Volontärerna i Nyvång älskar sin hembygd

Museum Runt om i Sverige kämpar ideella krafter för att hålla minnen av gamla arbetsplatser vid liv. Som i skånska Nyvång. Här låg en gång Nordens största kolgruva. Men nu tycks även museiföreningen sjunga på sista versen.

En gång i tiden arbetade 750 personer vid gruvan i skånska Nyvång. Här bröts stenkol under fem decennier, och ett blomstrande samhälle med flera tusen invånare växte fram. Det blev Skandinaviens största stenkolsgruva genom tiderna. Men allt fick ett slut 1966 då verksamheten stängdes. 

Kvar blev vattenfyllda schakt under marken, en 60 meter hög kulle med obrukbart material, samt otaliga minnen hos alla de som bott och verkat vid gruvan.

– Min morfar jobbade i gruvan och min mormor hade matserveringen, så jag har varit rätt mycket här när jag var liten, säger Jan Pettersson.

Han är ordförande i föreningen Nyvångs gruva, och vi träffar honom i det museum som föreningen driver. Där möter vi också vice ordförande Leif Johansson, som även han haft sin morfar i gruvan.

Museet drivs ideellt, i den enda kvarvarande byggnaden från gruvtiden. Lokalen upplåts gratis av kommunen.

– Meningen med föreningen var att vi skulle bevara minnet av gruvan, berättar Leif som varit med alltsedan starten 1986. 

Men snart finns inga levande kvar som satt sin fot i gruvan.

– Alla de som har haft en historia att berätta, de försvinner. Nu är det vår generation som håller liv i det. Men så länge vi orkar hålla på vill vi nog behålla det i egen regi, det innebär frihet och kompisskap och sådana saker.

Ingen av dem har dock egentligen satt sin fot i gruvan, så är det inte minnet av sina anhöriga mer än av gruvan som de vårdar?

– Det är ju inte bara själva gruvan vi vill skildra, utan hela samhället Nyvång. På 120 år byggdes det upp ett samhälle med butiker, fik, post och två konsumaffärer. Nu finns inget av det kvar. Det var möjligt att bygga ett samhälle fullt ut, och det var tack vare gruvan, säger Leif. 

Men blir inte museet då en symbol för något som aldrig kommer åter?

– Ja, det är klart att det är sorgligt. För på den tiden var det ett samhälle som var tryggt, och framför allt var det oerhört socialt. Det var ett blandat och mångkulturellt samhälle med arbetare från många länder.

Föryngringen i föreningens styrelse går dåligt, berättar Leif.

– Ibland tror man att man har fått napp på någon yngre som har visat intresse, men så är det arbete, familj och andra saker på fritiden som känns viktigare. Men vi ger inte upp, vi fortsätter.

– Det troliga är att kommunen får frågan om att ta över när vi inte orkar längre, men då blir det ju en kostnadsfråga. Då kan det inte handla om volontärer, utan då måste man ha någon anställd och det kanske man inte är intresserad av.

Att deras egna barn skulle ta över efter dem tror de inte. De skrattar närmast åt frågan.

– Det skulle kännas mycket långsökt, skrockar Leif.

Tappar ni aldrig sugen?

– Nej, faktiskt inte. 

– Ju mer man håller på desto mer vill man göra, fyller Jan i. 

Hur länge orkar ni hålla på?

– Så länge som möjligt, förhoppningsvis. Nu är jag rätt stel, har bytt knäled och höftled, så jag gör inte så mycket annat än detta och min trädgård, säger Jan.

– Ja, så länge nyfikenheten fortfarande finns där på att lära något nytt tror jag att det kan bli en
liten tid till, säger Leif.

Jonas Nordling om tre industrimuseer

Hälleforsnäs gjuterimuseum 

På 1960-talet arbetade tusen personer på järnbruket i sörmländska Hälleforsnäs. Här bedrevs länge en industri med anor, grundad redan 1659. Numera är verksamheten nedlagd, men många av byggnaderna står kvar och en ideell förening driver ett sevärt museum. Bonus för besökaren är att det även inrymmer en bandyavdelning. Ortens bandylag, där så gott som alla spelare arbetade på bruket, var länge ett av landets bästa. 

Sopbilsmuseet i Blomstermåla

Det lilla småländska företaget Norrbackens gjuteri och mekaniska verkstad grundades redan 1870, men bytte spår i samband med depressionen och började producera hästvagnar för sopor och latrin. 1934 tillverkade man sin första sopbil. Verksamheten blev framgångsrik och företaget ingår nu i en stor internationell koncern, med tillverkning i Kalmar. Men minnet av ursprunget lever kvar i Blomstermåla genom hembygdsföreningen som har ett museum på platsen.

Köpmanholmens bruksmuseum

Ångermanländska Köpmanholmen hade såg, och dessutom såväl sulfit- som sulfatfabrik. Här producerades trävaror och pappersmassa, men också mängder av brännvin. Som mest arbetade 800 personer vid fabrikerna och ett helt samhälle växte fram. Denna svunna storhetstid hålls nu vid liv tack var bruksmuseet, som drivs av ideella krafter. 2007 fick föreningen stor hjälp av ett 30-miljonersarv från en man som vuxit upp i Köpmanholmen. 

Tips!

Du hittar hundratals industriminnen och arbetslivsmuseer med hjälp av www.arbetsam.com

Jonas Nordling