Ung knopp går i pension

Fackföreningsrörelsen har gått från att tänka på kollektivet till att tänka på individen, och därigenom tappat kraft.

Så sammanfattar Kurt Junesjö de förändringar han upplevt under åren som förbundsjurist.

Kurt Junesjö – krönikör i Dagens Arbete – började som förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd 1978. I oktober går han i pension. Ett faktum som inte tar udden av hans iver och energi. Kurt Junesjö ligger inte på latsidan och låter sig sällan nedslås.

– Jag har gyllene år framför mig. Tänk, det är så härligt att få verka i en tid som har så stort behov av förändring som vår.

Kurt Junesjö tror att om facket fortsätter som nu kommer rörelsen vara död inom 25 år.

Fast ännu mer tror han på förändring. Något håller på att hända, han känner det när han träffar fackligt aktiva på lokal nivå. En ny generationen är på väg, och de unga medlemmarna är inte som cementhäckarna centralt, säger Junesjö.

– Detta tjafs med individuella löner. Fackligt sett är det en katastrof.

Du tänker på den ökade friheten?

– Ja, när du ställer frågan så, då har arbetsgivarna verkligen lyckats. Det blir ingen ökad frihet. Grundtanken är att kollektivet är starkt. När individen ska agera på egen hand, är hon lätt att köpa. De lägst betalda får inte upp sin lön. Det upptäckte Kommunal, till exempel.

– Jag har en vän som sa att hon nog skulle gå ur facket. ”Du är inte klok” sa jag ”inte kan du gå ur facket, inte med dina värderingar.” ”Jo”, sa hon, ”jag har ingen nytta av facket om jag ändå själv ska förhandla fram min lön!”

Han beskriver den första tiden på Rättsskyddet som den fackliga rörelsens högsommar. Styrkan och ideologin fanns där, löneskillnaderna blev allt mindre, företagshälsovården var utbyggd och ombudsmännen kunde verkstadsavtalet utan och innan.

I Junesjös ögon började vintermörkret falla för tio år sedan. Facket sålde ut kollektivet.

– Det märks på Rättsskyddet, i de tvister vi för. Då var det kollektivavtalstvister. Tolkningar av avtalet, rättigheter för alla.

– Nu har individtvisterna fått allt större plats.

Att det blev så beror på två saker, säger han. För det första: arbetsgivarna har haft en mycket skicklig strategi, och genomfört den. För det andra: facket har tappat sin ideologi.

Du säger vad du tycker. Hur har takhöjden varit på Rättsskyddet?

– Rätt hög.

Något han ser som en förutsättning för att kunna verka.

– Men det är klart att taket höjts med åren.

Anställningen 1978 höll på att gå om intet eftersom det fanns misstankar om att Junesjö var SKP:are. Så var det nu inte. Han är inte politiskt organiserad, men har, i takt med att pensionen närmat sig, blivit frispråkigare.

– Jag har väl inte alltid varit den mest kundvänlige arbetstagaren på Rättsskyddet. Det är klart att det ibland varit jobbig för min chef. Men det är väldigt sällan jag har blivit påhoppad för att jag är obekväm. Man måste vara taktiker också. Jag ser till att förankra mina idéer innan jag börjar driva. Jag är inte blåögd.

Vad önskar du dig för förändringar av arbetsrätten?

– Vi ska inte förändra arbetsrätten. Inte lita på den goda staten.

Den vi däremot ska lita på, tycker Junesjö, är den goda arbetaren. Förbättringar genom kollektivavtal. Som bättre anställningsskydd, högre lön till lågavlönade och företagshälsovård till alla.

– Det är på väg. Tänk så fantastiskt när Elektrikerförbundet drev de pressade byggtiderna. Det blev ju ett ramaskri. Underbart! Äntligen driver facket en facklig fråga!

Snart pensionerade Kurt Junesjö riktigt spritter av liv, och tänker ingalunda dra sig tillbaka. Han kommer, förutom att frilansa för Rättsskyddet och skriva böcker och undervisa på förbunden, att fortsätta föreställa sig en bättre värld.

– Jag är väl en övervintrad marxist. Men jag känner mig inte övervintrad, förstår du.

– Jag känner mig som en ung liten knopp!

Anna Tiberg