Humorn föddes på trucken

Hon är född i fulrummet. Nu gör Mia Skäringer en av rollerna i tv-serien om människorna på samhällets solsida. Men det var jobbet på limfabriken som blev startskottet.

De gick hem till Mia efter skolan för att fika, men där fanns varken bröd eller mjölk. Hennes kompis undrade varför kylskåpet var tomt. Mia ljög ihop en historia om att de just hade frostat av, att mamma skulle storhandla i eftermiddag. Sen såg hon till att de snabbt gick hem till kompisen i stället.

Med en pappa som jobbade på lager och en mamma som arbetade halvtid som städerska fanns inget överflöd i slutet av månaden när Mia Skäringer växte upp. De hade tillräckligt för att betala hus och räkningar. Sen var det inte mycket över till annat.

– Vi har letat mycket pengar pappa och jag. Vi hittade en krona i taget i en byxa här och en skrotlåda där. Man blev ju skitglad!

I dag kan hon skratta åt hur pappa tejpade jeansen med eltejp på insidan. Hon skäms inte längre över att mamma lagade glasögonen med tejp och såg till att håret låg över för att dölja skarven. Det var en helt annan sak då, när hon befann sig mitt i det och de trixade på alla tänkbara sätt för att andra inte skulle få veta hur kärvt det var.

Utåt höll de masken, men innanför husets väggar kunde de strunta i fasaderna och skoja om eländet. De utvecklade en humor full av självdistans. En överlevnadsstrategi för att det inte skulle kännas så tungt.

Första gången Mia pratade i radio satt hon på en truck på Cascos lager i Kristinehamn. Hon var 17 år och hade sommarjobb för fjärde året i rad på sin pappas arbetsplats. Bak på plocktruckens pall staplade hon kartonger och säckar med lim, färg och cement efter kundernas beställningar.

En gång i veckan ringde telefonen. Det var Morgonpasset i P3. Under pseudonymen Klister-Mia – eftersom hon jobbade på limfabriken – delade hon med sig av sina betraktelser över livet.

Inslagen blev populära och ledde till att hon fortsatte i programmet Söndagsskolan och så småningom kopplades in som krönikör i Bossa Nova där hon träffade Klara Zimmergren.

På den vägen är det. Tillsammans slog de igenom med humorprogrammet Roll On i P3. Där fick de fria händer att omsorgsfullt mejsla fram sina karaktärer.

Den egensinniga och ofta poänglösa humorn, som kan få oss att skämmas eller gråta lika gärna som att skratta, gick rätt hem även när de blev Mia och Klara i tv.

Tabita snurrar på hjulet så att de instängda träkulorna ramlar om
varandra och en av dem släpps ut. Hon plockar upp den och läser.

– Å där kommer Gustav 56. Femma, sexa på Gustav, säger hon och tittar ut över församlingen.

En herre strax utanför bild brister ut i ett hest bingo!

– Jädra va gött! De blir Axel som kammer hem tatuveringen. Ja, då går vi in på rommet sen å gadder lite, lovar Tabita och stryker vinnaren över armen.

I den andra säsongen av humorserien Mia och Klara extraknäcker tatueraren Tabita på ålderdomshem för att dryga ut kassan. Lite senare i avsnittet får vi se henne sitta med maskinen pickande mot gamle Axels högerarm.

Tabita har blivit Mia Skäringers allra käraste figur, både bland publiken och hos henne själv. Hon uppstod när en vän till Mia härmade en kvinna hon träffat. Mia visste exakt vilken sorts person det var och frågade om hon fick lov att använda Tabita. Så la hon ett pussel runt henne, hämtade bitar från sig själv, sin mamma, väninnor och andra kvinnor. Blåste i henne en styrka, gjorde henne rätt nöjd med sig själv och alldeles oängslig.

Nu är hon en person som Mia ofta hänvisar till i sitt eget liv och hon önskar att vi alla kunde släppa fram lite mer av Tabita i oss själva. Och att vi gott kan kosta på oss att ge alla Tabitor där ute lite mer uppmärksamhet.

Min mamma är städerska. Hon har tagit i så mycket att hela hennes kropp ömmar. Det finns människor som inte hälsar på städerskor, som går förbi dem på sina arbetsplatser. Som om de vore osynliga. Jag har sett det flera gånger. Och jag tycker det är hemskt.

