Kamp om arbetarna i Mariestad: ”En väldig boom på etablering”
Plötsligt är det som om alla vill bygga en fabrik i Skaraborg. Så när pappersbruket i Mariestad bygger ut ställer sig många frågan: Hur…
Publicerad 2026-07-07, 04:00 Uppdaterad 2026-07-06, 16:52
Bygga och flyga modellplan är ingen lek, det är en hobby. Det är Gunnar Sköld noga med att understryka. En hobby som också får honom att glömma jobb och allt annat.
– Det är som knark för mig, säger han.
Gunnar Sköld bor i en trerummare i Mariestad som är full med prylar som på ett eller annat sätt har med större modellflygplan att göra. Vingar, roder, flygkroppar, batterier, kablar, kontakter, färg, penslar, verktyg, radiostyrningar, pilotdockor, you name it.
Ja, det är nästan lika belamrat här i lägenheten som i Gunnars verkstad på Katrinefors bruk, där han har jobbat ända sedan 1980, samma år som John Lennon sköts ihjäl.

Men där, på jobbet, på Metsä Tissue som det heter, två hundra meter ifrån hans hem, är han bara en liten kugge i ett gigantiskt maskineri. En bland hundratals andra industriarbetare som har till uppgift att tillverka och leverera toalett- och hushållspapper till hemmamarknaden.
Så fort jag har slutat jobbet går jag hem hit och käkar, och sen åker jag dit.
Ålder: 64 år. Planerar att gå i pension i höst.
Yrke: Elmekaniker på Metsä Tissue i Mariestad.
Bor: I en lägenhet, cirka 200 meter från bruket.
Familj: Singel.
Parhäst: Brodern Lennart Sköld, 70 år, som tidigare jobbade inom Försvarsmakten. Även han stor flygentusiast.
Hobby: !
Här däremot, i sitt eget bo, får han vara sig själv och ägna sig åt det han tycker är allra roligast i livet: bygga modellflygplan och sedan flyga med dem ute på sitt andra hem – Brännebrona flygklubb, som ligger två mil härifrån.
– Så fort jag har slutat jobbet går jag hem hit och käkar, och sen åker jag dit, säger han när vi står i hans spartanska kök med ett av hans stora plan mellan oss på furubordet.
Intresset väcktes redan för drygt ett halvsekel sedan, när han som ung grabb hängde med sin storebror Lennart och förtrollades över flygandets konst. Först blev det billiga små drakar och senare med tiden allt dyrare, allt större och allt mer avancerade modellflygplan i olika skalor.
Som barn närde han en dröm om att bli pilot, berättar han (”vilka har inte haft det?!”). Men ödet ville annorlunda och så utbildade han sig till bilmekaniker i stället, innan han fick jobb på bruket.
Sin tidiga kärlek och fäbless för små maskiner och mojänger anpassade för luften övergav han dock aldrig.
Så mycket kan en pilotdocka kosta, inklusive solbrillor och mustasch.
Ungefär så mycket har Gunnar lagt på sin hobby. ”Men förmodligen är det mycket, mycket mer!”
Ungefär så snabbt går Gunnars plan – i snitt.
är medlemmar i Brännebrona flygklubb.
Så heter organisationen som samlar entusiastiska storskaleseglare som Gunnar och Lennart.
– Jag är 64 bast nu men jag tycker fortfarande att det är så jävla roligt! Radioflygning och storskaleflygning kommer jag att hålla på med så länge jag kan.
Markservicen sköter han både hemma och ute på klubben. Alltid är det någonting som måste lagas, förskönas eller fixas till. Vartenda plan får den omtanke som den behöver.
– De är som individer allihop.
Vad är tjusningen?
– Alltså att få bygga, testa, serva och sen flyga grejerna, se hur de funkar, det är det som är grejen. Och så får man ju träffa massa andra likasinnade som man kan bolla idéer och tankar med. Fråga om någon känner till var man kan köpa en viss reservdel och liknande.
Semestrarna brukar Gunnar tillbringa ute på flygfältet. Vanliga flygresor, som att åka charter eller reguljärt till utlandet, intresserar honom inte det minsta.

– Inte ett skit. Det är som att sätta sig på en buss och åka till Malmö eller liknande. Nä, då är det ju mycket roligare när jag får flyga med mina egna små maskiner, för då är det ju jag som får vara pilot!
Drönare entusiasmerar honom inte heller. För mycket elektronik, tycker han. Ungefär som inbitna seglare tänker om motorbåtar: Snabba, bekväma och enkla att manövrera, ja. Men de ger ju inte alls samma känsla. Den där känslan av frihet och äventyr som fyller en när man försöker läsa av och bemästra något som är större än en själv. Vindarna, strömmarna, naturkrafterna.
Jag vill känna mig som om jag vore piloten uppe i luften.
Eller som Gunnar själv säger när han timmen senare står ute på flygfältet och förbereder en tur i det blå:
– Jag vill känna att jag flyger. Jaga termik. Det gör man inte med drönare. Jag vill känna mig som om jag vore piloten uppe i luften, fast jag står här nere på marken.

Blir det aldrig tråkigt?
– Jo, det kan hända. Speciellt om jag inte får grejerna att fungera som jag vill. Men jag är en sån som funderar och funderar och funderar och till slut – ”javisst fan, så kan jag göra!”
– Och sån är jag även på jobbet.
Det är finliret som han gillar. Pillandet och fixandet med de små detaljerna. Valsar och andra stora bjässar som han dagligen ser på bruket lämnar honom kall.

Gunnars bror, Lennart, som har jobbat med trafiksäkerhet inom Försvarsmakten, tycks också vara lagd åt det hållet.
– Det där att få göra något med händerna, få tillverka något, det är något speciellt med det, säger han medan lillebrorsan böjer sig över ett plan en bit bort och tycks tänka på annat.
Deras far var snickare, fortsätter han. Det var han som introducerade honom för modellflyg på 1960-talet, när flygfältet var nytt.
– Han tog med mig hit och jag blev genast intresserad. Men sen tog det förstås några år innan jag fick pengar och möjlighet att själv hålla på och bygga och konstruera.

Även han ville bli pilot när han växte upp.
– Men det fick jag inte, för jag hade glasögon. Dem fick jag i åttan. Då fick man inte bli fältflygare, vilket annars var min tanke, säger Lennart.
Du är lika nördig som lillebror, eller hur?
– Haha! Ja, vi är ju här nästan varje dag, han och jag. Han mixar med maskinerna medan jag grejar med annat här omkring, klipper gräset bland annat.