Det är inte bara Södra som tror på skogens långsiktighet. Redan Gustav Vasa gav order om att ekar skulle planteras.
Syftet var att framtida kungar skulle kunna bygga sina regalskepp. 2 000 ekar gick det åt till ett hyfsat fartyg. Och nåde den stackare som gav sig på en ek med yxan. På 1600-talet var det belagt med dödsstraff om man greps vid flera tillfällen.
1832 beslutade Sveriges riksdag att det skulle planteras ek på 125 hektar varje år under 200 år. 300 000 tusen ekar planterades på Visingsborgs kungsgård på Visingsö i Vättern.
År 1975 var de första ekarna färdiga att avverkas. Då skickade generaldirektören för statliga Domänverket ett brev till chefen för marinen och påpekade att ekarna var klara nu, så det var bara att bygga de där skeppen.
Några båtar har i alla fall fått glädje av Visingsö-ekarna; Ostindiefararen och briggen Gerda har använt dem i sina byggen, liksom Vasamuseet och sist, men inte minst; en del av ekfaten som rymmer svensk whisky från Mackmyra är tillverkade av svensk ek från Visingsö.
PS. Mitt eget förhållande till ek är inte så gott. Jag ägde en gång en 50-årig ekbåt som hette Astrid, en öppen Falsterbosnipa med en 10-hästars Albin O 21. Astrid hade en egenhet som jag aldrig lärde mig uppskatta. Hon sjönk. Jämt och samt. Vår, sommar eller höst, Astrid gick till botten, med motor och allt. Hon hängde i tamparna som var fästa i bryggans pollare och innehöll ett par hundra tiolitershinkar vatten och bräckt vatten i oljetråget. Det är nämligen så, att ek sväller långsamt. Astrid svällde aldrig, trots tilltagande ålder. Så, vad flottan skulle med de där ekarna till, det undflyr mig.
Rumskullaeken i Norra Kvill i Småland anses vara Sveriges äldsta ek. Den är omkring tusen år gammal och har en omkrets på 14 meter.
Foto: Eva Rosenqvist
