Unga slås ut – platsar inte på Samhall
Publicerad 2021-04-20, 06:51
Anna Ytell dög inte åt Samhall. Nu driver hon ett socialt företag för människor som sorterats bort.
Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
Sveriges viktigaste företag. Så marknadsför sig Samhall. Myndigheter och stora företag köper in städning i tron att de hjälper människor med funktionsnedsättning att utvecklas i arbetslivet. Men verkligheten är en annan.
Gunilla Klingensjö, vd för Vägen ut, som själv varit chef på Samhall i 18 år, ställer sig frågande:
– Var det verkligen meningen att Samhall skulle bli Sveriges största städbolag?
Gunilla Klingensjö jobbar nu med den målgrupp som Samhall enligt uppdraget ska ha hos sig, men som inte klarar av de tunga städjobben.
De första åren var hon en av dem på Samhall som drev utvecklingen och trodde på förändringen mot städning och bemanning.
Sedan såg hon utslagningen.
– Helt plötsligt hade inte människor med fysiska hinder någon plats. Man skulle i stället vara språksvag eller ha ADHD för då orkade man med tempot.
Gunilla Klingensjö minns tydligt under sin tid som gruppchef på Samhall hur en person med diagnoser kom till henne. Schemat han fått sträckte sig över fyra veckor. Han skulle jobba vissa dagar och vara ledig i sjok, på ett rullande schema.
– Han kom till mig och frågade om det var meningen att han skulle jobba varje dag. Han hade inte förstått schemat. Och ingen chef på det uppdraget, det var hos en stor kund, hade lagt märke till att han jobbat tre veckor i sträck utan en enda dags vila.
En annan gång, när Gunilla Klingensjö jobbade med rekrytering på Samhall, tvingades hon säga nej till en blind man för att det inte fanns några anpassade arbetsplatser.
– Jag gnisslar tänder. De får ju inte anpassning såsom uppdraget säger, det måste politikerna och alla därute få reda på, säger Anna Ytell.
Hon är en av dem som inte platsade på Samhall. I dag driver hon ett litet socialt företag i Hudiksvall, Hushållsfixarna. Anna Ytell har själv två reumatiska sjukdomar liksom astma och allergier. Efter att ha varit hemma i många år för att ta hand om sin dotter med Downs syndrom kom hon till Arbetsförmedlingen i tron att Samhall vore lämpligt. Hon tänkte att det skulle kunna vara en väg ut i arbetslivet både för henne och dottern. Men hon kunde inte ha mer fel.
– Jag dög inte åt Samhall. Förnedrande var känslan. I min värld var ju Samhall till för dem som hade det svårast. Jag var nästan säker på att jag skulle kunna göra nytta för andra där. Men jag godtog svaret och gick ut för att leta praktikplats som de sa åt mig att göra.
Kvar stannade känslan: Varför duger inte jag? Varför duger inte jag åt Samhall?
Anna skypar med äldsta dottern Jossan som nu flyttat hemifrån.
– Jag trodde att man åtminstone fick en chans om man som Jossan har Downs syndrom fast med lite mer arbetsförmåga. Men det finns inte längre Downs på Samhall. De skulle aldrig klara kraven.
Anna Ytell snirklade sig fram till där hon är i dag. Först kunde hon bara jobba 25 procent. Nu arbetar hon 75 procent. Och de vi träffar i Hudiksvall som fått en chans genom det lilla sociala företaget säger att hon är den bästa och mest engagerade chef de haft.
– Jag blir så upprörd när människor som har de största hindren inte får den hjälp och det stöd de har rätt till. Att människor sorteras bort. Dessutom ljuger Samhall i sin reklam. Stora företag och myndigheter som köper städning tror att de gör den största samhällsnyttan för människor som har det svårast. Men Samhall tar inte ens emot dem, säger Anna Ytell.
Chefer på Samhall runt om i landet som DA talat med – och det är många som hört av sig och velat vittna – säger samma sak:
Ingen personlig introduktion.
Ingen anpassning till var och ens förmåga.
Alla ska in på samma schema.
