Den orädda strategen

Spelet bakom förhandlingarna Storstrejk, interna utredningar, griniga relationer med arbetsgivarna och en brytning med de övriga industriförbunden. Det hände mycket under Jan-Henrik Sandbergs åtta år som ordförande i Pappers.

När Henka, som han kallas, valdes till ordförande 2006 upplevde han att läget var lite turbulent inom förbundet.

– Det fanns en motsättning mellan dåvarande ordförande och avtalssekreteraren. Vi hade extra förbundsmöten och det kändes lite som om Pappers var i gungning internt.

Men utåt hade Pappers ett gott rykte och det ville Jan-Henrik Sandberg bygga vidare på. Problemet var dock att tonen mellan parterna hårdnat ordentligt åren innan.

De äldre företrädarna på arbetsgivarsidan, som hade sina rötter i branschen, var mer eller mindre utbytta mot jurister utan industriell bakgrund.

– Det mer lantliga skogsägardraget hade tunnats ur och försvunnit, konstaterar Jan-Henrik Sandberg.

Framför allt framträdde arbetsgivarna mer samordnat i löneförhandlingarna.

– Vi hade fram tills nu varit bortskämda med att vi inom LO var mer sammansvetsade.

Men efter 2007 stärkte Svenskt Näringsliv greppet över sina medlemsförbund på arbetsgivarsidan.

Enligt Henka gjordes först överenskommelser med de mest ”resonabla” förbunden på LO-sidan först. Vanligtvis IF Metall.

– Fick de till ett avtal där var ”märket” satt. Både gällande lönenivå och i andra frågor.

– Jag upplever att det var lättare på mina företrädares tid. Allt var inte lika uppstyrt.

Grinigt och konfrontativt är ord som beskriver hur han upplevde läget.
Det tog sig uttryck i bland annat en avtalstvist om hur dygnsvilan skulle tolkas i avtalet, som Pappers förlorade i Arbetsdomstolen. Inte blev det bättre när Pappers satte ner foten i 2010 års avtalsrörelse. En av stridsfrågorna gällde bland annat hur inhyrd personal skulle hanteras. Sex av de mest lönsamma bruken togs ut i strejk. Först när ytterligare sex bruk var på väg ut i strejk, nåddes en lösning.

Lite bättre avtalsskrivningar och 0,1 procent mer i lönepåslag blev resultatet. När Jan-Henrik Sandberg tillträdde, ärvde han också ett kongressbeslut om att samverka och rent av gå samman med andra förbund.

Förbunden det handlade om var Skogs- och Trä och Grafikerna.

Parallellt utreddes förutsättningarna för Pappers att förbli ett eget förbund.

– Det fanns många idéer om hur vi skulle bygga upp ett helt nytt förbund. Mycket byggde på ekonomiska förutsättningar. Hur länge skulle det egna medlemsantalet klara utgifterna?

Jan-Henrik Sandberg menar att bilden av honom som pådrivare för ett nytt fackförbund inte stämmer.

– Men jag ville verkligen utreda de olika alternativen.

Resultatet blev att Pappers gick sin egen väg och att de andra två förbunden gick samman i det som i dag är GS.

Så här i efterhand konstaterar Henka att förbundet klarat sig bra på egen hand i det korta perspektivet.

– Men förbundet har samtidigt tappat något av sin styrkeposition.

Han menar att Pappers fått konkurrens från GS, och tycks inte längre vara den självklara motparten för arbetsgivarna.

– Tidigare stod Pappers lite högre i den fackliga ”hackordningen”.

Jan-Henrik Sandberg menar att Pappers strävan efter att stå på egna ben fått till bieffekt att förbundet i viss mån har marginaliserats. Något som han själv
bidragit till. Inte minst genom att Pappers vägrade underteckna den nya, försämrade versionen av industriavtalet.

– Det var riktigt utifrån våra utgångspunkter då, men våra ambitioner att vara aktiva och hålla oss framme ihop med de andra industriförbunden lyckades vi inte med.

– Men jag vill påpeka att Pappers aldrig hoppade av från industriavtalet. Det var Teknikarbetsgivarna som sade upp avtalet. Och Pappers gillade inte resultatet av de förhandlingar som ledde fram till det nya avtalet.

Jan-Henrik Sandberg begrundar sina egna ord.

– Jag undrar om förbundet ser sakerna på samma sätt. Jag får väl fan för detta, för självkänslan inom Pappers är fortfarande hög.

– Men kommer man ur bubblan kan man se att förbundet har vissa problem. Detta säger jag trots att jag numera tillhör ett annat fackförbund.

Mest stolt är han annars över att Pappers under hans år stod upp för jämställd-
heten och de kvinnodominerade fackförbunden i avtalsrörelserna.

– Sen att resultatet inte är fullödigt och att de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor finns kvar är en annan femma.

– Jag vill också lyfta fram Sirius, som jag var med och skapade. Den skakade liv i två partssamarbeten runt arbetsmiljö, kompetensutveckling och de frågor som finns i samverkansavtalet och som tidigare förtvinat.

Jan-Henrik Sandbergs väg in i Pappers tog en lång omväg. Det var först som 30-åring han klev innanför grindarna till det som i dag är Billerud Korsnäs.

Innan dess hade han jobbat som musikpedagog i den kommunala musikskolan i flera år. Tvärflöjt är hans grej. Och schack. Gävle Schackallians är klubben i hans hjärta.

På Korsnäs blev han 1995 vice sekreterare i styrelsen, jobbade med studier för att sedan i fyra år hantera ordförandeklubban i avdelningen, innan Pappers centralt kallade.

– Ordförandeskapet var i linje med min ideologi. Jag ville ha en stark fackföreningsrörelse och såg en möjlighet att göra något bra för Pappers medlemmar.

2014 lämnade Henka över till Matts Jutterström. När Dagens Arbete möter Henka i dag, jobbar han som ensamanställd på Arbetarrörelsens Intressenter AB i Gävle.

Han håller i mediautbildning, håller skrivkurser och skriver debattartiklar och insändare.

En del av tiden efter Pappers har han använt till att läsa in en fil kand till personalvetare.

Hur ser han som tidigare Pappersordförande på branschens framtid?

– Bilden jag har är väl att det råder en viss harmoni. Fabrikerna går bra och det läggs inte ner lika många arbetsplatser som förr.

Och förbundet?

– Det ser ut som om de jobbar på bra med de traditionella kärnfrågorna. Och den stora satsningen på ungdomar ska bli intressant att följa.