Låglöne­satsningen, nu var vi där igen

Perspektiv LO har fått sin låglönesatsning men parterna är oense om vad den betyder, precis som för tre år sedan. Konflikt hotar. Hur kunde det bli så här – igen? Det frågar sig Dagens Arbetes Anna Julius.

Redan strax efter att de nya avtalen presenterades i söndags stod det klart: Frågan om låglönesatsningen i avtalet skulle bli en stridsfråga. För vad tusan innebär den egentligen?

Ställde man den frågan till fack och arbetsgivare var de överens om att alla med månadslön under 26 100 skulle bidra mer till potten. Parterna var också överens om att det var fullkomligt glasklart var pengarna skulle tas. Där slutar likheterna.

LO-facken slog fast att pengarna skulle tas utöver det överenskomna märket på 5,4 procent i löneökningar. Arbetsgivarna däremot förklarar att låglönesatsningen ska tas inom de 5,4 procenten, inte läggas ovanpå.

Kvällen innan hade de alltså suttit inpå småtimmarna för att hitta lösningar på en rad olika frågor. Låglönesatsningen verkar ha varit en av de sista att falla på plats. ”Vi sa, det blir ingenting utan den”, sa IF Metalls ordförande Marie Nilsson efteråt.

Man kom överens, men så, innan bläcket knappt hade torkat, så var man alltså oense om hur det hela skulle tolkas. Och det är ingen liten fråga.

Både i en demokrati och i avtal är det viktigt med tydliga regler. Hade det inte därför varit smart att formulera sig i avtalet på ett sätt som var… helt enkelt glasklart?

För GS del spelar det i princip ingen roll – deras avtal skulle inte omfattas eftersom löneläget är högre. Inom IF Metall kan satsningen ge mer pengar till tvätteriarbetare och lågbetalda anställda inom teknikavtalet. Men även där tjänar de allra flesta över gränsen, och jämfört med andra branscher blir kostnaden inte enorm för arbetsgivarna, i alla fall inte de som tecknade avtal i helgen.

Nej, det är andra fackförbund det framför allt handlar om. Industrin har satt märket och de andra ska följa efter, även med låglönesatsningen. Och i andra branscher, som Hotell och restaurang, Fastighets och handeln, finns betydligt fler som tjänar under 26 100. Låglönesatsningen får en helt avgörande betydelse, både för medlemmarna och för vad avtalet kostar för arbetsgivarna.

Så nu är vi i det läget som vi var i avtalsrörelsen för tre år sedan. Då hade industrifacken förhandlat fram en låglönesatsning med samma konstruktion, och parterna tvistade om tolkningen. Det varslades det i flera förbund, och IF Metall var berett att stänga ned flera stora fabriker för att stötta kamrater i förbund med lägre löneläge. Till slut gav arbetsgivarna, med Almega i spetsen, med sig. LO fick sin låglönesatsning.

I veckan har Handels varslat om konflikt bland annat för den här frågan. Det är inte omöjligt att fler varsel följer. Och även denna gång avser övriga LO att backa upp kraven, de ingår ju i samordningen. IF Metall, GS och andra förbund har uttryckt sitt stöd till Handels.

IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä säger att att förbundet tänker stötta andra förbund. Han vill inte hota med konflikt… men det är det yttersta om arbetsgivarna inte lyssnar.

Rösträkningen i USA-valet drar ut på tiden, och samtidigt har den svenska avtalsrörelsen alltså sitt eget bråk om hur regler ska tolkas. Liksom i USA kan konflikten bli både segdragen och infekterad, om än, får erkännas, på en något lägre nivå i världspolitiken.

Både i en demokrati och i avtal är det viktigt med tydliga regler. Hade det inte därför varit smart att formulera sig i avtalet på ett sätt som var… helt enkelt glasklart?

Jo, säger IF Metalls Veli-Pekka Säikkälä. Visst ville facket ha en tydligare formulering om att pengarna skulle tas utanför de 5,4 procenten. Men… Då krävde arbetsgivarna att det skulle finnas ett kostnadstak för låglönesatsningen. Och då hade många inte fått del av satsningen.

Arbetsgivarna, däremot, tycker att det redan är glasklart. Det finns en insamlingsmodell för låglönesatsningen, och märket på 5,4 procent är ett kostnadstak – även för den. ”Allt räknas”, säger Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf. Han vill inte kommentera om det fanns diskussioner om att formulera avtalet på annat sätt. ”Jag tycker att det är tydligt.”

En olöslig situation alltså? I princip, säger Irene Wennemo, chef för Medlingsinstitutet som får handskas med sådana här frågor nu när det varslas om konflikt. Men, understryker hon, frågan är inte olöslig i praktiken.

Till skillnad från när det ska avgöras hur ett val går till handlar det inte bara om att tolka paragrafer och bestämmelser. En avtalsrörelse handlar om att komma överens.

Irene Wennemo säger att det är klart att det hade varit bra om avtalet skrivits tydligare. Nu blev det inte så. För arbetsgivarna är det en helig princip att inga pengar får tas utanför märket. För facket är det viktigt att låglönesatsningen tas utöver den kostnaden. Men, säger hon, för tre år sedan lyckades man ändå lösa frågan, och komma överens om tolkningar som båda parter kunde acceptera – om än under hot om konflikt i vissa fall. Hon hoppas och tror att det ska gå nu också.

2017 hängde hotet om konflikt över parterna. Nu finns hotet där igen. Men läget i omvärlden är ett annat. Nyss avstod Pappers från att ta en konflikt med arbetsgivarna för högre löner – coronan hade gjort situationen för osäker. I dag utspelar sig kampen om de lägsta lönerna ofta i branscher som drabbats hårt av coronan. Vågar man sig på en konflikt? Samtidigt: Låglönesatsningen är verkligen en hjärtefråga för LO och det är svårt att vika ned sig.

Kraftmätningen fortsätter alltså, i avtalsrörelsen liksom i rostbältet.