Att fel personer hamnar på Samhall har varit känt länge. Statskontoret slog larm för flera år sedan. Lägre andel personer med rörelsenedsättning och ökad andel utrikesfödda med arbetsförmåga. Andelen människor med stora behov av stöd och anpassning har minskat eftersom kraven skärpts, kom Statskontoret fram till 2017.
På Arlanda flygplats är det tydligt. Städning 365 dagar om året, närmare 85 000 kvadratmeter. I garaget under terminal 5 värmer städarna sina lunchlådor. Det tar ett tag innan vi hittar dit. Uppe i entréhallen stannar vi först till för att prata med personalen. Alla bär Samhalls färgglada logga. De putsar fönster, tömmer papperskorgar och städar toaletterna. Ingen av dem lyckas lotsa oss rätt. Men de ringer sin driftledare som är bättre på svenska och har ett litet kontor nere i garaget.
Till slut hittar vi ner till samlingslokalen bland bilarna. Alla vi pratar med säger att jobbet är bra, jobbet är okej. Framför allt är de glada över att ha ett jobb och en lön, att få komma ut på arbetsmarknaden. När vi frågar vilka funktionsnedsättningar de har pekar en av dem på sitt knä och säger att han opererat menisken. En annan har problem med ryggen.
– Vi är glada att Samhall finns.
Varje år får bolaget en klumpsumma på flera miljarder kronor för sitt uppdrag att skapa utvecklande jobb åt personer med funktionsnedsättning så att de ska kunna ta sig vidare ut i arbetslivet. Bara i år satsar staten 6,6 miljarder kronor i skattemedel på Samhall.
– Det största problemet är att ersättningen betalas ut just i klump, säger Gunilla Klingensjö.
”Det går inte att vare sig från årsredovisningen eller från någon annan ekonomisk redovisning härleda hur denna ersättning använts”, påpekar Riksrevisionen.
Arbetsintegrerande sociala företag, ASF
Tar i dag hand om människor med mer omfattande funktionsnedsättning som inte kommer in på Samhall.
Läs också
När de anställda tar över
Tio personer som hade svårt att hitta jobb skapade en arbetsplats som passade just dem. Nu står de inför ett svårt beslut.
Ulrica Persson, som är verksamhetsledare på Dialogkraft i Norberg, är kritisk till att Samhall får samma höga merkostnadsersättning oavsett graden av funktionshinder. Det är också samma höga nivå på ersättningen hela tiden.
– Självklart väljer de då personer med lägre grad av funktionshinder och därigenom mindre behov av stöd och anpassningar.
Ulrica Persson har sett på nära håll hur Samhall går in och vinner upphandlingar där sociala företag, som tar sig an människor med mer omfattande hinder, är chanslösa.
– Här i Norberg la Samhall anbud på att klippa fotbollsplaner för 150 kronor i timmen, två personer, inklusive maskiner, bränsle, transport och arbetsledning. Men då reagerade faktiskt kommunen och sa nej, det är inte rimligt.
Ulrica Persson ber om ursäkt om hon låter gnällig.
Vinstkrav
Samhall ägs av staten. Uppdraget är att skapa utvecklande jobb åt personer med funktionsnedsättning så att de kan ta sig vidare ut på arbetsmarknaden.
Målet är att 1 500 medarbetare varje år ska lämna Samhall för andra arbetsgivare.
Sedan 2006 har staten ett vinstkrav på Samhall för att säkerställa att verksamheten bedrivs effektivt.
– Jag är verkligen ingen bitter person. Men det här är fan ta mig värre än de ukrainska bolagen som vi konkurrerade med på skogsröjningen.
Ulrica Persson är även ordförande i Skoopi som organiserar Sveriges arbetsintegrerande sociala företag. Hon berättar att Arbetsförmedlingen kommer till dem och frågar: ”Den här personen klarar inte Samhall, har ni möjlighet att ordna en anpassad anställning?”
– Den merkostnadsersättning som Samhall får är i nivå med det absolut högsta lönebidrag som vi övriga arbetsgivare kan få om vi anställer en person med väldigt stora svårigheter. Och då ska vi argumentera in absurdum för att få den nivån, vilket innebär att vi inför personen själv ska lyfta upp allt som inte fungerar.
