Hennes ord är alltid SANNA

ReportageHon kan handmjölka kor, vända pannkakor i luften och vill skicka Carl Bildt till Haagdomstolen för brott mot de mänskliga rättigheterna. Nyligen fick Sanna Carlstedt Pappers kulturstipendium.

En röd böna på Stockholms Söder. En trettiosjuåring som tagit ställning. Med sin tolvsträngade gitarr kämpar hon mot orättvisor med visan som enda vapen.

Det är en svarthårig tjej med en mörk, hes röst nära till både skratt och allvar, som möter upp. Prisad av Kommunal, Fred Åkerström och numera Pappers.

Och långt tillbaka, före både fack och försäkringskassa, finns där faktiskt en koppling till pappersindustrin.

– Min farfars far jobbade på Holmens bruk i Norrköping.

Men han skadade sig på jobbet och familjen hamnade i ekonomiskt trångmål.

– De var tvungna att skicka bort sina barn, däribland min pappas farmor till släktingar i Västervik.

Sanna kan sin familjehistoria. Sjäv är hon född och uppvuxen i Julita mellan Katrineholm och Eskilstuna. Mamma sjuksköterska och pappa officer, senare lärare och nu, med de nya behörighetskraven i yrket, hemmasnickrare. Uppväxt med sång och musik.

– Mamma var allsångsledare, pappa spelade gitarr, piano och orgel och min morfar sjöng hellre än pratade.

Morfar, ”oäktingen” som i sin ungdom såldes som skeppsgosse men befanns för mager, på vars axlar hon suttit i många förstamajtåg. Som femtonåring flyttade Sanna till Norrköping för att gå på musikgymnasium. Redan fostrad på gitarr och fagott.

Nu kom jazzen och den klassiska musiken in i bilden. Med slutproduktionen i skolan, operetten Pirates of Penzance, fick Norrköpings Musikteatraliska förening upp ögonen för henne.

En roll i West Side Story som Sanna tog på stort allvar och i sin artistiska nit utsågs hon till årets ”scenhora”, ett pris som värderas högt i teaterkretsar och är betydligt glansfullare än kanske namnet antyder.

Sen blev det showande i Linköping och Norrköping innan hon blev sjungande servitris på Wallmans Salonger i Stockholm.

– Vi hade minimilön och levde på dricks. Men då fick man verkligen ”skaka rumpa”.

Sanna lessnade och sade upp sig. Frilansade som dramapedagog och skrev egna visor. Så för si så där tio år sedan gjorde hon en demo och skickade till Johan Johansson, trummis i punkgruppen KSMB, som då drev klubb på Nalen i Stockholm. Han ringde upp Sanna, som av en händelse råkade jobba extra i garderoben. Första spelningen med egna låtar blev på Johans klubb. Den andra på Västerviks visfestival inför 2 500 nyfikna åhörare.

– Jag blir aldrig nervös på scen och första låten gick jättebra. I andra försvann rösten helt.

Ett glas vatten och så kunde hon fortsätta efter några sekunders uppehåll som kändes som en hel evighet.

– När jag var klar höjde jag båda armarna i luften och skrek HURRA!

– Det kändes mäktigt när hela publiken svarade HURRA!

– Sen vet jag inte vad som for i mig när jag ropade ”Ligg med mig!”

– Det blev helt tyst. Tills en gubbe mellan 80 och döden, längst bak på en läktare svarade: ”Jag vill vara först!”

Sanna skrattar gott åt minnet. Sen dess har publiken i Västervik alltid mött henne med ett rungande hurrarop. Visorna hennes rymmer mycket politik.

– Jag har försökt skriva fina kärlekssånger, men … livet är som det är. Jag skriver realistiskt och då blir det mycket politik.

Sanna vill dra sitt strå till stacken.

– På årets första maj var jag i Norberg. De hade skippat talare och ville ha en artist som kunde stå för ett politiskt mellansnack.

