrigerad 28 april 2009.

Harald Gatu