Bästisarna shoppar loss i Sveriges största varuhus: ”Vi har roligt”

Gubbarna är hemma, vin finns i sportbaren och livet är party party. När bästisarna Doris och Annika tar industriarbetarbussen till Ullared är det för att julshoppa och slänga käft.

Doris Boberg och Annika Oknefjell har varit vänner i 30 år när de gör sin tredje resa till Ullared. En tidig morgon sent i november stiger de på en buss i Oxelösund, den största facket kunde få tag på, för att resa tvärs över södra Sverige. De har haft tunga arbeten inom omsorgen och industrin och fann varandra som arbetskamrater på ett gruppboende i Nyköping. Doris Boberg jobbade de sista åren innan pensionen på SSAB som leveransprovare på provhuset.

Så hamnade vännerna här. På en resa till Gekås Ullared, Sveriges största varuhus, anordnad av den lokala IF Metall-klubben.

Från näst sista raden i bussen blickar de ut över ett 50-tal huvuden. Bara en handfull av dem tillhör män.

– Jag har aldrig sett så många karlar på bussen till Ullared. Men även ni måste sitta ned när ni kissar på toaletten, hörs busschauffören säga i högtalarna.

En fråga nästan ekar mellan stolsraderna: ”Vad ska du köpa?” Någon säger att hon alltid tänker att hon inte ska köpa något alls. Ändå bränner hon alltid fem, sex tusen.

Till vänster om Doris Boberg och Annika Oknefjell står drygt trettio långa rader med kundvagnar. De senaste veckorna har här slagits rekord på rekord. Bästa höstlovsveckan! Någonsin! Bästa vanliga veckan! Någonsin! Bästa lördagen! Någonsin!

23 000 kunder spenderade en bit över 50 miljoner kronor på 18 timmar. En dag förra veckan blev det helt enkelt för mycket. Alla kundvagnarna tog slut och ledningen fick beställa ytterligare 2 000 vagnar.

Redan vid entrén riskerar industriarbetarna från Oxelösund att spräcka budgeten. Här finns högar med förbrukningsvaror som plastpåsar, duschtvål och flera sorters julkalendrar. Den som är oförsiktig fyller lätt vagnen med en eller två årsförbrukningar.

Utmaning att inte gå vilse

Conny Göransson, valsslipare på SSAB och Ullaredsveteran, ger upp hoppet om att hitta rätt kalender – de hade inte den som barnen specifikt efterfrågat – och tittar ut över butiksgolvet.

– Det är ganska lite folk här just nu. Men direkt när man kommer till damavdelningen och, framför allt, legoavdelningen börjar det hopa sig, säger han.

Kanske är detta den största utmaningen? Storleken, mängden av allt, att inte gå vilse. Nästan fem miljoner besöker varuhuset varje år. 

Var är Doris och Annika? De har redan, liksom resten av gruppen från bussen, försvunnit bort bland hyllorna och högarna. Längs med taket sitter skyltar med bokstäver och siffror. Rutnätet är det enda sättet att hitta familj och vänner som har virrat bort sig.

Under en sådan skylt står Doris Boberg och Annika Oknefjell. De är på väg till damavdelningen och på jakt efter Pernilla Wahlgrens nya kollektion. Ofta umgås de tillsammans med sina familjer, men just i dag är det bara de två.

– Gubben vägrar att följa med, säger Doris Boberg.

– Så vi får åka själva, fyller Annika Oknefjell i.

– Men det är vi glada för.

– Ja, mycket.

”Happy wife, happy life”

Inköpslistorna håller de lätt i huvudet, det är inget de behöver skriva ned. På dem står bland annat presenter till barnen, kläder till dem själva och handskar till en make och en granne.

– Det är vi som sköter om det mesta, vi tjejer, säger Annika Oknefjell.

– Happy wife, happy life, säger Doris Boberg.

– En lydig man, är också en lycklig man. Jag har två söner. När de gifte sig sa jag just det, många skrattade, och så talade jag om att deras pappa var mycket lycklig.

