Midsommarnattens leende

Det är midsommartid och ungdomens sommarminnen bubblar upp. Jag hade sommarjobb som telefonist på Televerkets nummerupplysning. Kan det ha varit 1980, månntro?

På den tiden var det lite lättare att få jobb, bara man inte var alltför kräsen. Det var min lott att jobba på själva midsommarafton, men som tur var bara på förmiddagen. Kompisgänget och jag hade siktet inställt på en lämplig festplats: Orbadens camping i Hälsingland.

Min lillasyster hämtade mig i sin Renault 6, årsmodell -71. I detta märkliga fordon färdades syrran, jag och mina kompisar B och M genom det soliga och på alla sätt bedårande sommarlandskapet. Syrran körde medan jag och grabbarna drack öl. Inget kunde i denna stund ha varit bättre. Humöret och förväntningarna var på topp. En biologiskt motiverad paus var tredje mil föll sig naturligt. Midsommarblomstren vid vägkanten fröjdades antagligen över det extra näringstillskottet.

Bilskrället höll ända fram. Tältresning och kotlettgrillning följde. Efter någon timmes pilsnerdränkt campingliv nåddes vi av ryktet om en logdans i det närbelägna Iste. Vi rekvirerade prompt en taxi och for, synnerligen glada i hågen, iväg till vad vi hoppades skulle bli en höjdpunkt av dans- och kärlekslycka. Lillasyster lämnade vi dock, omtänksamt nog, kvar på campingen för att vakta tältet.

Det blev en magisk midsommarnatt. Jag har ibland tänkt på vad en Lars Molin eller en Stig Dagerman hade kunnat göra av den. Kompisen B lyfte likt en gaffeltruck upp en intet ont anande dam från gårdsplanen och sprang med henne uppför logtrappan, bara för att snava på sista trappsteget och tappa henne i golvet. Själv tog jag mig för att dansa hambo. Det gick riktigt bra ända tills jag strax efter ”snurren” sopade in min danspartner i en av de kraftiga bjälkar som stöttade logtaket. Aj!

Ute på gårdsplanen, på jakt efter en nypa luft, blev jag stående mållös. En flicka, ett skogsrå, en lantlig skönhet med långt mörkt hår, stod mitt 
i vimlet. Jag insåg plötsligt att det nu var dags för midsommarfirandets amorösa fas. Mitt stillsamma närmande mottogs någorlunda välvilligt, så jag traskade på i ullstrumporna. Jag följde denna flicka vart hon än gick.

Hon bodde i en husvagn strax intill tillsammans med sin pojkvän, ett faktum som inte dämpade min entusiasm nämnvärt. Tvärtom gjorde vi ett par hembesök (högst oskyldiga) där pojkvännen – en äldre, kraftig, vildvuxen typ med farligt utseende – bjöd oss och andra gäster på hembränt. Vi rastade deras svarta, grisliknande hund.

Mina försök att komma på tu man hand med flickan slog ständigt fel, även om det ibland var nära. Alltid fanns någon hon skulle prata med. När jag 
i den sammetsmjuka natten lyssnade på ett sådant samtal, lade jag märke till ett plaskande läte. Hade det börjat regna? Jag tittade på min flicka. Mellan hennes bara fötter, under den fotsida kjolen, rann en gyllene, ångande rännil. ”Oj! Jag läcker visst”, utbrast hon. Genom mitt omtöcknade huvud for en kort men klar insikt: Henka! Hon är nog trots allt inte den rätta. Jag såg henne aldrig mer.

Minnen, minnen, minnen. Utan sommarjobbet hade det aldrig blivit av. Hur ska det gå för dagens unga i arbetslöshetens istid? Alla borde få uppleva sommarnattens leende.