Från gruvhål till ångsåg – så blev livet på Guldkusten

Han hette Olaus och föddes intill några gruvhål i Värmland. I gruvhålen arbetade hans far, och snart även han själv. Men Olaus fick nog och sökte lyckan längs ”Guldkusten”.

DA:s Pontus Ohlin berättar historien om en av Sveriges första industriarbetare.

Det är en stilla sommarkväll vid Åsbacka ångsåg strax söder om Söderhamn. En lördag vid havet år 1873, när sågen tystnat för helgen.

Någon gång där och då måste det ha hänt, tänker jag. Att sågarbetaren Olaus Olsson Olin satt där på en klippa med ett metspö i handen och väntade på att en abborre eller gädda skulle nappa.

Bredvid honom på klippan satt hans son också, August. Nio år nu, snart tio – en ålder som hans tre syskon aldrig fick uppnå. Det påmindes Olaus och hans fru Greta Lisa om alltför ofta.

Men sånt är ju inget man pratar om en sån här fin kväll, tänkte Olaus medan han blickade ut över fjärden. Död hade han sett nog av. Misär och sjukdomar likaså.

Amerika däremot, det kunde han prata om i ­timmar. Och August lyssnade nyfiket, även om han hade hört sin far orda om det så många gånger förut.

Växte upp bland gruvorna i Värmland

Det lät ju så fantastiskt allting. Friheten där. Rikedomarna och städerna. Vidderna. Det förlovade landet dit allt fler, sådana som dem, Olssons, gjorde allt för att ta sig till numera. Fartygen avgick i ett.

Själv hade Olaus aldrig lyckats komma dit, inte i närheten ens. När han var ung hade han visserligen fått tillstånd att flytta till Danmark, men dit kom han aldrig. Det ville sig inte.

På den tiden bodde han i Värmland. Ja, han föddes och växte upp där, i Färnebo socken, bland ett myller av gruvor och hyttor som hans förfäder hade arbetat i under de senaste två hundra åren, kanske ända sedan Gustav Vasas dagar. Järnmalmens betvingare hade de varit.

Gruvdrängar allihop. Med långa arbetsdagar, urusla arbetsförhållanden och ett liv i övrigt som inte stod en livegens långt efter.

Hårt kroppsarbete mot sprit

Redan som barn, när han var i Augusts ålder, hade Olaus varit tvungen att kliva ner i de där svarta kalla hålen. Och trots att det nu hade gått ett tjugotal år sedan sist kunde han fortfarande känna lukten av järn, stendamm och den råa fukten där nere.

Och kylan. Kylan som bet så hårt om man tagit igen sig en stund för länge och svetten hunnit torka in.

Även hemmavid var det eländigt. Knapert om precis allt. Eller hem; tillfälliga små skjul snarare, ibland jordkulor till och med. Familjen flyttade ofta.

Ofta fick de lämna hemmet hungriga dessutom. Fadern, Olof, han som bestämde över allt och alla – särskilt sedan modern dog – tog helst ut lön i brännvin och då blev det i tallrikarna därefter. Tunn gröt i bästa fall.

Hårt kroppsarbete mot sprit alltså, år efter år. Därför var det säkert få som höjde på ögonbrynen när de fick höra att Olaus far en dag hade fallit i den stora gruvan i Persberg och slagit sig så pass illa att han aldrig skulle kunna arbeta mer igen.

Därmed var livet som gruvdräng över för hans del. I stället blev han nu odugligförklarad. Ett underhållshjon inhyst på fattighuset, och där dog han till slut, i vattusot år 1855.

Inte undra på att Olaus ville därifrån.

Vandrade till kusten i södra Norrland

Men utan pengar kommer man inte långt – framför allt inte till Amerika – så därför begav han sig upp till södra Norrland i stället. Till fots.

Den vandringen gjorde han i likhet med tusentals andra värmlänningar, för det var nämligen här de nya jobben fanns. Skogs- och träjobben. Som till exempel på de många sågverken som helt nyligen hade börjat etablera sig längs Söderhamnskusten.

