Nu måste männen ta sitt ansvar
Insändare från IF Metalls centrala ungdomskommitté ”Kräver att alla män inom vårt förbund tar sitt förbannade ansvar”
Arbetarpojken från Värmland dömdes till döden av nazisterna
Publicerad 2026-08-19, 04:00 Uppdaterad 2026-08-18, 22:13
Josef Larsson dömdes till döden av nazisterna. Men överlevde. Han var värmlänningen som ledde de norska metallarbetarna under andra världskriget.
När arbetarna strejkade för mjölk slog tyskarna till.
Helsingborg, 1945:
Kriget är slut och lägren töms. I Helsingborg står en 53-årig man i en alltför stor rock. Mannen väger 48 kilo. Han har suttit i tyska fångläger i närmare fyra år.
Nu har han ställt sig framför kameran tillsammans med tre andra män. På hans vänstra sida sonen Knut. På var sin sida om far och son står en norsk och en svensk fackföreningsledare.
Under armen bär den magre mannen en påse med färska wienerbröd, i vänsterhanden glöder en cigarett. Egentligen skulle han inte ha stått här. Han kunde lika gärna ha varit död. De tyska ockupanterna i Norge hade dömt honom till döden. En dödsdom som omvandlades till ett livstidsstraff i tyskt tukthus, ett straff som ofta ledde till en utdragen död.
Mannens namn är Josef Larsson, född och uppvuxen i ett sågverkssamhälle strax norr om Karlstad. En verkstadsmekaniker som kom att bli de norska metallarbetarnas ledare.
Karlstad, 1909:
Fadern var stabbläggare på ett av de bägge sågverken i Skåre, en dryg halvmil norr om Karlstad. En plikttrogen sågverksarbetare som byggt sig ett litet hus med kök och kammare för Elise och de åtta barnen. I slitsamma tolvtimmarsskift, dag eller natt, belastade han sin kropp med att bära och stapla tungt, nysågat virke till torkning. I Bibeln och Baptistförsamlingen fanns trösten, och hoppet.
Josef var inte mer än åtta år när han gjorde sina första påhugg på sågen. När han fyllt 14 blev han sågverksarbetare på heltid. I tolvtimmarspass rensade han kantsågen från spån och spill.
Här jobbade också de fyra bröderna medan de tre systrarna tjänade som pigor hos traktens större bondehushåll. Alla barn förutsattes bidra till hushållet. Om vintrarna låg driften nere på sågen och Josef blev dräng på herrgården. Det var den lyckligaste tiden under uppväxten, mindes han långt senare. Han drömde om ett eget jordbruk, en egen gård att ombesörja. Ett liv bortom slitgörat på sågen lockade.
En egen gård var önskedrömmen för en fattig arbetare. Framtiden fanns snarare i Karlstad. Där fick han en lärlingsplats på Wennbergs mekaniska vars plåtverkstad tillverkade delar till båtar som trafikerade Vänern. Ynglingen steg in i verkstan lagom till storstrejken 1909. Där och då insåg han ”arbetarklassens kamp och uppgift – och vision” som han senare uttryckte sig.
Han slukade innehållet i tidningen Metallarbetaren och kunde aldrig glömma den där teckningen där ett flertal män drar en fullastad vagn uppför en backe, uppe på lasset sitter en man och kommenderar. Så var världen beskaffad. Nu gällde det att förändra den.
På helgerna drog han hem till Skåre, hem till mammans måltider och till att få kläderna tvättade. Upprymd av vad han hade sett i Karlstad, hur folkrörelserna formades, hur de fattiga organiserade sig, tog han initiativ till en nykterhetsloge i Skåre. Nyktra människor kan förändra världen. Men det krävs politik också. Hans storebror hade engagerat sig i den socialdemokratiska ungdomsklubben och Josef hjälpte honom att sälja förbundstidningen Stormklockan på Skåres järnvägsstation där de andra ungdomarna hängde.
I Karlstad hade han mött en ny värld bortom Skåresågen. Men det fanns en annan värld också, längre bort. Det förlovade landet. Efter den förödande storstrejken hade en av Josefs storebröder utvandrat med Minneapolis, Minnesota, som ny hemadress. Kom över, manade han i breven. Josef hade packningen klar.
Men han kom bara till Oslo.
