Trasig truck förstörde Thereses rygg: ”Borde varit mer förbannad”
Älskade att köra truck – får aldrig göra det igen Sätet lagades med skumgummi
Samma koncern – olika verkligheter
Publicerad 2026-07-23, 04:00 Uppdaterad 2026-07-27, 13:41
De jobbar inom samma koncern. Men med helt olika förutsättningar.
På Metsä Board Husum läggs varsel – medan miljarder investeras i Metsä Tissue i Mariestad.
Förändringar i omvärlden har skapat vinnare och förlorare bland de svenska bruken.
Loading the Elevenlabs Text to Speech AudioNative Player…
Skylinen är svindlande. Ja, det ser nästan ut som att man närmar sig en storstad när man svänger av E4:an och kör vidare ut mot kusten och möter de många och jättelika byggnaderna som ångar och blänker och bröstar upp sig framför Bottenhavet.
Men någon metropol à la New York är det förstås inte. Det här är Metsä Board i lilla tätorten Husum. Det vill säga ett finskägt industrikomplex strax norr om Örnsköldsvik där man har tillverkat och krängt miljontals ton med kartong och massa genom åren – främst till länder i Europa och Nordamerika.
I dag har produktionen dock bromsat in betänkligt. I likhet med många andra bruk runt om i Sverige har Husumfabriken brottats med svåra ekonomiska problem på senare tid. Med svag efterfrågan och ökade råvarukostnader i kombination med hårdnande konkurrens och en omvärld i övrigt som har blivit allt svårare att sia om.
Eller som Pappers avdelningsordförande Ulf Häggqvist, 50 år, uttrycker saken när han lotsar oss runt i fabriken:
– Det har blivit så oförutsägbart allting. Från en dag till en annan kan ju förutsättningarna för oss snabbt ändras, bara via något kort meddelande på X eller liknande.
Kort sagt, kartongen och massan säljer inte som förr.
För att spara pengar beslutade Metsäkoncernen därför i höstas att man bland annat skulle lägga ett större varsel på fabriken. Totalt skulle ett hundratal anställda sägas upp, var det tänkt.
Och så blev det.
Att folk frivilligt valde att gå hem mot ett års betald arbetsbefrielse, det var den bästa lösningen.
Men alla hundra har inte ”gått hem” än, förklarar Ulf Häggqvist. De sista gör det först nästa år, 2027. Och tvärtemot vad många befarade är det heller ingen som har blivit uppsagd mot sin vilja.
– Vi i facket gjorde en uppgörelse med arbetsgivaren om att man kunde få gå hem med ett års arbetsbefrielse med full lön, och väldigt många nappade på det. Så många att faktiskt ingen behövde gå hem ofrivilligt.
Ulf Häggqvist säger att han är nöjd å kollektivets vägnar.
– Vi är jättenöjda. Att folk frivilligt valde att gå hem mot ett års betald arbetsbefrielse, det var den bästa lösningen.
Erbjudandet riktades till de anställda som var 55 år eller äldre, och som hade jobbat på fabriken i minst tio år.
Läs också
Här är de största hoten mot pappers- och massaindustrin
✓Skogsindustrin listar tydligaste farorna
En som svarade blixtsnabbt ja till erbjudandet – och som sett konjunkturer komma och gå – var 63-åriga operatören Gerhard Eriksson.
– Jajamän, utan att tveka! säger han och skiner som en sol i samma stund som han står och spolar ren en torkmaskin men en stor slang.
– Och i morgon gör jag mitt sista pass, det ska bli så skönt!
Gerhard Eriksson började jobba på bruket sommaren 1981, direkt efter gymnasiet, samma sommar som MTV började sändas och när dåvarande Prins Charles gifte sig med sin lady Diana. Sedan dess har han sett konjunkturer komma och gå.
– Egentligen hade jag utbildat mig till rörmokare, men så hamnade jag här och blev kvar … Det är lite märkligt ändå, hur tiden går. När jag började kändes pensionärslivet så långt bort, men nu är man där helt plötsligt.
Ändå skrev du på överenskommelsen utan att blinka?
– Ja, absolut. Jag hade nämligen ändå tänkt gå om ett år, och nu fick jag alltså ett år helt gratis!
Kommer du att sakna jobbet?
– Nä!
Inte det minsta?
– Väldigt, väldigt lite i så fall.
Vad gör du i morgon när du har stämplat ut för sista gången?