”Guldkusten” som den kom att kallas i folkmun. Med stånkande ångsågar och en starkt stigande tro på framtiden i var och varannan vik.

Ja, tack vare omvärldens stora efterfrågan på sågade trävaror hade en ny tid börjat bita sig fast. Industrialiseringen. Aldrig förr hade så många skorstenar rests och så många träd fällts som nu. I fjärden utanför lilla Åsbacka låg ständigt en skuta och väntade på att bli lastad med furu och gran.

Olaus satt där på klippan och tittade ömsom ut över fjärden, ömsom på deras bägge barkflöten som flöt stilla och orörliga i det spegelblanka vattnet intill strandkantens vass.

I 13 år hade han nu bott och arbetat här. Sorterat virke enligt konstens alla regler, som den klampare han var. Han ansågs duktig på det. Bedöma träets olika kvalitet och dimensioner sex dagar i veckan. Inte sällan fick också August och Greta Lisa rycka in – märka plankändar, stuva spillvirke inne i skutorna och göra liknande jobb.

Förlorade tre barn

Greta Lisa, som var tretton år äldre än Olaus, var dotter till en kolare i socken härintill och hade tidigare tjänat som piga i många år innan hon träffade värmlänningen som skulle bli hennes äkta hälft och far till hennes enda överlevande barn.

Men tre hade de alltså mist. Tre små kistor hade de tvingats se sänkas ner i jord.

Senast var det Olof, två­åringen, som gick bort i mässlingen. Och dessförinnan Matilda, som precis hunnit fylla tre när scharlakans­febern tog henne. På självaste julafton dessutom. Julafton 1864. Inga böner alls hjälpte.

Första barnet hade de också förlorat, knappa halvåret innan de hade hunnit gifta sig. En son som inte fick leva i en enda vecka ens. ”Fadern okänd”, skrev prästen. Men Greta Lisa visste nog helt säkert.

De bodde i en barack tillsammans med flera andra familjer, och strax intill baracken låg sågen där arbetsförhållandena var ungefär som på andra sågar. Inte en dag gick utan att någon slog sig, klämde sig eller skar sig på något.

Men nog var det bättre här och nu än under Olaus barndomsår i Värmland ändå. Han påmindes mycket om den när han för några år sedan, 1869, fick höra att det hade skett något så ovanligt som en strejk just där. I Persbergsgruvan av alla ställen. I samma gruva som han själv hade jobbat i, och som dessutom hade beseglat hans fars öde.

Plötsligt hade tydligen flera hundra gruvarbetare – säkert flera han kände – vägrat gå ner i gruvan efter att ägarna beslutat om försämringar i arbetsvillkoren. Bland annat skulle arbetarnas årslånga anställningskontrakt ersättas med bara en månads uppsägningstid framöver.

Arbetarna protesterade. I dagar. Varpå gruvans disponent kontaktade landshövdingen i Karlstad, som omgående lät skicka femtio soldater ur Värmlands regemente till platsen.

Våldet uteblev dock. Efter elva dygns arbetsvägran nåddes en kompromiss, som gick ut på att gruvarbetarna skulle få en uppsägningstid på sex månader samt garanterad lön i tolv månader.

Men alla fick det inte. De nio arbetare som hade pekats ut som strejkledare fick sparken och vräktes från sina bostäder. Ännu fler fick inte sina kontrakt förlängda.

Sågverksarbetarna lade ner arbetet i protest

Strejk alltså. Arbetsnedläggelse. Något liknande hade varken Olaus eller någon annan han kände hört talas om. Inte en sådan här stor strejk. Snacket gick på sågen.

Det gjorde det också tio år senare, på försommaren 1879. Då när arbetarna i Åsbacka tillfälligt gjorde gemensam sak med tusentals andra sågsverksarbetare och lade ner arbetet i protest mot arbetsgivarnas kraftiga lönesänkningar. Sundsvallsstrejken som den kom att kallas.

