Industriarbetarnas tidning

Han filmar med humor och ilska

8 december, 2016

Skrivet av

Fortfarande arg Vid 80 års ålder avbröt han sin pensionering för att filma igen. Arbetarsonen Ken Loach  pluggade till jurist innan han fattade sin stora styrka. Att regissera. 50 år och nästan lika många filmer senare gör han sitt livs argaste film.

Femtio år av arbetarskildringar

Namn: Ken Loach
Född: 1936 i Nuneaton i mellersta England.
Familj: Fru och fem barn.
Arbete: Regissör, gjort film i 50 år.
Aktuell med: Jag, Daniel Blake, prisad med guldpalmen i Cannes. Biopremiär i Sverige den 9 december.

Tre filmer du inte vill missa

loach-kes

Kes – falken (1969)
15-åriga Billy bor med  sin mamma och storebror  i en gruvstad i England.  Han mobbas i skolan och får dåliga betyg. Hemma bråkar mamman och brorsan hela tiden. Billys stora fasa är att behöva jobba i gruvan som storebror. När han hittar en liten tornfalk förändras allt. Fågeln döper han till Kes och han lär falken konster i luften som alla imponeras av.

loach-carlas-song

Carla’s song (1969)
Busschauffören George blir avstängd från sitt arbete i två veckor när han försvarar en
nicaraguansk flykting som fått åka med utan att betala biljett, Carla. Han hittar henne på gatan några dagar senare där hon dansar för att få in pengar. Tillsammans åker de till Nicaragua och letar efter Carlas son. Busschauffören Georges liv förändras.

loach-riffraff

Riff-Raff (1991)
Stevie muckar från fängelset och flyttar från Glasgow till London för arbete. Ett övergivet sjukhus ska bli lyxlägenheter. Säkerheten på byggarbetsplatsen är dålig och de som begär löneförhöjning sparkas direkt. En arbetskamrat faller från taket och skadas allvarligt. Stevie hittar en dag en handväska i en container. Den för honom till Susan, som drömmer om att bli känd sångerska.

Fler guldkorn: Family Life (1971), Hidden Agenda (1990), Raining Stones (1993), Ladybird
Ladybird (1994), Mitt namn är Joe (1998), Frihets pris (2006), It’s a Free World  … (2007).

Jag, Daniel Blake kom till ungefär som ett journalistiskt reportage. Precis som vi reportrar på Dagens Arbete varje vecka tar emot samtal från människor som kämpar för upprättelse efter att ha fastnat i rättsmaskineriets malande apparat fick Ken Loach och den skotske manusförfattaren Paul Laverty kontakt med människor som berättade den ena historien hemskare än den andra.

De började skriva till varandra och utbyta berättelser från det verkliga livet. Barn som levde på kakor för att föräldrarna inte hade råd med riktig mat. En cancersjuk som inte vågade åka med ambulansen för att han då skulle missa sin tid på arbetsförmedlingen och få en sanktion med indragna pengar till följd. En man som skjutsade sin gravida fru till förlossningen för att de trodde att hon skulle föda och blev utan pengar för att han missade sin tid på jobbcentret. En man som precis som Daniel Blake hade haft hjärtinfarkt och fick en ny hjärtinfarkt på mötet med handläggaren och bestraffades för det.
– Extrem förnedring!

När filmen börjar får snickaren Daniel Blake sin arbetsförmåga bedömd genom ett formulär med absurda frågor till någon som blivit avrådd av en samlad läkarexpertis att arbeta en tid för att han då riskerar livet.

”Kan du gå femtio meter? frågar kvinnan, oberörd av Daniel Blakes försök att föra tillbaka samtalet till hans enda och verkliga problem, hjärtat.

”Kan du sätta en hatt på huvudet?” fortsätter hon.
”Kan du ställa in larmet på en väckarklocka?”
”Kan du trycka på knappar på till exempel en telefon?”
”Klarar du av att lägga något i fickan?
”Det är inget fel på mina armar och ben! Kan vi snälla komma till hjärtat?”
”Din inställning kommer inte att hjälpa dig …”

Daniel Blake förklarar att han vill jobba, han vill inget hellre, men han får inte för läkarna.  Daniel Blake spelas av en gammal murare från Newcastle, Dave Johns. Några dagar in i filmarbetet sa regissören Ken Loach:
”Du har huvudrollen.”