Sverige som tidigare var föredömet när det kom till anpassningar i arbetslivet är nu ett av de länder i Europa där risken för fattigdom bland unga med funktionsnedsättning är som störst. En oroväckande utveckling, framhåller Mikael Klein, intressepolitisk chef på Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation med drygt 400 000 medlemmar.
– Mest oroande, om vi ser till de senaste tio åren, är att så väldigt många hamnar i daglig verksamhet ute hos kommunerna eller blir sittande hemma, försörjda av sina anhöriga. Det skulle jag säga är ett samhällsproblem.
Allt fler unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
– I stället placeras de i kommunernas dagliga verksamhet, en insats som vuxit kraftigt. Men daglig verksamhet är inget jobb. Man får ingen lön, inga arbetsrättsliga villkor. Man kan inte organisera sig fackligt. Det är inte samma arbetsmiljöskydd. Det blir en inlåsning, säger Mikael Klein.
Han pekar med hela handen på ägaren.
– Det här är ägarens ansvar. Samhalls ägare, svenska staten, måste bestämma sig för vad man vill ha Samhall till. För uppdraget uppfylls inte.
Daglig verksamhet
Daglig verksamhet anordnas av kommunerna, och är en insats enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Det är inget avlönat arbete. En del kommuner betalar ut en habiliteringsersättning varje månad, tolv kronor per timme.
Ytterst få kommer vidare i arbete, konstaterade Socialstyrelsen i en rapport 2019.
Hur de över tjugotusen som anvisas till Samhall egentligen har det på jobbet är inte heller känt för allmänheten, mer än genom artiklar i media. En enda gång, för tio år sedan, undersöktes arbetsmiljön i en jämförande studie. Resultatet av den omfattande enkätundersökningen visade på stora skillnader. Personal på Samhall var mindre nöjda med sina arbetsuppgifter och hade sämre relation till sina chefer än hos andra arbetsgivare med motsvarande uppdrag. Närmare tusen personer fick svara på frågor.
– Funka-utredningen var den första och enda ordentliga studien, mig veterligen. Den visade på jättestora skillnader, till Samhalls nackdel. Insatserna matchar helt enkelt inte människornas behov, säger Mikael Klein.
– Tyvärr så är det en verklighetsbeskrivning som stämmer. När jag var områdeschef på Samhall upplevde jag att jag gjorde folk sjukare i stället för friskare. Eftersom pressen på att hinna med alla jobb som man centralt förhandlat var alldeles för tajt räknat. På detta dumpade man priset så att andra städbolag, som inte har miljarder i statligt stöd, inte kunde överleva, vilket gör att det inte finns någon arbetsmarknad för de anställda på Samhall att gå vidare till, vittnar Marie Pettersson om, tidigare chef på Samhall.
”Hur kunde det hända?” frågar sig Malin Ekman Aldén, generaldirektör på Myndigheten för delaktighet, i ett inlägg på Facebook. ”Unga människor som efter skolan har närmast promille möjlighet att få ett arbete. Unga människor vars arbetsförmåga aldrig prövas utan som får direktbiljett till daglig verksamhet. Den grupp av unga som verkligen behöver samhällets stöd, står helt utan. Det är obegripligt, ovärdigt och fruktansvärt.”
I garaget under Arlanda flygplats äter Samhallstädarna sin lunch. Det är en liten smal lokal och driftledaren sitter i ett skrymsle, längst in.
– Jag kunde inte komma in på andra städbolag för jag är arbetsskadad. Det är en knäskada. Korsbandet är helt värdelöst. Fyra år har jag jobbat på Samhall, bara på Arlanda. Det är mindre stress, funkar jättebra, säger Mohamed.
Uppe i entréhallen putsar Ruben de stora fönsterrutorna.
– Tre år har jag jobbat på Samhall. Jag gick till Arbetsförmedlingen och hamnade här. Det är okej, säger han.
Men du har inget funktionshinder?
– Nä. Men det gör inget. Det är tur nu i coronatider, nu är man glad att man har ett jobb.
Läs också
Ministrarna: Våra bolag ska vara föredömen
De ansvariga ministrarna är djupt bekymrade över att unga med funktionsnedsättningar inte platsar på Samhall. Regeringen har nu gett ett tydligt besked om vilka grupper som ska slussas till företaget.
En kommentar till “Unga slås ut – platsar inte på Samhall”