I sin bok Dyngkåt och hur helig som helst beskriver Mia hur hennes mamma kunde vara som luft fast hon greppade skaftet till golvmoppen och svängde den över smutsen, krökte ryggen för att komma åt, lyfte, vände, skakade, rensade och ställde i ordning. Hon och många andra borde ha feta dunk i ryggen för arbetet de gör, tänker Mia.

– Alla de som styr upp vårt samhälle är ju inte de som får cred. Varken lönemässigt eller på annat sätt.

I stället ser hon ett sorts materiellt, ytligt tjafs breda ut sig och ta makten över oss. Det verkar vara viktigare att blåsa upp sitt eget ego och se till sina egna begär än att reflektera och ta ansvar för någon sorts helhet.

Själv imponeras Mia av människor som inte själva så lätt låter sig imponeras av andra. Såna som har varit med om livet och som har förstått att det här med att roffa åt sig och bevaka sin plats kanske inte är det som räknas i slutändan. Människor som gör något viktigt för andra.

– De finns överallt i vårt samhälle. De har kanske inte så stora behov av att höras och synas, så vi borde tysta ner oss lite så vi hör vad de säger. Och då menar jag inte bara en gång om året i Svenska-hjältar-galan utan allt jämt, året om.

Det kan tyckas som att Mia bara har glidit rätt in i Sveriges humortopp. Men när hon satt där på trucken och pratade i radion efter stolparna hon skrivit ner på morgonen hade hon redan varit på väg i många år.

Humor hade en stor plats i hemmet när hon växte upp. Mia satt gärna framför tv:n där Jönssonligan och Papphammar rullade för jämnan. Redan när hon var fyra år uppfattade hon att det var skickligt det som skådespelarna gjorde. Att det var något man kunde lära sig. Om och om igen tryckte hon in videobanden och övade in långa monologer. Sen hade hon föreställning för familjen.

När hon var sex år gick hon med i en amatörteatergrupp och använde sig av det hon lärt från tv. Hon utvecklade en egen figur, en bitsk gammal tant som fräste på sin gubbe och slog honom med handväskan. Lite som Margaretha Krook i Morrhår och ärtor, fast inte så fin, tänker Mia.

Hon visste redan då att hon skulle bli skådespelare. Det var aldrig tal om att hon skulle städa eller jobba på fabrik. I småstaden där hon växte upp kunde hon fokusera totalt på sitt teaterintresse. Där fanns inte så mycket annat som distraherade. Och den tuffa tiden med alldeles för lite pengar, skammen och föräldrarnas sätt att tackla svårigheterna genom att skoja om dem är inget hon vill gömma undan. Tvärtom. Där finns nycklarna till hennes arbete i dag.

– Hela grejen med självdistansen som vi utvecklade i vår familj, det är ju mitt vassaste verktyg i det jag gör i dag. Den förmågan hade jag ju aldrig övat upp om jag inte hade haft det som jag hade det.

Med sin karriär har Mia rest genom klasserna och hon skäms inte för pengarna hon tjänar i dag. Det betyder inte att hon har lämnat arbetarklassen. Det vill hon inte. Men hon känner sig lika hemma bland vänner i medelklass och överklass. Med sin annorlunda bakgrund kan hon uppfatta skillnader. Som att det kan vara lite mer raka rör i arbetarklassen, medan det blir viktigare att hålla uppe en fasad hos andra.

Egentligen gillar hon inte att leta skillnader och att generalisera så där. Hon är mer intresserad av vad vi alla kämpar med oavsett vilka vi är. Sånt är viktigare att prata om än vad som skiljer människor åt.

Därför har hon öppnat en lucka. Genom den kan hon kliva från en värld till en annan. Gå från fulrum till finrum och tillbaka igen. Hon bär med sig saker genom luckan. Baxar dem från ena sidan till den andra, vänder dem sen i ljuset och låter dem speglas i något nytt. Slipar kanske lite på de vassaste kanterna och klär in dem i något vackert. Mjukar upp det svåra lite grann.

Så får hon ful- och finsidan att mötas. Och då kan hon tala om övergrepp, misslyckanden och livets raka råhet även i de fina salongerna. Få oss att skratta åt utseendefixering och ledsna navlar, för att sen gråta åt att unga tjejer skär sig för att livet gör så ont. Sånt händer på båda sidor om Mias lucka. Vi är trots allt inte mer än människor allihop.

