”Jag var inte den som höll tyst”

Ny ordförande När han började på fabriken visste Adrian Avdullahu inte vad en fackförening var. Nu har han valts till ett av Sveriges tyngsta fackliga uppdrag, ordförande för Volvo verkstadsklubb. Resan dit har varit lång.

Adrian Avdullahu

Ålder: 43 år.
Bor: i Mölnlycke.
Familj: Fru och två barn, 15 och 21 år.
Aktuell: Nyvald ordförande i Volvo verkstadsklubb och koncernfacket inom Volvo Cars. Han blir också personalrepresentant i Volvo Cars bolagsstyrelse.
Gör helst på fritiden: Är med familjen, går på gym, lagar mat.

Så stort, säger han. Så stort. Kan jag verkligen representera alla de människor som har gett mig förtroendet?

Just då, när han ställer sig själv den frågan, tycker han att det känns lite skrämmande.

– Att få leda en av Nordens största verkstadsklubbar är naturligtvis oerhört hedrande. Det kan kännas lite överväldigande ibland, det måste jag säga.

Nu tar han över efter Glenn Bergström som ordförande för landets största fackklubb inom industrin. Han tar också plats som personalrepresentant bland ägarna i Volvo Cars bolagsstyrelse. Detta i en tid när bilindustrin står för en dramatisk omvandling.

Företaget kommer att investera 40 miljarder kronor på Torslanda, bland annat i en batterifabrik tillsammans med Northvolt. Elektrifieringen kommer att förändra arbetet för de drygt 8 000 metallarbetarna han företräder i Volvo verkstadsklubb.

Så här säger Adrian Avdullahu om …

Vilken facklig fråga han vill driva:

– Kompetensutvecklingen! Där har vi en jätteresa att göra. En utmaning när den nya tekniken kommer in. Vi pratar oavbrutet med företaget om det. Jag tycker att det är rimligt att företaget investerar i sina anställda som ett sätt att investera i och utveckla verksamheten.

– Vi behöver prata mer om solidaritet och orättvisor och vad det betyder för samhällets utveckling och för fackföreningsrörelsen i stort. Jag har ett rättvisepatos som driver mig både privat och i det fackliga arbetet.

Det slog mig att det var en sådan jävla kraft!

Adrian Avdullahu om mötet med facket.

Vägen till Volvo:

– Jag hade gått fordonstekniska programmet på gymnasiet, dragit runt på lite ströjobb. Restauranger, fritids, lager. Jag var 21 år, skulle bli pappa, sökte stabilitet, ett vanligt jobb. Jag gick en arbetsmarknadsutbildning och gjorde praktiken på Volvo Cars Palett line, avdelningen där bränsletankar och avgasrör monteras. På den vägen är det.

Vägen till facket:

– Jag visste inte ens vad en fackförening var när jag kom till Volvo. Absolut ingenting. Det tog ett tag innan jag började förstå. I mitt arbetslag på Volvo diskuterades det löner och annat. Jag var inte den som höll tyst. Därför tyckte kompisarna att jag kunde ta ett fackligt uppdrag och så blev jag kontaktombud. Snart blev jag också skyddsombud

– Om man arbetar på bandet så finns det alltid frågeställningar ur ett arbetsmiljöperspektiv. Som ergonomin. Att det finns lyftverktyg. Att de är rätt utformade. Att de underhålls. Det gjorde ju automatiskt att man engagerade sig för arbetsmiljön.

Mötet med facket:

– Det slog mig att det var en sådan jävla kraft! Att man som kollektiv står enade, det tilltalade mig. Att många människor står bakom. När vi talar så talar vi som kollektiv. Det tyckte jag var häftigt. Men det var mycket att lära sig. Jag fick en facklig grundutbildning och när jag gick därifrån var det som om det dök upp jättemånga frågetecken. En nyfikenhet hade väckts. Jag var ju som ett tomt blad innan. Men när jag gick utbildningen började de tomma sidorna få några bokstäver på sig. Och jag upptäckte att ”fan, det går att påverka”.

Att inte hålla tyst:

– Jag erbjöds ett annat jobb på Volvo, på den avdelning där man bygger polisbilar och taxi, till helbilsmontering. Ett bättre jobb visserligen, men jag tror att det var ett sätt för chefen på min förra avdelning att bli av med mig. Han tyckte nog att jag var rätt jobbig som förtroendevald. En annan av mina chefer sa att ”om du var tyst ibland Adrian så skulle det nog gå bra för dig i företaget”. Men då kände jag att, nej att vara tyst och bli en nickedocka, det är inte jag.

Att ta på sig nya, större uppdrag:

– Efter ett tag kallade verkstadsklubben, då började en jätteresa utan att jag visste vad jag gav mig in på. Jag hade varit på klubben bara några månader när jag fick hoppa in som huvudskyddsombud. Ett stort steg. Men man är ju inte ensam. Här finns så många duktiga fackliga förtroendevalda, en oerhörd trygghet. Det var viktigt då och det är minst lika viktigt nu. Fackligt arbete är ett lagarbete.

