En glad fyr satte märket

Finns det något mer Krav-märkt än avtalsrörelsens eget lilla modeord ”märket”. Men vad betyder det egentligen?

När du i dag läser att ”märket är satt i avtalsförhandlingarna”, innebär det att något av facken gjort upp med sin motpart på en viss lönenivå.

Parterna slår helt enkelt fast ett riktmärke som andra förbund och arbetsgivare sedan ska hålla sig till, framför allt inte glida över.

Tidigare kallades det för att sätta en lönenorm. Den vägledande principen bakom är att den konkurrensutsatta industrin ska gå först och vara normerande. För höga löneökningar riskerar att det leda till minskad produktion och färre arbetstillfällen i Sverige.

Genom åren har det knorrats i leden över denna ordning, både inom LO och bland tjänstemännen.

Ursprunget till ordet märket är milt sagt höjt i dunkel. Var det en förhandlare på den fackliga sidan som började använda ordet först? Eller någon arbetsgivare som hittat ett nytt sätt att precicera den egna smärtnivån?

Eller ska det skyllas på medierna? Någon rubriksättare eller språklig förnyare bland dem som bevakar avtalsrörelsen?

Vem började använda ordet och när?

– Inte en aning, säger IF Metalls chefsförhandlare Veli-Pekka Säikkälä uppriktigt. Försök med Göran Nilsson.

Herr Nilsson är kanslichef på Facken inom industrin. Han funderar.
– Ordet är så inkört. Det känns som om det funnits jämt.

Precis som Säikkälä börjar han bolla med ord som norm och löneledande. Nilsson bläddrar i Industriavtalet och där används ordet ”kostnadsnorm”. En klar återvändsgränd.

Vad säger Pappers normalt frispråkige avtalsombudsman Matts Jutterström? När stötte han på ”märket” första gången?

– Det måste ha varit på senare tid. 2007 års avtalsrörelse? Eller var det redan 2004?

Frågan går vidare till LO:s förre avtalssekreterare Erland Olausson, numera medlare.

– Märket? Fan vet om det inte användes redan 1993–94. Men fråga Ingemar Göransson!

– Våren 2011 blev det ett begrepp i arbetsgivarnas förberedelser inför avtalsrörelsen, säger den förre LO-utredaren. Det har jag skrivit i min nättidning Arbetetsmarknad.se.

Där står det mycket riktigt ”Avtalsrörelsen 2011/2012 födde ett nytt ord – märket”.

Märket i avtal 2012 blev för övrigt 3,0 procent (2,6 procent i årstakt för alla siffernördar) i löneökningar på 14 månader.

Lika för alla. Arbetsgivarna måste ha varit stolta. Ett solidariskt tänk mitt i all återhållsamhet. Synd bara att bonusdirektörerna och finanspundarna inte kom att omfattas.

Men hur säker på sin sak Ingemar Göransson än må vara, fortsätter DA spaningarna. Vad säger Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe?

Han vill gärna slå fast att principen använts under hela 1900-talet och in i våra dagar.

– Jag tror att begreppet vuxit fram succesivt från 2001-års avtalsrörelse, säger han.

Anders Weihe säger att uttrycket ”inte är helt lyckat”.

– Det är inte helt lätt att förstå. Själv försöker jag undvika ordet.

Kollegan på Skogsindustrierna, Per Hidesten, är också en man med klara minnesbilder.

På frågan hur länge han använt sig av ordet ”märket” är han väldigt precis.

– Så länge jag jobbat här. Såvitt jag minns var det ett begrepp 2006.

Han tycker att det är ett ganska bra ord. ”Ett vedertaget begrepp.”

GS avtalssekreterare Tommy Andersson började använda ordet märket på allvar i 2010 års avtalsrörelse.

– Men jag försöker återgå till begreppet ”lönenorm”.

Enligt honom innebär ”märket” för många att man också ska vara löneledande. Vilket är en feltolkning. Precis som Teknikföretagens Anders Weihe tycker han han därför att ordet märkets negativa klang ska ersättas med det beprövade ordet ”norm”.

Kort sagt: Det var bättre förr. Men fortfarande; varifrån kommer ordet?

– Min minnesbild är att det började användas på arbets-givarsidan, säger Tommy 
Andersson.

Frågan är bara av vem? Vi gissar på en glad fyr!      

Göran Widerberg