Filmen är dessutom inspelad på den gata i Newcastle där exmuraren är uppvuxen. Sex städer besökte Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty innan de bestämde sig för Newcastle.

Att de valde just Newcastle är inte så konstigt. Staden i norra England har kvar sin ruffighet efter att ha varit en plats med många tunga industrier. Nu är kolgruvan och flera av fabrikerna borta. I stället har det dykt upp matbanker utanför vilka människor köar för att överleva dagen.

En av filmens starkaste scener är när den ensamstående tvåbarnsmamman Katie motvilligt låter Daniel Blake ta med henne dit. Hon vill inte visa sina barn hur hungrig hon är, men när volontärerna på matbanken tittar bort och ungarna är någon annanstans öppnar hon en kall burk bönor och äter direkt ur handen.

Att scenerna i filmen känns så äkta beror på Loachs regissörsteknik. Han spelar in kronologiskt och skådespelarna får läsa manus samma morgon. De vet inte om de kommer att överleva veckan eller inte. Och att mamman här skulle äta de kalla bönorna för att inte svimma visste bara hon själv. Reaktionerna på matbanken blir därför äkta. En chock. England 2016! Har det gått så här långt?

”Du får inga pengar, och du lär dig hur man ska bete sig. Det handlar om bestraffningar.”

Ken Loach har alltid filmat så. Han minns en inspelning för ett par decennier sedan där en av huvudkaraktärerna blev helt knäckt när hon fick reda på att hon i nästa scen skulle dö. Men Loach står på sig. Vet de om i förväg hur det ska gå för dem så påverkar det deras rollprestation, precis som i verkliga livet. Ingen av oss vet något om morgondagen, resonerar han.

Personalen på matbanken är volontärer där på riktigt och jobbar ideellt för att hjälpa andra människor. En del av dem är sjukskrivna och arbetslösa själva. Loach och hans filmteam avlönade dem i voucher från livsmedelsaffärer för att de inte skulle få problem med indragen a-kassa eller försämrad sjukpenning.

Jag, Daniel Blake hade biopremiär i Sverige den 9 december och handlar om en sjukskriven snickare som hamnar i en byråkratisk karusell kring sin arbetsförmåga.
Jag, Daniel Blake har biopremiär i Sverige den 9 december och handlar om en sjukskriven snickare som hamnar i en byråkratisk karusell kring sin arbetsförmåga.

Människorna som arbetar på jobbcentret har också gjort det i verkligheten. Avhoppare som inte klarade av att förnedra människor längre, enligt Loach. Som en av dem, som var aktiv i facket och aldrig blev befordrad. Han låg hela tiden på en minimilön.

– De var tvungna att dela ut sanktioner, ett visst antal sanktioner per vecka. Du fyllde inte i ditt CV på rätt sätt! Du var två minuter sen! Du får inga pengar, och du lär dig hur man ska bete sig. Det handlar om bestraffningar, menar han.

Samtidigt vinner ofta den som orkar överklaga.

– Om du har styrkan, sjuk som du är, att överklaga och överklaga, i månad efter månad, år, så kommer du med all säkerhet att vinna. För de har fel, och de vet det. 80 procent i ett område där vi var vann sina överklaganden, säger Ken Loach och går så långt som att hävda att det är en medveten grymhet.

– Och så säger en minister i parlamentet att filmen inte har något med verkligheten att göra? Han är en lögnare, och han vet det.

Ken Loach höjer inte rösten. Han röjer inte en min. Ilskan över hur välfärdssamhället raserats kanaliserar han in i filmerna. Men inte heller figurerna på duken skriker rakt ut. Varken arbetslösa Katie eller sjukskrivne Daniel höjer rösten. Istället återkommer ett ord filmen igenom, ett lågmält konstaterande: Ridiculous. Löjligt.

Ken Loach får en extra kudde i fåtöljen där han sitter på ett flott hotell i centrala Stockholm. En bjärt kontrast till miljöerna i hans filmer.

