Svensk trämassa blir viskos i Indien: ”Sett arbetskamrater svimma på jobbet”
Ingen viskostillverkning i Sverige på 20 år Men svensk massa går fortfarande på export till giftiga fabriker – utomlands
Arbetarnas egna historier från Svenska Rayon
Publicerad 2025-03-05, 05:00 Uppdaterad 2025-03-18, 10:08
Arbetarna på Svenska Rayon slet i en fabrik fylld med giftiga kemikalier. Här berättar de själva om jobbet, arbetskamraterna och de sista stökiga åren innan konkursen.
Svenska Rayon var under många år Värmlands största privata arbetsgivare. Här har tusentals arbetare passerat genom grindarna till fabriken i Vålberg.
Företaget grundades under andra världskriget och behovet av arbetskraft var stort från start. Fabriken var landets enda tillverkare av viskosfiber.
Men arbetsmiljön var omvittnat hård. Flera giftiga kemikalier användes i produktionen. Yrjö Airiman, June Sandberg, Pirjo Mäki och Susan Perna har alla arbetat på Svenska Rayon.
Du hör dem i Dagens Arbete Verkets poddokumentär När Refaat El Sayed kom till bruket – Svenska Rayons uppgång och fall.
Här berättar de själva om åren på fabriken.
”Ett väldigt kraftigt lösningsmedel, det kan ju orsaka hjärnskador”
Namn: Yrjö Airiman. Anställdes: 1972. Ålder: 77 år.
Som skyddsombud brottades Yrjö Airiman med ett särskilt farligt ämne: koldisulfid.
Känslan började i benen och fortsatte upp mot könsorganet, en iskyla. Yrjö Airiman skrapade rent en beläggning inuti en tunna på Svenska Rayon.
– Då var det mycket kolsvavla där. Egentligen skulle man ha ansiktsmask, men det orkade man inte jobba med. Det var helt omöjligt. I stället såg man till att det hela tiden kom in frisk luft, säger han.
Han var under många år skyddsombud på Svenska Rayon. Vanligast var skärskador – knivarna de använde för att skära av viskossträngen var sylvassa – men värst var kemikalierna. Tillverkningen av viskos krävde flera giftiga ämnen, som svavelsyra och koldisulfid, tidigare kallat kolsvavla.
– Det är ett väldigt kraftigt lösningsmedel, det kan ju orsaka hjärnskador, säger Yrjö Airiman.
Men 1980-talet blev en vändpunkt för arbetsmiljön, tycker han. Personalen fick ordentlig skyddsutrustning, nivåerna av koldisulfid mättes regelbundet och alla behövde lämna urinprov.
När Refaat El-Sayed tog över fabriken i början av 1990-talet slutade Yrjö Airiman. Resten av sitt yrkesliv arbetade han fackligt.
– Någon enstaka gång var jag nere på Rayon och hjälpte en medlem, men jag träffade aldrig Refaat. Arbetsmiljön var inte bättre än när jag jobbade där. Snarare var det en aning underbemannat och då blir arbetsmiljön också sämre.
”Många finländare som kom kunde inte någon svenska”
Namn: Pirjo Mäki Anställdes: 1970. Ålder: 76 år.
Pirjo Mäki är en av många finländare som flyttade till Sverige och fick jobb på Svenska Rayon.
I Träskända utanför Helsingfors fanns inga jobb för hennes mamma. Så Pirjo Mäkis familj sökte sig till Sverige.
– Mamma tog mig och min lillebror och flyttade till Karlskoga. Jag kunde ingen svenska, jag kunde säga ”tack”, inget annat. Jag var tio år.
Hennes familj var bland de över 300 000 finländare som flyttade hit under 1960- och 1970-talen. Pirjo Mäki tog hand om sin lillebror och fick aldrig gå klart skolan. Som vuxen började hon jobba på Svenska Rayon som många andra landsmän.
