När livets gräns passeras

En människa som är levande i ett land kan vara död i ett annat, ty det tillståndet avgörs antingen i kraft av hjärnan eller av hjärtat. I Sverige råder begreppet hjärndöd, men så har det inte varit särskilt länge.

En av mina vänner dog i somras efter att ha drabbats av en stor hjärnblödning. På tusendelen av en sekund tystnade denna kvinna. Hon hade minuterna dessförinnan rensat ogräs i familjens trädgård. Maken stod vid hennes sida. Hon satt i en stol och sade inte ett enda ord.

Det skedde en eftermiddag. Kvinnan lades i respirator när hon kommit till sjukhuset. Följande dag bestämde hennes make och de tre barnen i samråd med läkare att hjärt-lungmaskinen skulle stängas av. Mannen gav tillstånd till att fem olika organ skulle tas från kvinnans kropp.

Kvinnan hade inte skrivit under ett så kallat donationskort, men maken menade att hustruns liv och deras äktenskap och samvaro varit av den karaktären att ett sådant beslut torde vara förenligt med hennes vilja.

Därmed bidrog kvinnans död till att fem andra personer kom att överta organen från hennes kropp. En vackrare handling mellan olika individer kan jag inte tänka mig. En död människa skänker liv och hälsa till sin nästa.

I dag kan den yppersta läkarvetenskapen rädda barn som är födda i femte och sjätte månaden. En del prematurer drabbas dock av livshotande skador och följden av den alltför tidiga födseln kan bli svåra hjärnskador. Gränsen mellan laglig abort och foster som kan överleva ligger i dag kusligt nära varandra.

Patienter som drabbats av dödliga sjukdomar och som befinner sig i livets slutskede behandlas i Sverige i hemmet eller på hospice. Läkare och annan sjukvårdspersonal gör sitt bästa för att lindra smärta och lidande genom att medicinera patienten. Morfin är ett verksamt medel. Det dämpar smärta och minskar ångest och rädsla, men i större doser är det också andningshämmande. Rent kliniskt kan man påstå att dödsprocessen förkortas genom denna behandling.

Jag har aldrig läst eller hört talas om något fall i Sverige där en läkare medvetet och med uppsåt försökt ta livet av en människa på ett sätt som betraktas som dråp eller som mord. Ändå har en barnläkare åtalats för detta. Etiken hos den samlade läkarkåren är sådan att den står i livets tjänst och försöker så långt det är möjligt att läka och hjälpa patienterna.

Däremot har jag talat med många läkare som berättat för mig att de gråtit och sörjt när barn och unga människor mist livet genom sjukdomar eller olika skador. När de opererar och behandlar patienterna är de professionella och försöker hålla undan känslorna.

Jag har skrivit om barn som drabbats av svåra hjärnskador efter förlossningar eller trauman senare i livet. En av mina barndomskamrater har ett brorsbarn som legat i fjorton år likt ett kolli efter en bilolycka. Pojken cyklade och bar inte hjälm. Han kan inte tala, gå eller stå och han får hjälp av tre människor dygnet om.

Pojkens mamma och pappa har aldrig sagt ett ord om att de önskade att han dött. De älskar och sköter honom dagligen. Vänner och bekanta till familjen försöker att begripa vad denna verklighet innebär. Mycket kan man lära av dessa föräldrar.

När läkare genom röntgen av en människas hjärna och olika neurologiska undersökningar konstaterar att det organet visar tecken på oåterkallelig och definitiv skada betraktas patienten som död. Det krävs två kliniska undersökningar av specialister.

Från det tillståndet kan en människa inte tillfriskna. Det är ett vetenskapligt faktum.

BJÖRN RANELID