Vännerna går mellan raderna med kläder. Håller upp plagg mot sig själva och mot varandra och frågar vad den andra tycker. ”Den var liten i storleken, det ser jag!” ”Den var snygg!” ”Passar jag i de här?”

– Där borta, ser du, säger Annika Oknefjell och pekar på en stor bild på Pernilla Wahlgren.

– Kläderna har hon sytt utefter våra … 

– Våra kroppar. Hon hade oss som förebild när hon designade.

Båda skrattar. Rått.

Doris Boberg är 66 år. Annika Oknefjell fyllde 70 år i juli, men jobbar fortfarande ett par timmar i veckan som personlig assistent. Att bara vara pensionär är inte särskilt roligt. Tidigare har hon jobbat inom skolan och daglig verksamhet med funktionshindrade: ”Världens roligaste jobb. Man blir inte rik på pengar, men man får skratta varje dag.”

Doris Boberg håller en blus ovanför vagnen.

– Jag tror jag måste ringa Per och fråga, säger hon.

– Ja, ring och fråga, säger Annika Oknefjell.

– Nej, jag tar saken i egna händer. Han tror att han bestämmer. Det är det bästa, att lura gubbarna, säger hon och slänger den i kundvagnen.

Ibland har Gekås Ullared, lite orättvist tycker varuhusets vd Patrik Levin, kallats ”överkonsumtionsmeckat i Halland”.

– Vad är grejen med Ullared? Ur mitt perspektiv är det egentligen två saker. Det står ju där: shoppa, bo, umgås. Det är det billigaste stället i Sverige, punkt, och du gör det som en utflykt tillsammans med andra människor.

3 500 kvadratmeter julpynt

Han pekar nedför gångarna på julavdelningen. Firande utan slut. Vart du än vänder dig är det enda du ser juldekorationer: tomtar, ljus, granar.

– Vi har Sveriges, enligt mig, största jultorg. 3 500 kvadratmeter. Då pratar vi bara pynt. Inte mat, inte julklappar. Det har vi här nedanför.

Jag tror att det mesta du köper här hade du köpt någon annanstans.

Många varor skickas med containrar från Asien, annat produceras i Europa och annat i Sverige. Men vad är det egentligen varuhuset säljer? De säljer ”det folk vill ha”, säger Patrik Levin.

– Överkonsumtionsfrågan kommer alltid att vara konstant. Men det finns inget belägg för att om vi tar halva priset på en Head and shoulders-flaska, så tvättar du ditt hår fler gånger. Däremot sparar du pengar och kan göra något annat för dem.

Men det är klart, säger han, att en del av affärsmodellen är att du ska bli ”inspirerad” och kanske köpa något du vill ha men egentligen inte behöver.

– Bra eller dåligt. Jag tror att det mesta du köper här hade du köpt någon annanstans.

”Ses inte för ofta”

Klockan närmar sig tre. Nu behöver Doris Boberg och Annika Oknefjell bara en spritpenna för att märka upp de gula kassarna innan de lastas på bussen hem till Oxelösund.

Så hur gör man för att vara vänner i 30 år? 

– Man ses inte för ofta, säger Doris Boberg.

Men vad fan! Vi har roligt, Annika. Mycket party, party.

Vännerna beställer in en liten flaska vitt vin att dela på i sportbaren. De pratar om barnbarnen och tjejgänget och om allt de har gjort tillsammans, och den där gången i somras när Doris planerade en överraskningsfest för Annika på hennes 70-årsdag och det blev bubbel och babbel och besök på krogen i Oxelösunds centrum och kaffe i växthuset.

Och sedan är det som att Doris Boberg vill ge ett svar till på frågan hur man gör för att vara vänner i trettio år.

– Men vad fan! Vi har roligt, Annika. Mycket party, party, säger hon.

– Ja, gud så roligt vi hade sist när vi var uppe i Stockholm och var på Mamma Mia. Fy fan vad roligt vi hade.

– Men jag tappade ett örhänge. Det var inget roligt.

– Nej, det var synd.

– Men det var det värt.

Rasmus Lygner