Hon menar att politiker i parti och minut säger att de inte kan uttala sig i enskilda fall.

– Men jag som artist kan ha en subjektiv åsikt. Jag kan berätta om min utvecklingsstörda lillebror som blivit av med sin pension.

(Foto: JEANETTE ANDERSSON)

Hon upprörs när folk inte längre kan få den hjälp de behöver, när resurser dras in. Som tur är har hon en regelbunden ventil.

– Varannan vecka gör jag ett inslag åt P4 Sörmland. Jag framför en låt om något som hänt i länet eller Sverige.

Du är inte rädd för att hamna i det politiska facket som artist?

– Det gör mig ingenting. Jag minns när min första skiva skulle spelas in. Producenten ville inte ha för mycket politik i texterna.

– Då var man glad över att få ge ut en skiva …

På den skiva som släpps nu i oktober är arbetsnamnet i skrivande stund ”Rosenbadsjävlar” alternativt ”Badjävlar”.

– Den handlar om dem som turistar vid makten en stund.

I tidigare texter har hon velat kicka Carl Bildt till Haagdomstolen och blivit president i USA för en dag och skattat skiten ur de rika. Hennes motto är att slåss men vara god.

– Varför ska man tvinga människor med dubbelsidig lungcancer tillbaka till jobbet?

Begrepp som empati och solidaritet är helt borta, menar Sanna.

– Det värsta är att de unga generationerna inte vet om någonting annat.

Och snart stundar ett nytt val?

– Ja herregud om det inte blir en förändring. Jag är livrädd för vad som håller på att hända med välfärden.

I förra valet satt hon i TV 4 med Wille Crafoord och diskuterade politisk musik.

– Vi har delat scen och jag har körat på hans och Johan Johanssons Griniga gamla gubbar, så vi känner varandra väl.

– Samtidigt är Wille en sån där som vill provocera. Ena gången spelar han på ett vänstermöte, nästa gång hos moderaterna.

Det skulle Sanna aldrig göra.

Telefonen skräller. Det är ett missbrukarboende i Skarpnäck som vill att hon ska komma dit och spela. Det händer att hon gör gig även på anstalter och demensboenden, och rollen som kulturpedagog går på sparlåga.

Det är musiken som gäller. Hon är en ständig gäst på landets visfestivaler. Hon har spelat på Peace & Love och Hultsfred. Samarbetat med artister som Lars Winnerbäck, Kjell Höglund, Ola Magnell, Stefan Sundström och Lars Demian förutom tidigare nämnda Crafoord och Johansson.

Numera reser hon oftast ensam ut och spelar. Ibland hänger den gamle basisten Rolf Alm från Peps Blodsband med.

– Han är 68 år, spelar dragspel som en duracellkanin och går och lägger sig när jag ska äta frukost.

– De här gamla proggarna har hjärtat på rätta stället och har ett stort rättspatos.

Men åter till oväsentligheterna.

Var lärde du dig att handmjölka och vända pannkakor i luften?

– Hemma så klart. Pappa var lite månskensbonde och hade ett par kor som sedan blev 15–20 till slut.

– Jag har också förlöst en sugga och med fosterhinnan i pannan räddat livet på kultingarna med mun-mot-mun metoden.

Sanna säger att hon egentligen hellre vill bo på landet än i storstan, men jobbet gör det lättare att resa ut från Stockholm.

– Annars skulle jag gärna sitta med en get på en gotlandsgård.

Och det här med pannkakorna?

– Min lillebror tyckte det såg så kul ut och det var för hans skull jag lärde mig det.

– Jag har alltid velat testa saker. När jag såg Carl-Einar Häckner dra en kondom genom näsan och ut ur munnen ville jag genast göra samma sak själv.

Lyckades du?

– Ja. Men dumt nog valde jag en med citronsmak och bara grät. Det var jävligt dumt och … jätteäckligt.

Så hon håller sig till sina visor. Och gitarren. Med de röda ackorden.

Göran Widerberg