Från vilda strejker till samförstånd

Tjugo år har gått sedan den senaste stora vilda strejken bröt ut på en svensk industriarbetsplats. Då protesterade arbetarna vid SSAB i Luleå mot att löneförhandlingarna mellan företaget och klubben kärvade. Sedan dess har det varit lugnt.

Ryktet spred sig på järnverket. På tisdag sätter vi oss. Nu säger vi ifrån, nu är det nog.
När just den tisdagen kom var det som om alla satte sig i rörelse vid en given signal. Folk la ner sina sysslor och begav sig mot masugnarna, järnverkets hjärta.

De kom från olika håll, som en ström. På avdelning efter avdelning hade telefonen ringt och en röst hade sagt att det var dags nu. Innan företaget hunnit blockera telefonlinjerna hade 200–300, kanske ännu fler samlats vid masugnarna. Den som stoppar masugnen stoppar hela verket. Inne i kontrollrummet var det knökfullt.

”Nu kör vi ner ugnen”, sa någon och masugnarna tömdes på råjärn och slagg. Extra koks skyfflades in för att ge masugnen nödvändigt bränsle så att den inte skulle ta skada under stilleståndet. Man tog ner luften och luften som blåstes ur tapphålen såg bra ut. Den gnistrade som den skulle. Peter Kinnunen var den som såg till att hyttan stängde. Masugnen tystnade. Järnverket var i strejk.

När Peter Kinnunen trängde sig ut ur kontrollrummet såg han alla arbetskamrater som hade samlats utanför masugnen. Han såg arbetsledare springa omkring med papper och penna. Cheferna konfronterade var och en av arbetarna, frågade om de jobbade eller om de strejkade. Till Peter Kinnunen kom platschefen. Han frågade: ”Är du i strejk?” Det fanns ingen tvekan i svaret.

– Vi hade ju bestämt oss för att klappa igen och hålla ihop, vi var bestämda på det, säger Peter Kinnunen i dag tjugo år senare.

– Vi var eniga. Att cheferna kom springande brydde vi oss inte om. Vi höll ihop.
På sina listor skrev arbetsledarna upp 320 namn. Namnen på de som vägrade arbeta i protest mot de segslitna löneförhandlingarna. De ville ha 2 000 kronor mer i månaden.

”Vi i klubben bokade ett eget plan så att alla verkligen kunde åka till Stockholm.”

En gång var Sverige strejkernas rekordland. Inget annat land hade så många konflikter som Sverige under mellankrigstiden. Under 1920-talet utbröt i snitt 500 strejker om året, tre miljoner arbetsdagar per år gick förlorade. I början av 1930-talet ännu mer: 700 strejker per år.

Fackföreningarna var ett politiskt slagfält där stridbara kommunister hade stort inflytande; de kontrollerade uppåt var femte LO-sektion runt om i landet. Syndikalisterna i den konkurrerande landsorganisationen SAC använde strejkvapnet flitigt för att få igenom sina egna lokala avtal.

Men strejklandet blev snart ett samförståndsland. Genom Saltsjöbadsavtalet mellan LO och arbetsgivarföreningen Saf fick arbetsmarknaden 1938 en förhandlingsordning. Detaljerade regler om centrala och lokala förhandlingar infördes. Samtidigt centraliserades beslutsordningen inom fackföreningsrörelsen. Strejk fick hädanefter bara tillgripas efter att förhandlingarna körts i botten och efter att förbundsledningen gett sitt godkännande. Den som strejkade när det var arbetsfred riskerade att ställas inför den arbetsdomstol som inrättats tio år tidigare.

200 kronor i böter. Det var prislappen för den enskilde om man deltog i en olovlig, vild strejk. Bötesbeloppet från 1928 låg oförändrat i decennier. Ända till regeringen Bildt i början av 1990-talet införde normalbeloppet 2 000 kronor, för förtroendevalda dubbelt så mycket.

De nya skadeståndsreglerna skulle testas för första gången på just SSAB-arbetarna i Luleå. Men det blev inte så. Företaget stämde visserligen de 300 strejkande som arbetsledarna hade skrivit upp namnen på. Men det blev aldrig något mål i Arbetsdomstolen.

– Alla strejkande har ju rätt att närvara i AD. Så vi i klubben bokade ett eget plan så att alla verkligen kunde åka till Stockholm, berättar Bert Johansson, på den tiden vice ordförande i den lokala fackklubben.

– Intresset var jättestort, alla ville åka.