– Då ska jag vara hemma och troligtvis blir det väl en grogg, en djuping, tillsammans med en jaktkamrat på kvällen.
Vad gör du sedan då?
– Jag har både hus och skog och sånt, så det blir väl fortsatt mycket jobb med det. Dessutom jagar jag och fiskar mycket. Jag kommer inte vara sysslolös.
Uppgörelsen med arbetsgivaren innebar alltså en stor lättnad för de anställda. Men, poängterar Ulf Häggqvist:
– Det undantar ju samtidigt inte att vi blir hundra färre och att vi sedan måste köra fabriken till samma kapacitet när lågkonjunkturen väl vänder uppåt igen. Men vi får se vad som händer.
”Visst har det gått dåligt ibland”
Att det går trögt blev personalen påmind om även i våras. Då kom beskedet att fabriken inför ett rekordlångt produktionsstopp i sommar. I fyra veckor ska maskinerna stå, nästan hela juli. Något liknande har Ulf Häggqvist aldrig varit med under sina 30 tjänsteår på bruket.
Det har heller inte Ulfs arbetskamrat och fackliga parhäst Jonas Molander, 56 år. Jonas är huvudskyddsombud och har jobbat här sedan sommaren 1988.
– Visst har det gått dåligt ibland, säger han. Jag var till exempel själv uppsagd ett tag när vi gick ner från sex- till femskift. 1994 tror jag det var. Men knappt ett år senare återgick vi till sexskift igen.
– Men att man har stått så här en sommar, det har jag aldrig varit med.
Varslet i höstas var ändå det som slet mest på den psykosociala arbetsmiljön, fortsätter Jonas Molander.
– Det har varit en väldigt orolig tid. Turbulent. Många som har tänkt: Vad händer med mig, med min framtid? Sånt tär.
Nedskärningar kan också leda till fler skador och olyckor, tillägger han.
– Det blir mer utmaningar med färre folk, helt klart, och det är något som vi verkligen måste ha koll på. Vad det kommer att innebära vet vi nog inte riktigt än.
– Men samtidigt tycker jag att vi har haft en bra förhandlingsprocess om hur vår nya organisation ska se ut. Vi har riskbedömt olika faser, och det kommer vi att fortsätta med.
Det händer så mycket hela tiden och man vet aldrig hur ens arbetspass kommer att bli.
I ett kontrollrum träffar vi 28-åriga operatören Mariana Högberg. Hon har jobbat här i bara lite drygt tre år, berättar hon, men någon direkt oro för egen del kände hon inte när varslet kom.
– Innan hade jag jobbat som rörmokare, och jag tänkte att det får väl bli min backup-plan om jag skulle förlora jobbet här, säger hon.
Varför slutade du som rörmokare?
– Det är ett roligt jobb, men jag kände att jag ville testa något nytt. Tidigare jobbade jag som underentreprenör på både Ortviken och Östrand, och då fick jag upp ögonen för den här branschen i stället.
– Och här trivs jag jättebra. Jobbet är mångsidigt, det händer så mycket hela tiden och man vet aldrig hur ens arbetspass kommer att bli.
”Det gjorde ju at man blev lite extra orolig”
På en annan stol i ett annat kontrollrum sitter hennes jämnåriga kollega Hanna Sjölund. Hon blev däremot mycket orolig när varslet kom, berättar hon.
– Absolut. Jag och min sambo hade precis köpt hus, dragit på oss lån och så, och det gjorde ju att man naturligtvis blev lite extra orolig. Genast började man fundera på vad man hade för alternativ, om man skulle bli uppsagd.
Efter en lång och orolig månad fick Hanna ändå höra att hon skulle få behålla jobbet. Ävenså huset förstås, en gulmålad gammal timmerkåk med vita knutar och som hon och sambon nu ska renovera.
– Det kändes så otroligt skönt.
Några meter därifrån sitter Torbjörn Nordgren och kontrollerar att massan bleker och kokar på som den ska i det dånande bullret därute. Han är 44 år, har jobbat på bruket sedan 1999, och kände sig inte orolig när varslet kom säger han.
– Nä, inte som förra gången när vi hade en sväng med nedskärningar. Då hade jag jobbat här i 15 år, men var ändå på gränsen på den där las-listan.
Men efter 26 år kände du dig trygg?
– Ja, det gjorde jag. Och sitter man här, på en sån plats som jag gör, så måste det ju finnas tillräckligt med bemanning. Jag tror inte att de kan plocka bort någon härifrån hur som helst.
