Ankis rygg är slut – har inte råd att gå i pension: ”Hur ska jag klara mig?”

När Anki Niklasson väger smärtan i kroppen mot hushållsekonomin är det ett tufft val. Ryggen säger att det är dags att sluta jobba när hon fyller 65.

Men då ska hon klara sig på 22 600 kronor i månaden – före skatt.

Anki Niklasson har arbetat på tvätteriet i Långsele i 27 år. Innan dess jobbade hon bland annat som dagmamma och med städning på sjukhus. Nästan hela arbetslivet har bestått av fysiska arbeten med relativt låga löner.

Nu fyller hon 64 år och börjar fundera allt mer på pensionen.

Egentligen vill hon inte behöva sluta än. Hon lever ensam och tycker om de sociala relationer och rutiner som jobbet ger. Samtidigt är ryggen nästan slut. Hon kan inte längre lyfta tvättbuntarna som hon ska utan måste dela upp dem.

Om smärtan tilltar vet hon inte hur hon ska kunna utföra sitt jobb.

Men om hon går i pension vid 65 års ålder kommer den att landa på drygt 22 600 kronor i månaden före skatt. För att komma över 25 000 behöver hon jobba till 67.

– Naturligtvis oroar jag mig för om jag ska klara mig, säger hon.

”Ibland tar jag mig inte ens ner från toaletten”

Anki bor ensam och beskriver sig själv som försiktig med pengar. Hon går sällan ut och äter, har inga stora lån och lever inget lyxliv. Men de vanliga utgifterna försvinner inte bara för att arbetslivet tar slut.

– Jag kommer ju ha samma utgifter nästan. Jag har hyran och jag kan inte vara utan bil. Jag måste ju kunna ta mig någonstans.

Samtidigt blir kroppen alltmer svårövertalad.

Smärtan i ryggen kan hugga till så kraftigt att hon knappt kan röra sig.

– Ibland tar jag mig inte ens ner från toaletten när nerverna kommer i kläm.

På fritiden försöker hon hålla i gång, men ryggen begränsar henne även där. Om pensionen bara handlade om hur kroppen mår skulle beslutet vara enkelt.

– Då skulle jag gå nästa år när jag fyller 65.

Men pengarna måste räcka också.

Länge haft svårt att komma upp i lön

Anki tillhör en yrkesgrupp som länge haft svårt att komma upp i lönenivåer som är vanliga i andra delar av industrin. Hon beskriver en frustration över att år efter år höra talas om satsningar på lågavlönade yrken utan att märka någon större skillnad i plånboken.

Nu följer den låga lönen med in i pensionen.

– Det känns för jäkligt egentligen, man blir förbannad. Om jag hade suttit på ett kontor eller haft något annat jobb hade jag säkert kunnat jobba längre, men då skulle jag inte behövt det för pensionen hade varit bättre.

Läs också

Efter 26 år i tvätteriet tjänar Anki 27 500 i månaden: ”Det skaver”

✓Trots flera låglönesatsningar släpar tvättarbetarna efter den övriga industrin ✓”Med det senaste avtalet fick vi ett lyft”

På tvätteriet är frågan om pensionen ständigt närvarande. Många arbetskamrater närmar sig slutet av arbetslivet och samtalen handlar ofta om samma sak: om kroppen håller och om pengarna kommer att räcka.

– Vi är alla lika rädda över hur man ska klara sig.

Själv tycker hon att politikerna borde ta större hänsyn både till hur länge människor har arbetat och hur tunga jobben varit.

– Det är väl inte så många som haft tunga jobb så de förstår inte vad höjningen av pensionsåldern innebär för vissa. Jag skulle vilja fråga hur de tänker att man ska klara sig.

Läs också

Ulla, 57, kämpar med smärtan – men har inte råd att trappa ner: ”Ont på riktigt”

✓Tror inte kroppen orkar till pensionen ✓”Borde räkna antalet arbetade år i stället för fast pensionsålder”

Läs också

Tom orkar inte jobba till 67 – planerar att sälja huset: ”Knäna känns mest”

✓Hur ska industriarbetare orka ett längre arbetsliv? ✓”Politikerna borde testa våra jobb”

Janna Ayres