Vart tog den politiska talekonsten vägen?

Almedalen är slut, men det är bara två månader till valet. DA tipsar om tre nya och välskrivna böcker om politik. Här finns tal från förr och nu, här finns en partiledare som minns en hel del – men inte allt.

De svenska partiledarnas tal är förutsägbara, historielösa, humorbefriade och fixerade vid socialdemokraterna. Den slutsatsen drar statsvetaren och professor emeritius Erik Åsard i sin nya bok Politik och retorik (Historiska Media). Han gör det efter att ha granskat en rad av deras viktigaste tal, bland annat i Almedalen – hela talen, inte bara de små snuttar vid vanligen får via medierna.

Vid de så kallade installationstalen har partiledaren en av få chanser att lyfta sig över den dagspolitiska debatten och dra upp de stora linjerna. Den senaste att få denna möjlighet var Ulf Kristersson (M). Åsard noterar exempelvis att Kristersson lyfter fram boken Land för hoppfulla (Moderaternas ”manifest för ett nytt sekel” från 1997). Står han fortfarande för dess förslag om individualiserad välfärd? När Kristersson självkritiskt förklarade Moderaternas opinionssiffror nämnde han inte Anna Kinberg Batras uppmärksammade närmande till Sverigedemokraterna – var det en tillfällighet, och vad betyder det efter valet i september?

Åsard granskar bilden partiledarna vill ge av sig själva, deras förmåga som debattörer, deras trovärdighet. Resultatet blir en tuffare och grundligare granskning än vad medier i allmänhet klara av.

Enligt Åsard når ingen av dagens partiledare Olof Palmes eller Göran Perssons nivåer som talare, eller kommer särskilt väl ut vid jämförelse med Alf Svensson, Carl Bildt eller Håkan Juholt. Men talen har ändå blivit bättre över tid, vilket delvis kan förklaras med den professionalisering som talskrivarna inneburit. Denna – i Sverige – undanskymda grupp får en spännande och riktigt underhållande granskning i Hans Gunnarssons och Staffan Thulins Talskrivarna (Carlssons).

Där har bland annat Olof Palmes, Ingvar Carlssons, Göran Perssons, Fredrik Reinfeldts och Carl Bildt talskrivare intervjuats, samt några av dessa partiledare. Gemensamt för processen att utarbeta tal är att talskrivarna tar fram underlag och skriver förslag som sedan diskuteras, revideras och slutligen fastställs av partiledaren.

Det är vanligt att partiledaren lämnar manus i talarstolen, men ett särfall här är Persson: Han talar nästan alltid utan manus, enbart bunden av några stolpar. Men han är alltid oerhört förberedd, har memorerat innehållet, har tänkbara formuleringar i huvudet. Många har berömt hans språk, med dess ibland lite högtidliga, sakrala klang. En delförklaring är Perssons uppväxt: Hans farfar var kyrkvaktmästare, fadern var bärare vid begravningar. Lille Göran var ofta med, och hade därför femton år fyllda varit med om ett par hundra begravningar, och den vägen tagit in det högtidliga, prästerliga språket.

Boken är full av sådana detaljer. Utöver svenska talare granskar Gunnarsson bland annat Churchill samt Kennedys och Obamas talskrivare, och diskuterar den senare gruppens makt.

Ett annat sätt att få perspektiv på dagens politik är att läsa politikers memoarer och biografier. De blir i sina bästa stunder lysande nutidshistoria – minns bara Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss om Olof Palme. Det senaste tillskottet till genren är förre folkpartiledaren Lars Leijonborgs Kris och framgång (Ekerlids). Boken är välskriven och ger roliga inblickar, som när Leijonborg avslöjar turerna kring hur P G Gyllenhammar värvades till Folkpartiets styrelse på 1980-talet. Det finns ju numera inte särskilt många folkpartister/liberaler, men Leijonborgs hågkomster får ses som något av ett alliansperspektiv på de senaste årtiondena, både för vad som står där, och inte.

För ibland berättar ju det som inte berättas också en historia. Alliansregeringen beslutade 2006 att lägga ned Arbetslivsinstitutet med cirka 400 anställda. Protesterna blev massiva, sökordet ”arbetslivsinstitutet” på Dagens Arbetes webb ger ett 40-tal träffar. Ansvarigt statsråd var forskningsministern Lars Leijonborg. Men om detta inte ett ord.

LENNART LUND