Facket får inte veta vilka som sjukskrivs
GDPR-tolkning försvårar fackligt arbete Tidigare skyddsombudet: ”Det blev locket på”
Publicerad 2012-11-13, 12:00 Uppdaterad 2015-02-09, 11:16
Företagens agerande är lika världen över. – De har samma strategi och vi möter samma problem, men vi som fack agerar lite olika, konstaterar Simon Mofokeng från Sydafrika
Simon Mofokeng, från CEPPWAWU, konstaterade under en paneldebatt vid det pågående IndustriaALL Global Unions möte, att företagens språkbruk är detsamma oavsett vi pratar om Japan, Europa eller Sydafrika.
– Vi möts av argumenten ”överkapacitet”, ”höga kostnader” och att företagen måste skära ned.
Han pekar på Sappi, som nyligen bantade bort 1 200 anställda i det egna landet.
Hirofumi Kariya, från Kamipa-Rengo, i Japan. kunde berätta om samma språkbruk i hans del av världen. Och att sätten för företagen att lösa lönsamhetsproblem är lika.
– Vi har haft deflation de senaste tjugo åren och många företag försöker minska sina kostnader genom att ta bort personal.
Från den europeiska horizonten vittnade tyske Peter Schuld från IGBCE om en bransch med sjunkande tillväxttakt, överkapacitet och strukturella förändringar. Något som Pappers ekonom Christer Larsson instämde i.
– I dagsläget finns en överkapacitet motsvarande tio pappersmaskiner, konstaterade han.
Samtidigt varnade Christer Larsson för ”anorektiska organisationer” ute på arbetsplatserna på grund av alla neddragningar.
– Det finns alltid ett risktagande med att spara på marginalen. Det finns en risk att färre vill jobba livet ur sig i industrin och att många väljer andra branscher – även om lönen är bra.
Christer Larsson varnade för att få anställda kan innebära minskad tid och möjligheter för utbildning.
– 80 procent av de anställda finns kvar på sina jobb efter tio år och de behöver också få utbildning, i till exempel kemi, för att klara jobbet i de fiberkombinat, med tillverkning av viscos och liknande som växer fram.
Amerikanen Jon Geenen från USW, spann vidare på utbildningstråden och hur branschen ska kunna locka ungdomar.
– Vi slutade med lärlingsutbildning för många år sedan och det är inte så lätt för redan anställda att först göra ett tolvtimmarsskift och sedan sätta sig på skolbänken.
Han menade att företagen måste börja tänka nytt.
– Vi lever med ett gammalt rykte om att arbetsplatserna är gamla och trista. Både vi och företagen har varit dåliga på att marknadsföra att det inte är så gentemot de yngre.
Hirofumi Kariya anknöt även han problemet att få yngre att intressera sig för jobb i massa- och pappersindustrin.
Men framför allt anknöt han till Japans åldrande befolkning, där en höjning av pensionsåldern från 60 till 65 börjat diskuteras.
– Vår ekonomiska situation kräver att vi ska jobba vidare till 65 år.
– Hur ska vi i facket kunna vara med och skapa ”rätt miljö” för att man ska kunna arbeta fram till 65 år, var hans fråga till de församlade.
Riktigt samma problemställning brottas inte Simon Mofokeng med i Sydafrika. Landets ekonomi är på stark frammarsch.
– Men vi har samtidigt många arbetslösa ungdomar och i nuläget diskuteras olika former av stöd till ungdomar för att få in dem i industrin.
Peter Schuld sade avslutningsvis att vore bättre om företagen slutade tala om kostnad, när man lägger ut pengar på en anställd.
– Borde vi inte även här tala om investeringar?