När de anställda tar över

Socialt företagande Tio personer hade svårt att hitta jobb. Tillsammans skapade de en arbetsplats som passade just dem. Nästa beslut kan bli deras största: Ska de ta över hela företaget?

Uffe Eriksson tar av sig mössan och böjer på nacken. Längst upp på skallen har han ett par inbuktningar. En sen kväll för 18 år sedan blev han nedknuffad på Stockholms tunnelbanespår och slog huvudet i rälsen. En väktare hoppade ned på spåret och hejdade tåget i sista sekund.

Han har inte varit i Stockholm en enda gång sedan dess. Den kraftiga hjärnblödningen gjorde att han blev av med körkortet, och därmed jobbet som lastbilsförare. Snart flyttade han hem till Norberg.

– Då var det dags att leta efter något nytt. Men i och med att jag har en hjärnskada var det inte så lätt att hitta jobb, säger han.

Spikpistolen smäller högt i den stora lokalen. Uffe Eriksson har jobbat på Dialogkraft i sju år. Han spikar lastpall och kör truck om vartannat. Inget arbetsmoment är automatiserat. Dels för att företaget vill behålla enklare jobb, dels för att pallarna då kan skräddarsys efter kundernas önskemål.

För de anställda på Dialogkraft i Norberg har jobbet betytt en andra chans. En del har tampats med psykisk ohälsa och missbruk, andra med ett handikapp eller en kognitiv funktionsnedsättning. Många med både och.

Här har de ett jobb som är anpassat efter dem. Hur mycket, när och vad de jobbar med, skiljer sig åt.

Gemensamt är att alla har en tillsvidareanställning och att deras lön delvis subventioneras av lönebidrag från Arbetsförmedlingen.

– Vi har några generella anpassningar, och försöker alltid ha luft i organisationen.

Mår man dåligt ska det vara okej att gå ut och ta en promenad eller sitta för sig själv en stund. Det ska finnas utrymme att täcka upp för en kollega som inte orkar lika mycket som vanligt, säger verksamhetsledaren Ulrica Persson.

Hon har valt att driva företaget som ett svb-bolag. Ingen vinst får alltså delas ut, utan allt överskott ska återinvesteras i företaget och de anställda. En bolagsform som lämpar sig väl för den här typen av sociala företag, menar hon.

– Vi finns inte till för vinstutdelning, utan för att skapa arbetstillfällen. Att vi tillverkar pallar är vårt verktyg för att uppnå syftet med att vi finns till.

En dyk i tjugoårsåldern förändrade Fredrik Johanssons liv. Om det var en sten eller sjöbotten han slog huvudet i vet han inte. Kotorna i nacken trycktes ihop och krossades. Sedan 28 år sitter han i rullstol.

På Dialogkraft jobbar han halvtid med den dagliga bokföringen, tar emot ordrar och skickar fakturor. Ett arbete han trivs med och som passar honom bra – tidigare har han arbetat åt ett assistansbolag och på socialförvaltningen.

Eftersom Ulrica Persson sällan är på plats är han själv ansvarig för att lastpallar levereras i tid. Om en kund, till exempel, hör av sig och undrar om de kan leverera tidigare än planerat, pratar han helt enkelt med de som jobbar i produktionen. Tillsammans avgör de om de hinner eller inte.

– Jag tycker det är bra. Vi har mer inflytande i vårt dagliga arbete. Och det är möjligt att individanpassa arbetet efter våra förmågor, säger han.

Redan från start har Ulrica Persson haft ett mål, att de anställda själva ska bestämma över sin arbetsdag. Varje dag har personalen ett gemensamt morgonmöte. Tillsammans diskuterar de hur arbetsdagen ska läggas upp och vad som är mest brådskande att få klart. En del arbetar alltid vid samma station, andra roterar och gör olika saker.

– Jag är bara här två halvdagar i veckan, men pallarna tillverkas och skickas iväg och personalen får lön. Så på något sätt fungerar allt, säger Ulrica Persson.

Ändå gnager en tanke i henne. Vad händer om hon vill jobba med något annat i framtiden? Om hon tröttnar på att pendla sju mil från Borlänge? Eller av någon annan anledning inte kan fortsätta? Arbetsplatsen betyder så mycket för så många. Den måste leva vidare även om hon slutar.