Oslo, 1941:
30 år senare, i september 1941, hade tyskarna ockuperat Norge i över 16 månader. I stort sett hela Europa låg under Hitlers välde. Bara Storbritannien bjöd aktivt motstånd. ”Midnatt i seklet”; det kostade att sätta sig upp mot nazismen.
De norska arbetarna gjorde det.
En måndagsmorgon brast det för Oslos arbetare. Krympande mjölkransoner tände gnistan. Metallarbetarna hade ju rätt till mjölk enligt kollektivavtalet. De tyska soldaterna på krigsfartygen försågs minsann med livsmedel som annars ransonerades i det norska samhället. Varför får de tyska soldaterna och inte vi?
Tusentals metallarbetare lade ned arbetet runt om i Oslo. Mjölkstrejken tog ockupationsmakten på sängen.
Några dagar innan strejken hade den tyske rikskommissarien i Norge fått besök från högsta ort i Berlin: Reinhard Heydrich, grundare av hemliga polisen Gestapo och arkitekten bakom förintelsen av judarna. Heydrich manade sina underhuggare i Oslo att ta itu med den kraft som bar upp det norska motståndet, fackföreningsrörelsen. Han var otålig eftersom han fruktade ett brittiskt försök att invadera Norge. Då förväntades fackföreningsfolket sluta upp på britternas sida.
Under ockupationens första år hade den norska fackföreningsrörelsen kunnat förhandla om löner och villkor. Men för varje månad krympte manöverutrymmet. Ockupationsmakten drog åt skruvarna.
Skulle facket bjuda motstånd eller anpassa sig? Inom den norska fackföreningsrörelsen rasade debatten. Många ville ligga lågt. Andra förordade inte bara en försiktig anpassning utan tvärtom aktivt samarbete med tyskarna. Några av dem slängde sina socialdemokratiska eller kommunistiska partiböcker och anslöt sig till det norska fascistpartiet, Nasjonal samling.
Josef Larsson, verkstadsarbetaren från Skåre utanför Karlstad, hade vunnit de norska metallarbetarnas förtroende och var vid krigsutbrottet ordförande för Jern- og metallarbeiderforbundet. Hans integritet höll på att kosta honom livet.
Norge, 1931:
Josef Larsson kom aldrig till Amerika. När det första världskriget bröt ut på sensommaren 1914 stängdes vägen över Atlanten. I Norge kom han att stanna.
Där fanns arbete för en verkstadsarbetare. Han provade sig fram, gick från den ena arbetsplatsen till den andra. Thunes mekaniske, Akerslevens maskinverksted, Andresens. Norska språket var han van vid. Till Skåre hade det kommit både ingenjörer och arbetare från Norge och Josef hade därför vuxit upp med norska språket.
Överallt hamnade han i diskussioner om hur arbetarnas ställning skulle kunna stärkas. På Andresens utsågs han snart till klubbens ordförande, 24 år gammal.
På dansgolvet som de norska arbetarnas nykterhetsrörelse tillhandahöll mötte han sin älskade, Ragnhild, en 17-årig flicka från Dalsland. Nu är det som om Josef Larssons liv går i raketfart. Gifter sig, blir pappa. Möter ett växande förtroende bland arbetskamraterna på de arbetsplatser han jobbar. Han bärs fram till allt mer framträdande positioner i Jern- og metallarbeiderforbundet.
Förbundet växer och stärks men är samtidigt skådeplats för uppslitande strider. Missnöje med löneavtalen och kritiken mot hur förbundet sköts administrativt och ekonomiskt banar väg för en ny ledning på kongressen 1931.
Josef Larsson väljs till förbundssekreterare och andre ordförande. Det saknas inte utmaningar när depressionen får arbetsgivarna att kräva 20-procentiga lönesänkningar och utlyser halvårslånga lockouter då förbundets konfliktkassa bara räcker i tio dagar.
Tre år senare tar han över ordförandeskapet. Om några år ställs han inför nya prövningar: Hur värna fackföreningen och medlemmarnas intressen under en nazistisk ockupation?
