Goran klämd mellan jobben

Först skadade han foten. Sedan beslöt 
företaget han jobbade på att slå igen. – 2012 har varit ett riktigt skitår, säger Goran Pavlovic´.

Det gamla talesättet ”en olycka kommer sällan ensam” stämmer verkligen in i hans fall.

För livet stod i full blom för den gänglige Jönköpingsbon, när oturen grinade honom i ansiktet.

Rejält. Tisdagen den 10 januari hade annars börjat bra. Före skiftet på Munksjö Paper hade han skrivit på papperen för sitt nya jobb på SCA Hygien. Båda företagen ligger på samma fabriksområde i centrala Jönköping. Båda ingick tidigare i Munksjö-koncernen, innan hygiendelen såldes av till SCA i mitten av 2000-talet.

– Jag sökte mig över för att få ett bättre arbetsschema och bättre betalt, säger Goran Pavlović.

Glad i hågen hade han gått tillbaka till omrullningen på Munksjö där jobbet fortskred som vanligt.

Vid åttatiden på kvällen står Goran och väntar på att transportören, en tung rullvagn som fraktar rullarna, ska komma tillbaka för en ny last.

Transportören rullar fram i ett spår i golvet. Nysmord sedan ett par månader hörs den inte alls. En sekunds ouppmärksamhet, sedan sitter Gorans högerfot fast mellan den nästan fyra meter långa och tunga transportören och en liten omlastningsramp, en snickrad upphöjning i golvet för att underlätta omrullningen till transportören.

– Hela foten följer med transportören och trycks ihop mot rampen. Det gjorde något så obeskrivligt ont.

Som tur var fanns arbetskompisen Ovideo bara några meter bort, som kunde få stopp på och backa transportören så att Goran kunde komma loss.

Utan den stålhätteförstärkta skon kunde det ha gått ännu värre, menar Goran, som snabbt forslades till sjukhus.

Samma kväll opererades han. Stortån var illa tilltygad och läkarna satte in en spik för att hålla den på plats.

– Jag blev sjukskriven. För första gången någonsin, säger Goran.

Han hade börjat på konverteringen på Munksjö 2001. Via kontakter. Gorans pappa, som jobbade på Stora Enso utanför stan, kände någon av cheferna på konverteringen. En hjälpande familjehand om man så säger.

Goran, som gått vvs-linjen i gymnasiet med målet att bli rörmokare, hade dessförinnan gjort lumpen och hunnit med en massa olika jobb som anställd på Poolia.

I mars 2001 blev konverteringen på Munksjö Gorans fasta levebröd. I fjol fick Goran för sig att byta till SCA. Sökte och fick jobb. Övergången till SCA sköts upp på grund av olyckan.

– Jag låg på sjukhus med benet i högläge i en vecka efteråt, berättar Goran.

Med tabletter, sprutor, dropp och en pulserande värk. Under sommaren visade det sig att tån inte gick att rädda. Den hade ruttnat och föll bort.

Den sjätte augusti började han på SCA. Bara en dryg månad senare kom det dystra beskedet; SCA lägger ner sin verksamhet i Jönköping.

Goran och hans fyrtio nya arbetskamrater stod plötsligt utan jobb.

– Vad jag tänkte då? Goran snurrar kaffekoppen där vi sitter på ett café i närheten av arbetsplatsen.

– Att man skulle stannat kvar på Munksjö.

– Det blev allt en liten chock. Jag hade ändå räknat med ett par tre år på nya jobbet, inte bara några månader.

Goran och hans arbetskamrater är uppsagda från den första januari.

– Jag har minst fyra arbetsfria månader med full betalning framför mig, säger den numer 33-årige Goran.

Några nya jobb har han inte sökt. Han har kollat efter olika industri- och lagerjobb, men är inte ensam om att upptäcka att företagen i Jönköpingsregionen gör vad de kan för att spara och slimma sina verksamheter.

– Men jag har ändå tolv–tretton års erfarenhet från industrin, säger Goran förtröstansfullt.

Han bor i bostadsrätt i Ekhagen. Gift med Ivana sedan fem år. Två barn, Alexandar 1,5 år och Carolina 2,5 år.

Bilen, ögonstenen, en BMW 523 av årsmodell 2000, är betald.

– Hela familjen fick den i gåva av mina farföräldrar, men det är bara jag som använder den.

Oron för ekonomin finns där.

Hustrun Ivana studerar och Gorans eventuella a-kassa räcker inte till då de fasta utgifterna är betydligt högre.

– Nej ett nytt jobb står högst på listan.

Framför allt vill Goran inte gå arbetslös.

– Det var tillräckligt långtråkigt att gå sjukskriven i sju månader.

Inte heller har han tagit kontakt med sin gamla arbetsplats, Munksjö Paper.

– Det känns lite pinsamt och svårt när man nu en gång sagt upp sig.

– Sen är frågan om man klarar av springandet i jobbet, säger han med en menande blick på foten.

Stortån borta och de övriga fyra tårna blev så ihoptryckta att han i dag inte kan böja på dem. De är helt stela.

Munksjö tog på sig hela ansvaret för olyckan, men försäkringsmässigt är frågan inte löst.

– Jag har fått lite för sveda och värk. Men konsekvenserna vet man först när det är helt färdigläkt, säger han.

Foten hindrar honom dock inte från att som vanligt svinga bordtennisracketen i division fyra.

Sen han kom tillbaka från sjukskrivningenhar han hunnit med fyra matcher med klubben KFUM Jönköping. Två vinster och två förluster. Vinst och förlust.

Precis som i det verkliga livet.

– Jag har haft en jäkla otur, säger Goran. Min olycka på Munksjö var unik. Det var den första allvarliga olyckan där på fyrtio år.

– Och att SCA skulle lägga ner så här snabbt, det hade man ju ingen aning om.

Förhoppningsvis blir 2013 ett bättre år. För 2012 blev ett riktigt skitår i Goran Pavlovićs liv. Det är han den förste att skriva under på.   

Göran Widerberg