Från gruvhål till ångsåg – så blev livet på Guldkusten
Så var det att vara arbetare på 1800-talet
Publicerad 2014-11-24, 14:34 Uppdaterad 2023-09-29, 11:26
I modern tid har fackförbund ofta kritiserats för att strejka för sällan. Men historien är fylld med konflikter på arbetsmarknaden. Dagens Arbete har grottat ner sig i den svenska historien. Här är listan på strejkerna du måste känna till.
I P3-dokumentären berättas om den stora Gruvstrejken 1969-1970. En av de mest avgörande striderna mellan arbetsgivare och löntagare som skett i Sverige. I modern tid har fackförbund ofta kritiserats för att strejka för sällan. Dyk ner bland strejkerna vi minns.
Utbröt i Sundsvalls sågverksdistrikt. En av de första och den mest omfattande strejken i Sverige under 1800-talet. Som mest deltog 5 000 arbetare. Stora militärstyrkor kallades in med bland annat kanonbåtar. Efter åtta dagars strejk fick arbetarna ett ultimatum. Om de inte återgick till arbetet skulle de vräkas och fängslas enligt lagen om lösdriveri. De strejkande skrämdes till att återgå till arbetet. Sågverksägarna behövde aldrig förhandla om arbetsvillkoren. För de flesta innebär strejken inte att arbetsvillkoren förbättrades.
Norbergs bergslag var en gruvjätte vid tiden för förra sekelskiftet. Här bröts en femtedel av Sveriges järnmalm och det mesta gick på export till Tyskland. I samband med en lågkonjunktur sänkte gruvbolaget arbetarnas löner. Arbetarna svarade med strejk, i tre omgångar. Den sista strejken blev den längsta, i sju månader. Strejken kom att handla om inte bara löner utan om föreningsrätten, alltså arbetarnas rätt att organisera sig i självständiga fackföreningar.
En rent politisk strejk för demokrati och allmän rösträtt. Strejken varade i tre dagar och omfattade 110 000 arbetare över hela landet. Många arbetare fick sparken efter att ha deltagit i strejken. Samma år organiserade sig arbetsgivarna ibland annat Verkstadsföreningen och Saf, Svenska arbetsgivareföreningen, idag teknikföretagen respektive Svenskt näringsliv.
I flera år hade dåvarande Järn- och Metallarbetareförbundet få till stånd ett riksavtal med minilöner. Sommaren 1905 bryter förhandlingarna samman. Facket uppmanar sina verkstadsklubbar att förhandla fram lokala avtal med minimilöner. Verkstadsföreningen kontrar med att förbjuda sina medlemsföretag att förhandla om minimilöner. Strejker sprider sig och i juni kommer Verkstadsföreningens motdrag: lockout. Det skulle dröja 135 dagar, till i november innan verkstadsarbetarna kunde komma tillbaka till sina arbeten. Avtalet var klart, det första rikstäckande kollektivavtalet.
Var fjärde av de 200 anställda vid sulfitfabriken i Mackmyra var minderårig. Alla jobbade i tolvtimmarsskift med ett 24-timmarsskift vartannat veckoslut. När arbetarna ville organisera sig fackligt stängdes arbetsgivarna fabriken. Tre dagar senare började bolaget att vräka 42 arbetarfamiljer från sina bostäder som ägdes av företaget. Vräkningarna orsakade en folkstorm och efter en halvårslång lockout erkände bolaget föreningsrätten. Arbetarna fick tillhöra Grov- och fabriksarbetareförbundet.

Pågick 4 augusti till 13 november. 300 000 personer deltog. Den första stora konflikten mellan Svenska arbetsgivareföreningen, SAF och LO. En lågkonjunktur pressade företagen och SAF ville få till stånd lönesänkningar. 80 000 anställda i textil-, sågverksindustrin och pappersmasseindustrin lockoutades. LO svarade med strejk på alla områden utom sjukvård och andra viktiga funktioner. Små strejkkassor gjorde att facket var tvungna att dra ner på omfattningen månad för månad. Facket drabbades av massavhopp.

Militär öppnade eld med gevär och kulsprutor mot ett demonstrationståg med mellan
3 000 – 4 000 deltagare. Fem strejkande arbetare dödades. Bakgrunden var en konflikt mellan fack och arbetsgivare om lönesänkningar. För att kunna lasta pappersmassa kallade arbetsgivaren in strejkbrytare vilket ledde till ilska bland de strejkande. Demonstrationståget som besökts var på väg mot strejkbrytarnas förläggning i Lunde. Efter dödskjutningarna i Ådalen har militär aldrig satts in vid liknande demonstrationer.

Pågick februari 1945 till juni 1945. 120 000 verkstadsarbetare deltog. Totalt gick fler arbetsdagar förlorade än Storstrejken 1909. På den här tiden hade kommunisterna stort inflytande över Metall, vilket kraftigt bidrog till strejken. Konflikten slutade med att facket tillslut accepterade samma lönetillägg som andra fackförbund fått utan att strejka.

Strejken inleddes med att 35 gruvarbetare den 9 december 1969 satte sig ner i Leveäniemigruvan i Svappavaara. Den vilda strejken spred sig till övriga LKAB:s övriga arbetsplatser. Totalt deltog nästan 5 000 gruvarbetare. När strejken avslutades 4 februari 1970 hade gruvarbetarna drivit igenom att ett ackordssystem avskaffades, månadslön infördes och lönerna höjdes med 14 procent.
Sammanlagt 15 000 skogsarbetare strejkade mellan 21 mars och 3 juni. När strejken avslutade hade skogsarbetarna fått igenom sitt viktigaste krav, fast månadslön.
Städerskor i bland annat Borlänge, Malmberget, Umeå, Kiruna och Skövde strejkade för bättre löner och arbetsvillkor. Strejken har beskrivits som ett av de första exemplen på kvinnosolidaritet på arbetsmarknaden.
Konflikten pågick 25 april till 12 maj 1980 och berörde en femtedel av arbetskraften. Efter att LO sagt nej till ett medlarbud tog alla LO-förbund ut över 100 000 arbetare i strejk. SAF svarade med att lockouta 700 000 anställda. Konflikten slutade med att SAF gav med sig och gick med på LO:s lönekrav. Konflikten ledde till att nyheter enbart sändes i tv eftersom radioteknikerna i Kaknästornet strejkade. I Stockholm fanns inga allmänna kommunikationer och flygtrafiken upphörde.
Pågick 23 april till 28 maj 2003 och är den största strejken i Kommunals historia. Nästan 83 000 medlemmar deltog. Konflikten berörde framförallt barnomsorg, skola och sopåkare.
Under våren gick 3 000 Pappersmedlemmar på sex olika bruk ut i strejk i 11 dagar. Pappers var det enda förbundet inom Industriavtalet som valde att gå ut i konflikt. Strejken handlade främst om lönenivåer. Pappersarbetarna fick ut en tiondel mer i löneökningar än övriga industriförbund, och står i dag utanför Industriavtalet.