Refaat El-Sayed: ”Domen är något som jag aldrig kommer att acceptera”

Refaat El-Sayed har gjort avtryck i svenskt näringsliv.

Dagens Arbete har gjort en dokumentärpodd en av 80-talets stora börsprofiler. Han säger att Fermenta var en framgång, inte en skandal.

Samtidigt ger han en känga till dagens kapitalister:

– Jag har inte använt skattepengar för att göra pengar.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Det glada åttiotalet: Näringslivstopparna går klädda i kostym, pengarna flödar på börsen och allt tycks möjligt. Refaat El-Sayed var aldrig sådan, säger han.

– Jag tar kläder som jag trivs med. Kostym är inte min stil. Men jag tar kostym när jag behöver, för att visa respekt för andra människor. Annars gör jag inte det.

Han är klädd i fleecetröja när Dagens Arbete träffar honom. I dag är han 79 år. Näringslivet har förändrats i grunden sedan han drev Fermenta och Svenska Rayon, säger han. Men inte han själv.

När Refaat El-Sayed kom till bruket – om Svenska Rayons uppgång och fall

Lyssna på podden här!

– Om jag inte hade varit som jag är skulle jag inte ha klarat av de problem som jag haft med Fermenta och så vidare. Det skulle aldrig gått om jag inte var jordnära eller om jag hade övergett mitt ursprung.

Vad tänker du om näringslivet i dag?

– Jag tror att näringslivet sedan 1990-talet har fått nya värderingar, tyvärr. Socialdemokraterna beslutade att släppa in riskkapitalister i skolan och sjukvården. Det har skapat kapitalister som gör pengar på skattepengar och det tycker jag är synd, säger han.

– Riskkapitalister är det inget fel på, men de får själva skapa kapitalet. Inte använda mina skattepengar för att tjäna pengar. Jag är riskkapitalist själv, men jag har inte använt skattepengar för att göra pengar.

Refaat El-Sayed dömdes för svindleri 1989 efter att oegentligheter uppdagats i Fermentas redovisning. Något som förföljer honom än i dag, säger han, nästan 40 år senare.

– Domen var orättvis. Så är det. Den är något som jag aldrig kommer att acceptera. Det var ett grovt övergrepp.

Efter fängelsestraffet gjorde han comeback i näringslivet när han försökte rädda Svenska Rayons förfallna viskosfabrik i värmländska Vålberg. Men det gick inte vägen. Bankerna ville inte låna honom pengar, säger han.

– Ingen vill bli gravid med samma jävel två gånger. De tyckte att jag var Refaat med Fermenta-problemet.

De litade inte på dig efter Fermentaskandalen?

– Fermentaskandalen är fel ord.

Vad skulle du kalla det?

– Framgången, tycker jag. Det är bara en historia som inte har avslutats.

Efterlystes av Interpol: ”Fruktansvärt kränkt”

Efter Svenska Rayons konkurs 2004 lämnade Refaat El-Sayed Vålberg. Han fortsatte att driva företag, men de kommande åren var stormiga: Han slängdes ut från börsen en tredje gång. Dessutom efterlystes han av Interpol, en efterlysning som drogs tillbaka efter tre år.

Egyptisk domstol hade dömt honom till tre års fängelse för bedrägeri och ville ha honom utlämnad. Orsaken var en obetald skuld hos hans bolag Hebi Health Care, säger Refaat El-Sayed – samma bolag som ägt Svenska Rayon. Helt fel säger Refaat El-Sayed själv till Dagens Arbete. Det ansåg även hans ombud Per-Olof Jönsson när han intervjuades av Expressen 2015.

– Det viktigaste är att Interpol genom att ta bort efterlysningen gjort en bedömning att domen mot honom är felaktig, sade hans ombud då.

Men trots allt som skett var Refaat inte nedbruten. Året efter stämde han investmentbolaget Industrivärden på 1,6 miljarder för ett avtal som tecknats under åren med Fermenta.

Han förlorade.

Frågan som Refaat El-Sayed avskyr: ”Det är en kliché”

Refaat El-Sayed har stora delar av sitt vuxna liv synts och hörts i media. ”De människor jag egentligen tyckte bäst om var journalisterna. Jag trivdes aldrig riktigt med näringslivets grabbar. Det fanns inga varma själar i de kostymerna”, minns han i självbiografin Makten och ärligheten, skriven av författaren Carl Hamilton.

Men en fråga avskyr han: Vad är han stolt över?

– Det är en kliché, att alla frågar vad jag är stolt över. Jag är inte stolt, säger han.

Vad han har gjort är ett jobb, säger han, ett jobb som vilket som helst. Han har arbetat i olika företag och gjort det efter bästa förmåga.

– Det är inte beroende av dig som person. Det är många människor runt omkring dig som påverkar hela företagets ekonomi. Det är styrelsen, de anställda och investerarna. Varje person i företaget bidrar till framgång eller till nedgång.

Han har fortfarande starka åsikter om näringslivet och svensk industri.

– Det måste finnas en svensk industri och produktion. Vi håller på att tappa det. Vi är fruktansvärt beroende av Kina. Om vi får problem med dem så har vi ingen antibiotika. Och det betyder att operationssalarna står stilla, säger han och konstaterar:

– Mitt arv är att se till att vi har egen produktion.

Rasmus Lygner