Ibland har hon tänkt att hon skulle kunna sälja företaget, även om chansen att lyckas sälja ett företag utan vinstutdelning är liten. Den idén gillade inte personalen. Ska någon annan bestämma över dem? Nej, tack. Absolut inte.

I hela Europa har den här rörelsen vuxit fram.

Sophie Nachemson-Ekwall, doktor i företagsekonomi.

I stället har hon länge försökt få gehör för en annan idé: Tänk om personalen skulle ta över? Om de anställda själva äger företaget säkerställs arbetsplatsens överlevande, resonerar hon. Kanske skulle det också skapa ännu större delaktighet?

– När det gäller arbetsintegrerade sociala företag är detta ganska vanligt.
I hela Europa har den här rörelsen vuxit fram. Människor sluter sig samman för att lösa ett gemensamt problem, i det här fallet arbetslösheten, säger hon.

Medarbetarägda företag är ingen ny företeelse, men idén har aldrig fått riktigt fäste i Sverige. De senaste åren har ägandeformen framför allt uppmärksammats i samband med att många företag på mindre orter stått inför generationsväxlingar och haft svårt att hitta nya ägare. Då är ett alternativ att de anställda själva tar över företaget. På så sätt kan både verksamheten och jobben räddas.

– Och om företaget blir kvar, kommer Ica-handeln att få kunder och dagiset att hålla öppet, säger Sophie Nachemson-Ekwall, doktor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Hon har skrivit en idéskrift om medarbetarägda företag, Ett Sverige där anställda äger. Företag som ägs av de anställda leder till större delaktighet och motverkar vinstmaximering, menar hon. I stället tenderar de att fokusera på hållbarhet, långsiktighet och medarbetarnas trivsel.

– Fördelen med medarbetarägande är att du kopplar en del av vinsten till medarbetarnas inflytande. Du delar inte upp frågan, det är hela poängen. Att du är med och styr, säger hon.

Medarbetarägande passar inte alla företag. Men det är inte heller tanken. En levande arbetsmarknad måste inkludera flera olika typer av ägande, säger Sophie Nachemson-Ekwall. Stora nysatsningar, till exempel Northvolts batterifabrik
i Skellefteå, lämpar sig dåligt för medarbetarägande, medan lokala och sociala företag är bättre lämpade.

– Ett arbetsintegrerat socialt företag står väldigt långt från börsen. Att ha samma ägaridé för ett socialt företag som ägnar sig åt att sysselsätta marginaliserade grupper på arbetsmarknaden och ett börsnoterat företag med global ägarbild är inte en bra idé.

– Vi hjälps åt allihopa. Men det som ska iväg först måste göras först, inte det som är lättast. Det här är inte det lättaste, säger Uffe Eriksson och sneglar på lastpallen han lutar sig emot.

– Den väger några kilo.

När Ulrica Persson lyfte idén om ett medarbetarövertagande i våras uppstod mycket oro. De tio anställda fick läsa De elva sammansvurna av Ann Fredriksson och Marianne Fredriksson, en bok om gruppsykologi och de konflikter och svårigheter som kan uppstå. Men Uffe Eriksson är fortfarande tveksam. Han säger att han inte riktigt förstår vad som skulle bli annorlunda.

– Hon vill att vi ska sköta alltihopa, men jag tycker att vi sköter det mesta
i dag. Så gott som allting, säger han.

I lokalen bredvid jobbar arbetskamraten Kent Nordman vid en såg. Han har samma avvaktande inställning, men också en tro på att det nog skulle ordna sig.

– Ja, då får vi väl försöka få det att gå ihop? Men jag tycker att vi löser det bra nu. Vi gör så gott vi kan, säger han.

Mest positiv till idén är kanske Fredrik Johansson.

– Jag tycker att det skulle vara kul faktiskt. Vi sköter ju redan mycket själva, säger han.

Faktum är att alla redan är involverade i många av de beslut som de skulle behöva ta som delägare.

I år kommer företaget att göra ett överskott. De anställda kommer alltså att ta ställning till en rad frågor som vanligtvis hanteras av vd:ar och bolagsstyrelser.

Hur mycket ska avsättas i fonder? Kan truckar och maskiner behöva rustas upp framöver? Ska personalen får bonusar?

– Jag tror genuint att människor växer av ansvar. Men det är aldrig en enkel resa att bli företagare, och att bli det när man långvarigt stått utanför arbetsmarknaden och samhället är såklart ännu svårare, säger Ulrica Persson.