Det var dags. Publiken i Karlstad väntade på Mia. Hon hade något viktigt att säga dem och hade förberett sig länge. I sitt eget manus hade hon lagt in hela sig själv som insats. Ändå tvivlade hon – tänk om det inte var bra. Vad i helvete hade hon gett sig in på? Alldeles skräckslagen, och samtidigt fascinerad av hur människan kan driva sig själv mot en kant, såg hon premiären närma sig.

Så stod hon där, med händerna knäppta och förde ett samtal med sina tre musketörer; pappa, Maria och Gud. Ge mig mod och styrka att göra det här. Inte bara för min skull, utan för alla. Sen klev hon ut i strålkastarljuset på scenen i bara bikini. Och mötte kärlek.

Den blev en jäkla succé den där showen, Dyngkåt och hur helig som helst. Hon fick göra den precis som hon ville. Med cello- och pianokomp, hudbristningar och scener ur en våldtäkt spelade hon för utsålda salonger, hela tiden med ett inre motiv.

– Med det menar jag ett motiv som är frikopplat från mitt eget ego. Att tänka i större rörelser. Kärlek. Det som jag får från publiken vill jag skicka tillbaka till dem. Det jag väcker den kvällen vill jag att det ska bestå, och att de ska gå hem och förstå att de är så fina i sig själva.

Hon använde sig av sin egen bakgrund med stökiga tonår av självsvält och förnedring i jakten på bekräftelse. Klädde på sig kläder, men klädde av sig allt mer själsligt ju längre in i föreställningen hon gick. Tänkte att nu tar hon med sig allt från fulrum till finrum, lyfter upp det och vrider runt det så att publiken kan se riktigt ordentligt. Se sprickorna i Mia Skäringer.

Och då menar hon inte bara hudbristningarna på hennes mage. Nej, det är i sprickorna av en människa som ljuset letar sig ut, menar hon.

– Det är de som gör oss intressanta och där finns det som berör.

Hon hoppas att några i publiken har gått hem efter föreställningen och lagt av sig jämförelsesjukan för att i stället se sin egen storhet.

Mia spelade sin föreställning tills hon inte längre höll ihop. Hon kraschade, tvingades vila och stänga av. Nu är hon tillbaka och det går bra för henne. I vår spelas nästa säsong av tv-serien Solsidan in där hon har en av rollerna och har skrivit delar av manuset. Hon får förfrågningar om rena dramaroller och sånt vill hon gärna göra mer av framöver.

Hon kan jobba med det hon känner att hon är ämnad för. Något sånt har alla människor, det är Mia övertygad om. Men det innebär inte att man måste förverkliga sig själv eller krångla med att uppfylla en personlig dröm genom sitt jobb. Det betyder inte att det är sämre att slita på ett vanligt kneg mellan sju och fyra fram till pensionen. Nej, tvärtom är det tur att alla dessa vardagshjältar finns.

– Jag vill nog påstå att de flesta jobb är mycket, mycket viktigare än mitt eget.

De här arbetsbina borde lyftas upp och få vår tacksamhet lite oftare, tänker Mia. Utan dem blir det ingen honung.

Ibland har hon plockat fram Tabita för att lite grann bakvägen få oss att stanna upp och se oss omkring. Som i avsnittet där hon låter henne sitta på kanten av en stol och luta sig in över gamle Axels säng. Han ligger stilla på sidan och Tabita håller handen som sticker ut under täcket.

”Har du gått in i tunneln nu Axel? Ja. Nu går du mot de där lille knappnålshöve me ljus vettö. De e bare å gå på. Nu ska du’nte vände om vettö … utan nu e tiden ute. Nu e de dags … släppe taget.”

Väggklockan tickar, vinterljuset och trafikens ljud strömmar svagt in genom rummets fönster. Tabita pratar lugnt vidare om den andra sidan. Om sjön där Axel kan fiska, om gröna gräsmattor och vita enhörningar.

En arbetskamrat till Tabita ansluter, sätter sig på huk vid sängen och ger Axel några sista ord. När han somnar in är det de två som är vid hans sida.

Marie Edholm