Facket får inte veta vilka som sjukskrivs
GDPR-tolkning försvårar fackligt arbete Tidigare skyddsombudet: ”Det blev locket på”
Publicerad 2013-02-05, 10:19 Uppdaterad 2015-02-09, 11:15
Facken slår in på en farlig väg när man konkurrerar med lägre ersättningar. Det menar Pappers avtalsombudsman Matts Jutterström.
Matts Jutterström konstaterar att det är ett fenomen som blivit allt vanligare efter 2009 års kris.
Kan inte en verksamhet bära sina kostnader, ska den slås ut, är i stället hans syn på saken.
Han tror mycket väl att ”Sandvikmodellen” kan poppa upp i avtalsrörelsen. Kanske i anslutning till fackens krav på en fortsatt arbetstidsförkortning.
– Vi har ju hört hur Industriarbetsgivarna diskuterar variation av arbetstiden och vill ha mer av flexibilitet.
Vad säger du om ”Sandvikmodellen” i dess nuvarande form?
– Som anställd blir du av med en massa arbetstid och får ledighet du inte bett om.
– Vid en temporär nedgång kan det säkert fungera, men även förr klarade arbetsgivaren av att hantera svängningarna i orderläget.
– Nu ger vi arbetsgivaren en möjlighet att sluta betala oss.
Så Pappers grundinställning är negativ?
– Har man väl öppnat för den här möjligheten kommer arbetsgivaren att utnyttja det. Han kommer inte att stanna vid detta.
Vill du avfärda ”Sandvikmodellen” helt?
– Nej, men jag gör inte vågen.
Nu är Sandviks avtal ingenting annat än en lokal överenskommelse för att tackla konjunktursvängningar och Pappers intar en hårdnackad attityd till sådana ”krisavtal”.
– Vi skulle aldrig godkänna den här typen av överenskommelser på vårt avtalsområde, slår Matts Jutterström fast.
– Vi värnar om de avtal vi slutit. I den här typen av avtal lägger man bördan på den anställde.
– De anställda får fungera som gummiband i konjunktursvängningarna.
Matts Jutterström menar att sådana här förslag dyker upp och rent av betraktas som okej när arbetsmarknadspolitiken inte fungerar.
– När vi har en a-kassa som bara ger 50 procent förstår jag att metallarna på Sandvik tycker detta är bra.
– För arbetsgivarna vore det bästa om alla vore visstidsanställda och bara jobbade när behoven fanns.
– Ungefär som i hamnarna förr i tiden.