Men det innebar samtidigt att järnverket skulle stå still under förhandlingen i Arbetsdomstolen. En dags stillestånd kostade företaget elva miljoner kronor. För dyrt, ansåg SSAB som slog till reträtt och fick Arbetsdomstolen att skjuta upp målet. Under tiden återupptogs förhandlingarna med facket.

En månad efter strejken nåddes en uppgörelse. SSAB-arbetarna fick inga 2 000 mer i månaden. Men uppåt 1 500 kronor mer i månaden inklusive bonus plus en extra slant på 10 000 kronor som engångsbelopp. Och de slapp ställas inför Arbetsdomstolen. I gengäld drogs mellan 900 och 1 300 kronor av på lönen för dem som deltagit i strejken.

– Men de pengarna samlades in bland samtliga medlemmar i vår klubb. Alla delade solidariskt på skadeståndet till företaget, säger Bert Johansson.

”I dag kan arbetarrörelsen gå med på sånt som var helt otänkbart för tjugo år sedan.”

Luleåstrejken kom att bli finalen på ett drygt kvartssekel där det inte återstod mycket av samförståndsandan från Saltsjöbadsavtalets dagar. De olovliga strejkerna hade blivit allt vanligare från mitten av 1960-talet. Detta fick dåvarande Metall att anlita utomstående forskare. De sökte svaret på frågan: Varför strejkar arbetarna? Frågan engagerade. Tusentals metallarbetare tillfrågades och nästan alla svarade. Resultatet visade att strejker utlöstes som påtryckning i de lokala löneförhandlingarna och som protest mot förmän, mot orättvisa avskedanden av arbetskamrater och mot omplaceringar.

Efter den stora strejken i LKAB:s gruvor 1969 blev Sverige åter strejkernas land. Inte ett rekordland som under mellankrigstiden. Men ett land i takt med Europa där strejker och konflikter hade blivit vardag. Låg arbetslöshet, ett utbyggt välfärdssamhälle och en långvarig högkonjunktur med goda vinster i företagen gav arbetarna råg i ryggen.

Stålarbetarnas olovliga strejk för tjugo år sedan följde ett klassiskt mönster. Först ett centralt avtal, sedan en lokal förhandlingsrunda om hur potten skulle fördelas. I den lokala förhandlingen försökte facket alltid få ut något mer än vad det centrala avtalet gav.

Luleåarbetarna argumenterade utifrån vad arbetarna på Volvo och i gruvorna hade fått. Då ska vi också ha mer, resonerade man i Luleå. Det var just så det hade fungerat i årtionden.

Man tittade vad andra hade fått ut, försökte klämma företaget på en extraslant – med eller utan vild strejk. En pensionerad förhandlingsombudsman som var med på den tiden säger: ”Arbetsgivarna fattade inte att vi var samordnade. Klubbarna hade koll på varandra och visste hur de skulle driva kraven. Arbetsgivarna köpte sig arbetsfred för att få lugn och ro.”

Men så fungerar det inte längre. Varför? Och varför inga olovliga strejker efter Luleåstrejken?

Oro. Arbetslivet präglas av oro och otrygghet. Det är förklaringen enligt Ingemar Göransson som var lönepolitisk utredare på Metall från början av 1980-talet och tills häromåret på LO.

– När folk är oroliga gäller det att rädda det som räddas kan. I dag kan arbetarrörelsen gå med på sånt som var helt otänkbart för tjugo år sedan. Det gäller förresten inte bara i Sverige utan även i resten av Europa.

Oron har flera orsaker. Hög arbetslöshet, en krympande industrisektor som ger färre jobb, en otrygg arbetsmarknad med mer av tidsbegränsade anställningar och bemanningsföretag samt en sämre a-kassa. Allt detta har sammantaget tryckt tillbaka löntagarna, enligt Göransson.

– Att vara tuff har ett högre pris i dag. Folk hukar, det är fullständigt logiskt. Folk är skraja och då går man inte ut i en vild strejk för att få ut extra pengar.

– Folks villkor har förändrats och man handlar utifrån den maktposition man upplever sig ha. Känner man sig stark, då går man upp i ringen. Den svage däremot, lämnar lokalen.

Men villkoren var knappast lättare under 1920- och 30-talen då Sverige var strejkernas rekordland. Varför strejkade man då och inte nu?

– Då fanns både ilskan och visionen. Konflikter har ilskan till fader och idén om något annat till moder. Men i dag är arbetarklassen föräldralös.