Loach som i somras fyllde 80 år är liten och smal. Smal har han alltid varit. Eller som en annan känd regissör uttryckt saken:

– Sånt bränsle! ”In that skinny body!”

Ingenting i huvudet har förändrats hos Loach. Men åldern tar rent kroppsligt ut sin rätt och han hade nog föredragit att göra intervjun stående. Någonstans har han ont, men han döljer det väl.

– Byråkratins dumhet, säger han lätt framåtlutad i den mjuka fåtöljen.

Hela tiden återkommer han till den byråkratiska idiotin, själva kärnan i hans nya film. Som få lyckas han förenkla djungeln av paragrafer och motstridiga regler så att det blir tydligt varför människor i Storbritannien år 2016 svälter.

Doktorn säger: Du är för sjuk för att arbeta.
Staten säger: Vi tror inte på vad doktorn säger.

– Och så förvånas människor över att Trump blir vald till president!

”De enkla lösningarna är: Skyll på invandrarna! Skyll på de fattiga! Skyll på de människor som är fattigare än dig själv.”

Dagens Arbete träffar Ken Loach den dag då USA går till val, och sedan igen dagen därpå när det står klart att konservative Donald Trump har segrat.

– Vi har en stor arbetarklass som känner sig arg och förråd. När människor känner sig arga och lurade lyssnar de till enkla lösningar. Och de enkla lösningarna är: Skyll på invandrarna! Skyll på de fattiga! Skyll på de människor som är fattigare än dig själv!

Samma sak med Brexit, förklarar han:
– Om du känner dig säker och trygg så blir reaktionen, välkommen in! Om du känner dig rädd och osäker själv så säger du nej, nej, nej, det är för mycket press på oss redan, och så smäller du igen dörren. Styrka gör oss generösa. Osäkerhet gör oss oroliga och begränsade.

Utmaningen är nu för politikerna, eller den seriösa vänstern som Loach har sitt hjärta hos, att ”organisera ett samhälle där alla har en plats och alla har ett jobb och alla behandlas med respekt och värdighet”.

– Socialdemokratin har misslyckats totalt, säger han.

I arbetslivet syns klyftorna extra tydligt. Osäkra anställningar, kortkorta kontrakt. Arbetsgivare som får arbetskraft när de behöver. Arbetstagare som inte vågar protestera utan jobbar på med en gnagande osäkerhet inombords. En tystad arbetarkraft. Och fackförbund som inte opponerar sig i rädsla för att företagen ska flytta till länder där arbetskraften är ännu mer flexibel.

– Staten har förändrats. Statens syn på människan. Staten vill att de stora multinationella företagen ska investera i landet. För att de ska kunna göra det behövs billig och flexibel arbetskraft.
Värst av allt tycker Loach är hur media okritiskt dragits med.

– Två tre gånger i veckan hör och läser jag historier om hur bidragstagare fuskar och roffar åt sig pengar. En sexbarnsmamma som åker till Spanien med sina barn. En annan kvinna på bidrag som har en gigantisk platt-tv i sitt vardagsrum.
Känslan blir: Alla fuskar!

Ken Loach inser att det såklart finns människor som inte sköter sig. Men det stora flertalet är ärliga och vill inget hellre än att bli friska och kunna jobba igen. Medan intervjun pågår klubbar parlamentet igenom en neddragning av bidraget till funktionshindrade och sjuka i Storbritannien, berättar Loach:
– Om några veckor kommer bidraget att minska från 100 pund i veckan till 70. En tredjedel försvinner för de allra fattigaste. Hemlösheten kommer att öka explosionsartat, spår han.

Hur har då samhället och arbetslivet förändrats under det halva sekel han gjort film?

– Efter andra världskriget hade vi en Labour-regering som etablerade ett välfärdssamhälle. Vi hjälpte varandra från vaggan till graven. Men på 70-talet förändrades detta, och den stora förändringen kom 1979 när Margaret Thatcher valdes till premiärminister. Det gick inte så bra för industrin då och de konservativas projekt var att göra arbetsklassen mer sårbar, hävdar vänsterförespråkaren Loach.
Om arbetskraften var billig blev vinsterna större.