– Det var hemskt när jag klev in i de ”nya och fina lokalerna” som de kallade dem. Jag tyckte att det var skitigt. Vi hade inga hörlurar eller öronproppar och det var ett sådant oväsen. Hon som lärde upp mig satt på huk bredvid mig och skrek och visade hur jag skulle spinna tråden.
De anställa kom från flera olika länder: Jugoslavien, Ungern, Norge, Danmark och inte minst från Finland.
– Det var trevliga arbetskamrater. Många finländare som kom kunde inte någon svenska, men de som kunde försökte hjälpa till om någon behövde gå till doktorn, deklarera eller göra något annat.
”Jag klarar kanske veckan ut?”
Namn: June Sandberg. Anställdes: 1971. Ålder: 72 år.
June Sandberg trodde aldrig hon skulle orka mer än en vecka på Svenska Rayon.
”Jag klarar kanske veckan ut?”, minns June Sandberg att hon tänkte.
En måndag i januari 1971 stod hon för första gången inne på Svenska Rayon. Allt dunkade och slamrade. Hennes skift började halv sex på morgonen. Verkmästare och förmän ledde runt henne på fabriksgolvet, men någon särskild skyddsutrustning fick hon inte.
– Jag tror inte det existerade. Det var i varje fall ingen som talade om det för mig. Inget annat än skyddsutrustning för att vi inte skulle få frätskador, till exempel handskar och förkläde.
Men det räckte inte alltid, än i dag har hon vita fläckar på armarna efter frätskadorna. Med tiden blev kraven på både arbetsmiljön och den yttre miljön hårdare. Utsläppen reglerades och arbetarna fick bättre skyddsutrustning.
– På åttiotalet började vi gå med halvmask. Efter ett tag använde alla det, säger hon.
Hon som aldrig trott att hon skulle orka mer än en vecka, blev kvar på fabriken i över 25 år. I slutet av 1990-talet tog June Sandberg tjänstledigt för att arbeta fackligt.
Hon kom aldrig tillbaka innan Svenska Rayon gick i konkurs 2004.
”Här lagar vi allt med silvertejp och ståltråd”
Namn: Susan Perna. Anställdes: 2002. Ålder: 52 år.
Året innan Svenska Rayonstängde för gott tyckte Susan Perna att nästan ingenting på fabriken fungerade.
Ljuset var dåligt. Allt var mörkt och dunkelt och dånade. Men så burkar det ju vara på fabriker, tänkte Susan Perna. Hon var van vid att jobba på industri och lärde sig fort.
Plötsligt hörde hon en gäll signal. ”Som ett krigslarm”, minns hon.
Viskossträngen uppe i spinnsalen hade fastnat. Susan Perna och hennes arbetskamrater sprang dit, några skyddsmasker fanns inte. Händerna skyddade de med diskhandskar.
– Vi drog i viskossträngen, den var blöt. Spinnbadsvätskan rann in i diskhandskarna. Jag fick i ögonen. Det sved och jag vet att jag skrek för att det gjorde så ont. Jag kunde inte titta, säger hon.
Att det ”revade”, som de kallade det när viskossträngen fastnade, var inte ovanligt. Då var utsläppen av kemikalier som värst eftersom de var tvungna att öppna skydden till spinnbadet.
När hon skulle stämpla ut en av de första dagarna på jobbet svimmade hon.
– Jag bara flög emot väggen, och så blev det svart. Jag blev utburen i friska luften. När jag kvicknade till hängde gubbarna över mig och skrattade. ”Här har vi burit ut många med skottkärra”, sa de.
Året innan Svenska Rayon stängde för gott var fabriken i dåligt skick, enligt Susan Perna.
– Maskinerna fungerade inte som de skulle. Ingenting fungerade, inte ens skottkärrorna var hela. Det fanns ett skämt om Rayon: ”Här lagar vi allt med silvertejp och ståltråd.”