På den tiden fanns i arbetarrörelsen en idé om att en helt annan värld var möjlig. Med facklig och politisk kamp kunde man nå den världen. Även konflikterna i slutet av 1960-talet drevs av en ilska över missförhållanden och en idè om en annan värld.
– Få vill utsätta sig för riskerna med en konflikt för att bara vinna lite mer av det man redan har. Nu har idéerna skrumpnat till fler jobb och ökad reallön.

– Visst kan vi vara överens med arbetsgivarna i vissa frågor. Men det hind-rar inte oss från att ta ut så mycket som möjligt lokalt, säger Tomas Karlsson, klubbordförande för stålarbetarna på SSAB i Luleå.

– Problemet är att det inte finns några lokala extrapengar så som det fanns förr. Så ser det ut i dag, över hela arbetsmarknaden. Arbetsgivarna är mycket mer samordnade i dag.

Under strejken för tjugo år sedan jobbade han på mekaniska verkstan.

– Engagemanget då är faktiskt detsamma som i dag. Det märker vi så fort det blir diskussion om lönesystem eller arbetsvillkor över huvud taget. Det är inte så att det varit tyst i tjugo år.

– Och nog vill medlemmarna känna att vi är en kamporganisation, helt klart.

Vilket kanske inte är så lätt i dag i en stålindustri som går knackigt. SSAB går allt annat än lysande. Men för bara några år sedan, innan finanskrisen, var stålet extremt lönsamt. Toppåret 2007 sammanföll med en avtalsrörelse det året. SSAB gjorde rekordvinster och var frikostiga mot aktieägarna.

”Att vara tuff har ett högre pris i dag. Folk hukar, det är fullständigt logiskt.”

Varför gjorde inte Luleåarbetarna som 1995: försökte strejka till sig högre löner lokalt?

Tomas Karlsson pekar på Industriavtalet, den förhandlingsordning som industrins fack och arbetsgivare kom överens om två år efter 1995 års stormiga avtalsrörelse.

– Med Industriavtalet har vi vant oss vid att faktiskt få reallöneökningar. Det fick vi inte under de år då det strejkades vilt. Då var det huggsexa och hög inflation och inga reallöneökningar.

Att SSAB-arbetarna inte gick ut i konflikt under det extrema högkonjunkturåret 2007 kan ha ännu en förklaring: vinstdelningen.

De senaste tjugo åren har SSAB-arbetarna fått ta del av företagets vinst, utom de år företaget gått dåligt. Som mest 27 000 kronor extra på ett år.

– Då vet ju medlemmarna att de under goda år får ut en extra slant, låt vara att pengarna fonderas och inte kan tas ut direkt.

1995 år avtalsrörelse hade varit stormig. Inte bara för att SSAB-arbetarna strejkade. Under den centrala avtalsrörelsen hade dåvarande Metall gått ut i en övertidsblockad för att få till stånd ett riksomfattande kollektivavtal. Arbetsgivarna hade för andra avtalsrörelsen i rad förgäves försökt driva igenom en helt ny ordning med enbart lokal lönebildning utan centralt avtalade lönepåslag.

Efter den avtalsrörelsen satte sig facken och arbetsgivarna inom industrin ner och började diskutera en helt ny ordning. Två år senare var Industriavtalet på plats.

Bert Johansson, då vice klubbordförande, tycker att strejken blev en tillgång i förhandlingsrummet.

– Ja, vi kunde alltid peka på att medlemmarna kan ta saken i egna händer. Det hade de ju visat. Vi behövde bara påminna om det så blev det en mer konstruktiv stämning runt förhandlingsbordet.

Än i dag sköter Peter Kinnunen masugnen. Han vet inte hur många hundratusentals ton malm som smälts till råjärn framför hans ögon under de 37 år han jobbat här. Om strejken för tjugo år sedan säger han:

– Vi var nöjda med att vi gjorde det vi gjorde. Inte bara snackade.

Skulle du kunna strejka igen?

– Javisst, för rätt sak. Det behöver inte vara lönen utan nånting annat. Huvudsaken att det känns rätt. Ingenting är omöjligt. Men då måste man veta att man är många och ställer upp för varandra. Så var det för oss. Det var det bästa med strejken, sammanhållningen.

Varför strejkas det så lite nu tror du?

– Jag vet inte om folk är nöjda. Det tror jag inte. Men det blir ju så i dåliga tider, man är rädd om jobbet. Tiden var väl rätt för oss då, den gången. Men nu. Jag vet inte.