Oslo, 1941:
Josef Larsson vaknar av att det bankar på ytterdörren till familjens lägenhet. Klockan är inte mer än fyra på morgonen den 10 september 1941. Han inser vad det handlar om. Dagen innan hade han kallats in till tyskarna. De varnade att blod kommer att flyta om inte den veckolånga strejken omedelbart avblåstes. Josef Larsson hade därefter begett sig till Folkets hus. Där väntade representanter för Oslos metallklubbar. Larsson berättade om allvaret i tyskarnas hot och uppmanade de strejkande att återuppta arbetet. Strejken riskerar att kosta människoliv, varnade han.
Att avblåsa strejken var att värna organisationen. Precis som man gjort under första maj samma år då metallfacket lade ner arbetet under en timme och sedan återgått till arbetet. Visa sin styrka, sedan gå tillbaka samfällt.
Men klubbarnas förtroendevalda, som lyssnat till Larssons uppmaning, hann inte uppmana sina arbetskamrater morgonen efter mötet på Folkets hus. I gryningen slog Gestapo till.
Josef Larsson fördes till Victoria-terassen där den tyska säkerhetspolisen hade sitt högkvarter. Byggnaden, där Henrik Ibsen en gång bott på första våningen och där skrivit några av sina främsta verk, vimlade nu av fängslade metallarbetare.
Efter förhör fördes Larsson ut till en villa på Halvdan Svartes gata där Gestapos domstol väntade. Tre domare: en SS-Obersturmbannführer und Oberleutnant der Polizei, en SS-Sturmbannführer Obergegierungsrat och en Obersleutnant der Gendarmerie. Josef Larsson med händerna i handbojor bakom ryggen. Efter några minuter föll domen. Döden.
Han fördes till ett angränsande rum och med detsamma började han fundera på vad han skulle säga inför exekutionspatrullen. Orden föll naturligt. ”Ned med nazismen! Leve konungen, stortinget och Norge!”
Han bad vakten om papper och penna så att han kunde skriva en avskedshälsning hem till Ragnhild och sönerna Knut och Frank. Vänta, sa vakten. Domen måste godkännas av den tyska rikskommissarien först.
En halvtimme senare steg en officer in i rummet och berättade att dödsdomen omvandlats till livstidsstraff i tyskt tukthus.
– Vad är det för skillnad om jag skjuts nu direkt eller dör i tukthus, undrade Larsson.
Officeren svarade:
– Benådning innebär att du blir fri den dagen kriget är över, oavsett vem som segrar.
Helsingborg, 1945:
Röda korsets vita bussar hade hämtat Josef Larsson ur fångenskapen när naziregimen hade besegrats. Han var i dåligt skick, hade förlorat hälften av sin kroppsvikt och var orkeslös efter en allvarlig lungsäcksinflammation. När han kom till Helsingborg möttes han av sin son. Efter att ha vårdats av en svensk läkare i Hamburg hade han återhämtat sig någotsånär.
Åren på det ökända tukthuset Fuhlsbüttel i Hamburg hade satt sina spår. Minimala matransoner och påtvingad isolering.
Av de fem som tyskarna hade dömt till döden i september 1941 sköts två omedelbart, LO-juristen Viggo Hansteen och den unge klubbordföranden på Skabo, Rolf Wickström. Av de tre som fick sina dödsdomar omvandlade till livstids tukthus överlevde bara Josef Larsson.
På väg tillbaka till Oslo passerade han Stockholm för en träff med svenska Metall. Han stannade också till i Skåre. I barndomshemmet på Söderlundsvägen bodde nu hans lillebror med familj.
Skåre hade chockats av Josef Larssons öde. Kyrkoherden i församlingen hade organiserat en namninsamling som tillställdes den tyska ockupationsmakten i Oslo.
Nu var han tillbaka som en fri man. Snart skulle han återinträda som Jern og metalls förbundsordförande, en post han innehade fram till pensioneringen 1957.
Josef Larsson avled 1987, 94 år gammal och ihågkommen som en av de stora arbetarledarna i Norge.
Han återvände ofta till sitt Skåre, det lilla värmländska sågverkssamhället där allting började. Där hände det att han fick frågan varför han inte avrättades av nazisterna? I lokaltidningen svarade han:
– Jag hittar inget annat svar än att tyskarna var rädda för att göra mig till någon slags martyr. Jern og Metall hade gått i konflikt för en liter mjölk. Vad skulle de inte göra om deras ordförande sköts?
– Så måste tyskarna ha tänkt, rädda för revolt och motståndsförsök som de var.
