Tips för en skön sommar
Fotboll, teater och veteranbilsträffar. Sommaren är fylld med saker att se fram emot, oavsett vad du tycker om. Här tipsar Dagens Arbetes redaktion om vad de längtar allra mest efter.
Industriarbetarnas tidning
Samlarobjekt Kanske var den före sin tid, den trubbnästa bilen från Kalmar.
På Tjorvenmuseet i Rockneby vårdar Jimi Essén minnet av en lokal industrihistoria.
– Jag är inte bilintresserad. Jag skulle bara köpa en bil, säger Jimi Essén.
Men det blev många bilar. Och sedan blev samlingen till ett helt museum.
I Rockneby cirka två mil norr om Kalmar, i en före detta snickerifabrik, står 17 Tjorvenbilar parkerade. Utanför väntar ytterligare ett tiotal. Hit kommer tusentals besökare varje år för att beundra Jimi Esséns samling, både av originalbilar och sådana han byggt om.
Det småländska bilprojektet inleddes 1963. Postverket behövde en specialanpassad brevbärarbil och uppdraget gick till Kalmar verkstad, KVAB.
Till museet kommer alla slags besökare. Det finns ingen urtyp, det är allt från 18-åriga nyblivna mammor till 95-åriga pensionärer.
Jimi Essén.
Företaget hade sedan 1880-talet tillverkat lok, motorvagnar och spårvagnar. Bolaget hade dessutom börjat göra perrongtruckar.
Postverket ville ha en bil med automatlåda, rejäl frigång, skjutdörrar och bra sikt.
Ålder: 50 år.
Bor: I Rockneby.
Familj: Fru och barn.
Gör: Äger och driver Tjorvenmuseet. Deltidsbrandman. Äger Kyl & Maskin, med maskiner, reparation, el-vvs och bygginstallationer.
Övrigt: Jimi har också planer på att göra ett minimuseum med Iteracyklar. Itera var en plastcykel som lanserades 1982. Den marknadsfördes som billig och bra, men den hade vek ram, var tung och dyr. Drygt 15 000 cyklar tillverkades. ”Jag samlar på fiaskon!”
Industridesignern Rune Monö, mest känd för att ha skapat Ica- och Sas-loggorna, engagerades för att rita bilen. Uppdraget var ”funktion före form” och resultatet blev alltså en trubbnosig bil som snabbt fick smeknamnet Tjorven.
1967 lade Postverket en beställning på tusen bilar. Flygvapnet köpte tolv stycken.
Kalmar verkstad försökte sälja den praktiska lilla skåpbilen även till andra, och gjorde reklam för att bilen passade utmärkt för rörinstallatörer, blomsterhandlare, kontorsmaskinsfirmor, målare och fönsterputsare. Det gick utmärkt att få specialinredning.
Kalmar verkstads vd Erik Hammerlund hade planer på att 20 000 bilar skulle säljas 1970–1971, det skulle finnas ett 80-tal återförsäljare och 200 verkstäder över hela landet.
Tidningen Veckans Affärer skrev i juni 1967 att ”Nu frågar hela världen efter Tjorven”.
Teknik för alla testade bilen, och gav både ris och ros: ”Den var underbart smidig att köra i stadstrafiken med den helautomatiska växellådan och de små måtten som gjorde att man vände på en femöring … Vid hård körning krängde den ganska våldsamt. Körställningen var direkt obehaglig, man satt som en fällkniv.”
Bilen ansågs vara snabb och smidig för stadstrafik, men inte lämplig för landsvägskörning, den höga karossen var känslig för sidovind.
Men det fanns också andra problem. Motorerna höll inte och tillverkningen gick med förlust.
Totalt hann fabriken leverera drygt 2 000 bilar innan tillverkningen lades ned 1972.
Tjorven, eller Kalmar, som den hette på exportmarknaden, var en skåpbil som tillverkades av Kalmar verkstad mellan 1968 och 1971.
Bilen var framtagen för att användas som brevbärarbil. Den hade skjutdörrar med förarplatsen på högersidan för att brevbäraren skulle kunna lägga posten i brevlådan utan att gå ur bilen.
Bilen hette egentligen KVD 440/441, men en tekniker från Poststyrelsen tyckte att bilen hade ett trubbigt bussigt utseende som påminde om karaktären Tjorven i tv-serien Saltkråkan.
Jimi Essén körde Tjorven redan som liten grabb.
– Pappa var båtbyggare, han gjorde plastbåtar. I mitten av 80-talet var det hård konkurrens, så han ville ta sig till något annat. Posten gjorde en upphandling av postbilar så han köpte rättigheterna till Tjorven och byggde två bilar. Jag var typ tio bast. Det var skitspännande att pappa byggde bilar.
I dag finns det drygt 200 Tjorvenbilar kvar i bilregistret, och ett knappt tiotal som fortfarande är i trafik. Bryggeriet Ängöl, med säte i Kalmar, har en Tjorven som firmabil.
– Hur många jag har haft? Ingen aning, kanske ett 50-tal. Jag har sålt av rätt många, säger Jimi.
Han hittar bilar lite överallt. En stod i en lada där träd hade vuxit upp framför porten, så han fick ta fram sågen för att kunna få ut bilen. Andra hittar han på Blocket, eller får tips om.
Han menar att Tjorven var jättebra för sitt ändamål, som distributionsbil i tätortstrafik, men att den hade en massa barnsjukdomar och lanserades för tidigt.
– Man fick plats med hur mycket grejer som helst. Den är en bruksbil, och bruksbilar har inte lång livslängd.
För åtta år sedan öppnade han sin samling för allmänheten och förra året hade Tjorvenmuseet drygt 15 000 besökare. Museet har tre heltidsanställda, och på somrarna ytterligare personal.
– Till museet kommer alla slags besökare. Det finns ingen urtyp, det är allt från 18-åriga nyblivna mammor till 95-åriga pensionärer, säger Jimi.
I lokalen finns också en verkstad med mängder av reservdelar och broschyrer. På väggarna hänger svartvita fotografier från fabriken, Kalmar verkstad, och reklamaffischer. Till exempel kan man läsa: ”Från friläge till och med fyrans växel krävs nitton rörelser med traditionell växellåda. Med Tjorven som har DAF:s moderna Variomaticsystem som standard behöver du bara en rörelse – gasa.”
Förutom originalbilar finns även exemplar som Jimi har renoverat och byggt om, som en polisbil, en brandbil och en campingbil. Jimis favorit är dock en originalbil, den som ägts av Stadigs radio och tv i Borås. Efter tio års användning parkerades den i en lada och stod orörd fram till 2018. Den är lackerad i brunt, turkost, rött, grönt och gräddvitt. På ena sidan står det ”legitimerad färg tv service”.
Den är ett tidsdokument på mer än ett sätt, menar Jimi.
– De som är unga i dag vet inte att det bara fanns svartvit tv.