Harald Gatu: Den andra Kinachocken – inget argument mot löneökningar

PERSPEKTIV Håll igen lönerna! Tänk på konkurrensen från Kina! Inför avtalsrörelsen varnar arbetsgivarna för ”den andra Kinachocken”.

Men man missar något fundamentalt.

Den andra Kinachocken. Så kallas den, Kinas nya offensiv med avancerade industriprodukter. Elbilar, solpaneler, batterier, artificiell intelligens, människoliknande ”humanoida” robotar och monopol på förädling av sällsynta jordartsmetaller.

Den chocken skakar Europa nu.

Den första Kinachocken kom när landet välkomnades in i den handelspolitiska värmen i och med inträdet i den internationella världshandelsorganisationen WTO strax efter millennieskiftet. I USA dividerar man fortfarande hur många miljoner – mest manuella – industrijobb som försvann efter att Kina äntrat världsscenen.

Först konkurrerade Kina med enklare industriprodukter. Men under de senaste fem, sex åren har landet skaffat sig en tätposition i flera framtidsbranscher. Nu talas det inte längre om när Kina ska komma i kapp utan hur långt Kina hunnit passera resten av industriländerna.

”Den andra Kinachocken och utmaningar för svensk konkurrenskraft” heter en ny rapport från arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv. Rapporten visar vilken omvälvande inverkan som Kinas inträde på världsmarknaden har haft.

Inte minst tysk industri har fått det svettigt. Alltså det land som länge levde gott på det ekonomiska utbytet med Kina. I dag stressas inte bara de tyska bilföretagen av den kinesiska elbilskonkurrensen utan även den klassiska tyska maskinindustrin pressas av nytillkomna rivaler.

Därför, menar de svenska arbetsgivarna, måste vi ta ”större hänsyn till det globala konkurrenstrycket” när det framtida löneutrymmet beräknas. Hittills har vi främst jämfört oss med Tyskland. Nu måste vi också tänka in Kina, säger arbetsgivarna.

Ingen föreslår naturligtvis att svenska löner ska pressas ner till kinesisk nivå. En kinesisk arbetare tjänar uppskattningsvis mellan en femtedel och en tredjedel av en svensk industriarbetarlön.

De låga lönerna till trots, i Kina minskar antalet industriarbetare. Såväl i absoluta tal som andel av arbetskraften. Robotarna tar över industrigolvet. Inget land köpte i fjol så många industrirobotar som Kina. Landets industri är bland de mest robottäta i världen. Bara Sydkorea och Singapore har fler robotar per invånare.

De svenska lönenivåerna har uppenbarligen inte hämmat handeln med Kina. Under de senaste tio åren har Sverige ofta (2017–2020 och 2023) haft ett överskott då vi sålt mer till Kina än vad vi har importerat för. De senaste två åren har Kina haft ett överskott. Utbytet ger jobb åt tiotusentals personer i Sverige, oklart hur många. Vissa påstår 90 000, andra 60 000.

Att Sverige trots allt klarat sig rätt hyfsat jämfört med exempelvis Tyskland förklaras i rapporten med vår basindustri. Alltså den kapitalintensiva industri som bearbetar landets råvaror, skogen och malmen.

Basindustrin har inte känt av samma konkurrens från Kina som andra branscher. Till exempel de svenska företag som säljer komponenter till den europeiska industrin. Under senare år har de allt oftare fått tävla mot kinesiska utmanare. De kinesiska företagen vinner mark i Europa eftersom de kan erbjuda avancerade produkter till betydligt lägre priser än konkurrenterna.

Förklaringarna till att Kina kan tillverka så billigt är många. Vad göra mot kinesiska förtag som stöds av staten med billiga lån, gratis mark, bidrag, generösa exportkrediter? Lägg därtill de låga lönerna och en undervärderad valuta.

Häromveckan publicerade den brittiska affärstidningenFinancial Times en artikelserie om den andra Kinachocken och hur den skakar Europas industri.

Artikelserien utmynnade i en ledartext som påminde om vad Europa behövde. Inte ett ord om återhållsamma löner. Problemet för Europa ligger på en helt annan nivå, mer övergripande och politisk. Framför allt i frånvaron av en långsiktig industriell helhetsstrategi. Men även: Brist på kompetens. Krångel och byråkrati. Dyr energi. Allt detta har hämmat företagandet och försvagat Europas industri, enligt tidningen.

Men de svenska arbetsgivarnas rapport säger inte mycket om kompetensutveckling eller industripolitik. I stället landar slutsatsen i att vi främst ska ta det lugnt med lönerna framöver. En osäker omvärld gör det än viktigare med stabilitet. ”Förutsägbara och internationellt konkurrenskraftiga lönekostnadsökningar minskar risken för att svenska företag tappar marknadsandelar i ett redan pressat läge” skriver rapportförfattarna.

Kanske arbetsgivarna trots allt slår in en öppen dörr med sin Kinarapport. För ingenstans sägs att lönerna skulle ha ökat för snabbt i Sverige. Ingen kritik riktas heller mot det normerande Industriavtalet som fungerar som riktmärke för resten av arbetsmarknaden.

Industriavtalet anses ju tvärtom ha gett just stabilitet och förutsägbara kostnadsökningar, även om arbetsgivarna efter varje uppgörelse knorrar över att det blev för dyrt. Kompromissen har fungerat; kapitalet och arbetet har i stort sett delat på de frukter som ökad produktivitet har gett.

För det är just ur den ökade produktiviteten som företagen hämtar sin konkurrenskraft. Och är det något som svensk fackföreningsrörelse betonat de senaste 30 åren är att löneökningar måste hämtas ur stigande produktivitet. Den ger ökade reallöner och tryggar jobben. Ett företag som ökar sin produktivitet slås inte ut i första taget.

Ökad produktivitet är oftast resultatet av satsningar på utbildning, bra infrastruktur och att det finns ett innovationssystem som förmår förnya både produkter och processer.

Om allt detta dessutom skulle understödjas av en nationell – eller till och med europeisk – industristrategi kanske arbetsgivarna framöver slipper fundera på om konkurrensen från Kina överhuvudtaget har att göra med svensk avtalsrörelse.

Harald Gatu