Även här kallades militär in på order av en lands­hövding. Samtidigt manade kung Oskar II till försiktighet. I ett telegram skrev han: ”Lugna alla välsinnade och varna alla orosstiftare, ty tålmodigheten måste hava en gräns, kanonbåtar och militär kommer.”

Hotet hade effekt och kort därpå upphörde strejken. För arbetarna innebar den ett stort nederlag. Även här blev många avskedade och vräkta från sina hem.

Fast samtidigt hade en ny insikt slagit rot. En insikt om behovet av organisering i strävan efter ett mer rättvist och jämlikt samhälle, och mycket snart började fackföreningar bildas en efter en.

Besvikelsen bland sågverksarbetarna var likväl stor när strejken blåsts över. Många som kunde och hade råd packade ihop sina få saker och emigrerade till Amerika.

Även Olaus son August gjorde det. Inte då, men tio år senare, när han hade papper på att han hade fullgjort värnplikten och därmed uppfyllde kravet för att få pass och biljett.

Tog båten till Amerika

Den 4 juni 1889 bar det av. Först med båt från Göteborg till Liverpool, och sedan vidare till New York med atlantångaren RMS Etruria.

Redan i Göteborg måste August ha varit full av nya intryck. Folkvimlet där, larmet och ropen nere i hamnen, dialekter han aldrig hört förut. Lukten var också en annan. Inte alls som hemma i Hälsingland.

Hur skulle det då vara i New York. Eller i Saint Paul i Minnesota, som var hans tänkta slutmål?

Nå, det skulle väl tids nog visa sig. Efter elva dygn till havs och efter lika många veckor på land skulle han ju själv kunna avgöra om Amerika var så fint och fantastiskt som fadern och många andra hade påstått och tutat i honom alltsedan barnsben.

En helt ny värld väntade på honom.

Men den världen blev inte riktigt som August hade tänkt sig. Redan efter knappt ett år i Amerika var han tillbaka i Söderhamn igen, och varför är högst oklart.

Kanske hade han gjort något dumt eller rentav olagligt och därför blivit tvungen att fly i all hast.

Eller kanske kände han en stark hemlängtan. En plötslig saknad efter fästmön Klara Matilda och deras två små barn som han av någon outgrundlig anledning hade lämnat kvar därhemma.

Ingen vet.

Klart är i alla fall att när August reste iväg till USA den där junidagen så hade Eiffeltornet i Paris, världens högsta byggnad, precis invigts. Som ett jättelikt monument över den senaste tidens industriella utveckling, och som han och hans föräldrar hade varit med och bidragit till.

Likaså stod det klart att ett nytt politiskt parti hade bildats när han kom hem igen. Ett parti som vände sig till sådana som honom och dem han kände. Arbetare.

Farfar började på sågen som tolvåring

August återgick till sågen och blev klampare liksom sin far. Med Klara Matilda skulle han sedan få sammanlagt nio barn, varav fyra skulle bosätta sig i Amerika. De andra syskonen stannade kvar i kustområdet och fortsatte sina liv i sina föräldrars fotspår en bra bit in på 1900-talet.

Men det nya århundradet hann deras farfar, Olaus, bara skymta i några få dygn. Den 3 januari år 1900 avled han i ett slaganfall på Söderhamns lasarett, 64 år gammal.

Då hette han inte längre Olsson i efternamn, utan bara Olin. Ett namn som långt senare skulle ändras till Ohlin, och därför skulle jag som har skrivit de här raderna också heta det.

Olaus Olsson Olin var nämligen min farfars farfar far.

Min farfar, som började jobba på den där sågen redan när han var tolv, träffade aldrig Olaus. Sonen August där­emot, hans farfar. Honom träffade farfar ofta, minns jag att han berättade när vi råkade fastna framför de svartvita gamla släktporträtten som hängde bakom glas och ram i hans hem.

– Vi brukade fiska tillsammans, sa farfar.

Pontus Ohlin