Det fanns något fint i det där, i mötet mellan människor som var på flykt från respektive hemland.

Adrian Avdullahu om att komma till Sverige.

Flykten från Kosovo:

– Jag minns inte så mycket hur vi tog oss hit, men vi kom lagom till julen 1991. Jag, mina föräldrar och två syskon. Det hade börjat bli oroligt i Kosovo då, mycket poliser, trakasserier. Och efter ett tag blev det krig.

– När vi kom till Sverige fick vi först bo i en liten röd campingstuga på Kolmården. Minns bara att jag häpnade inför all snö, jag hade aldrig sett något liknande.

– Sedan hamnade vi i Valdemarsvik där vi delade lägenhet med rumänska flyktingar. De visade sig vara fantastiska. Genomsnälla. Vi delade samma kök och turades om att laga mat till varandra. Vi förstod inte ett ord, kommunicerade genom gester. Men det gick bra. Det fanns nånting fint i det där, i mötet mellan människor som var på flykt från respektive hemland.

Hur han tänker när han ser dagens flyktingar från krigets Ukraina:

– Det är klart att det är väldigt ledsamt när man ser människor på flykt på grund av krig. Vi som flytt till Sverige på grund av oroligheter eller krig, har en helt annan förståelse för detta då vi upplevt det själva.

Att vänta i över två år på uppehållstillstånd:

– Klart att det är tufft för vilket barn som helst att fly från sitt land och komma till ett helt nytt land och med vetskapen att man kanske inte får stanna kvar.

Att börja skolan utan att kunna språket:

– Först gick jag ett slags sfi för barn som inte funkade särskilt bra. Jag missade ju en hel del av grundskolan under de där åren. Vilket visade sig senare. Egentligen är det fackföreningsrörelsen som har gett mig grunderna i det svenska språket.

Charlottenberg:

– Vi flyttade dit där jag hoppade in i en svensk klass i högstadiet. Försökte hänga med, men det var inte så enkelt. Där fanns ju inte många med invandrarbakgrund, så folk såg inte oss som ett problem. Det gick ganska bra. Men sedan var det ju mycket raggare där och … ja, det var ju knappast någon dans på rosor. Klart att man fick höra ett och annat. Men jag hanterade det. Jobbigast var att man inte kunde uttrycka sig som man ville. Alla dagar var inte soliga, om jag säger så. Jag kom in i klassen bra, klasskamraterna var ganska okej faktiskt. Det funkade. Men jag kände mig så begränsad eftersom jag hade missat så mycket av skolan.

Att till slut lära sig svenska:

– Efter några år i Charlottenberg flyttade vi till Mölnlycke. Där väntade gymnasiet, fordonstekniska programmet. Jag klarade det med min egen inlärningsmetod: att träna upp minnet. Jag memorerade allt för att få godkända betyg. Jag ville inte gå ut gymnasiet som underkänd.

Facket som skola:

– Den egentliga utbildningen fick jag när jag började engagera mig fackligt. För mig har fackföreningsrörelsen kanske betytt mer än för många andra. Den har för mig varit en resa, en utbildning
i sig. Att förstå vad som stod i lagböckerna och avtalen var inte det lättaste. Men ivern att förstå breddade mitt ordförråd och min förståelse för det svenska språkets uppbyggnad. Utan förtroendet från mina arbetskamrater hade jag aldrig fått den här chansen att skaffa mig språket som verktyg. Det är få förunnat. Men det har också varit tufft.

Hur facket kan engagera fler invandrare:

– Det är oerhört viktigt att vi får våra medlemmar att engagera sig i det fackliga arbetet, oavsett etnicitet. Ett sätt är att se till att det finns likasinnade där. Som har en annan bakgrund än en etnisk svensk. Sedan är det viktigt att man kan ha utbildning på lätt svenska. När jag gick utbildningen förstod jag hälften av vad som sades. Men: det väckte nyfikenhet! Och ledde framåt. Jag tycker att vi som förbund har gjort en hel del bra, inte minst när det gäller jämställdhet och mångfaldsfrågor. Men vi kan bli bättre.

Adrian Avdullahu som förebild:

– Jag hoppas att någon med annan bakgrund ser mig och tänker att ”om han kan så kan nog jag också”.

Zlatan:

– Alltså, jag är inte intresserad av fotboll. Jag har visserligen spelat själv men jag sätter mig inte framför tv:n i någon klubbtröja. Däremot gillar jag Zlatan, och har följt de klubbar han spelat för. Jag tror nog att jag på ett eller annat sätt kan känna igen mig i Zlatan. Han passar inte riktigt in överallt, men lyckas ändå på sitt eget sätt.