– Arbetarnas säkerhet och trygghet försämrades gradvis, facket försvagades och skolor och sjukhus såldes ut till privata aktörer. Allting lades ut bit för bit på underleverantörer som kan anställa på andra sätt, utan ordentliga kontrakt.

Ken Loach har kammat hem en rad priser på filmfestivalen i Cannes. Två guldpalmer, den finaste utmärkelsen, fick han för: Frihetens pris (2006) och Jag, Daniel Blake (2016). Foto: TT
Ken Loach har kammat hem en rad priser på filmfestivalen i Cannes. Två guldpalmer, den finaste utmärkelsen, fick han för Frihetens pris (2006) och Jag, Daniel Blake (2016). Foto: TT

Ken Loach hade själv en pappa som jobbade på fabrik, men gjorde en rejäl klassresa när han kom in på universitetet i Oxford och började plugga juridik. Här erkänner han att han vid ett skolval röstade konservativt på Tories. Men så hände något. Han valde till sin pappas förtret bort juridiken och envisades med att bli skådespelare.

– Jag var nog Englands sämsta skådis, säger han och skrattar blygt.

Hans hustru, som han träffade på scenen, är benägen att hålla med.
– Han är en sån skådespelare som han aldrig skulle få för sig att anställda själv. En som tänker först och agerar sen.

Sin ålder och framgång till trots har Ken Loach fortfarande en blyg lite tillbakadragen framtoning, som om han ursäktade sin plats på jorden eller ville trolla bort sin kropp.

Femtio år har gått sedan Ken Loach skakade om England med sin tv-serie om människor som levde på gatan. Innan dess var hemlöshet något som knappt existerade i engelsmännens medvetande. Nu visades Cathy come home i parlamentet och ledde till verklig förändring. Ingen hade sett något liknande. Engelsmännen satt klistrade vid sina tv-apparater.

Men så kom 80-talet och Ken Loach censurerades. Han gick över till dokumentärer som klipptes sönder eller stoppades helt. Han var för politisk och spetsig i sin kritik ansåg cheferna på tv-kanalen.

Till slut tvingades han göra reklam för Mac Donalds om stora saftiga Big Mac. Men så 1990 poppade han upp igen med Hidden agenda, om en mördad människoaktivist i Belfast. Sedan rullade arbetet på med film efter film om människors kärva kamp i ett allt mer fragmenterat arbetsliv. Tills han i en intervju råkade nämna att han nog skulle dra sig tillbaka och gå i pension nu.
Så blev det inte.

En ny högervind drog in över England och Ken Loach var tillbaka igen – med sitt livs starkaste film, belönad med guldpalmen på filmfestivalen i Cannes. Även om inte ilskan skriks ut i Jag, Daniel Blake bubblar frustrationen hos både människorna på duken och publiken i biofåtöljerna.

– Jag går inte hemma själv och sparkar på möbler. Det är mer en ilska som finns hos många människor i dag. En alienation, säger Loach som hoppas att Storbritanniens nye Labour-ledare blir kvar:

– Jeremy Corbyn är faktiskt den bästa vi haft, den första att stå bredvid stålarbetare i deras strejk och demonstrerande läkare i sjukvården som har fått nog. Han tillhör den seriösa vänstern.

Ofta får Ken Loach frågan om han driver en politisk kampanj genom sina filmer. Då svarar han:
– Nej. Jag vill berätta en historia. En film måste funka som film. Allt annat är bonus.

Ilskan då? Jag, Daniel Blake är Ken Loach argaste film, hävdar många kritiker.
Hur kan du efter ett halvt sekel av filmskapande vara lika upprörd?

– Det är ett farligt system. Vi förstör planeten. Är inte du arg?

 

En kommentar till “Han filmar med humor och ilska

  • Helt underbar beskrivning av världen idag, inte bara England utan även av den svenska normen. Så ser det ut för många även här i Sverige mes tondöva byråkrater och arroganta politiker och makthavare.

    Undrar hur många som kommer att gripas känslomässigt av denna historia och hur många kommer att ta sig en ordentlig funderare över sakernas tillstånd?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen