Alkohol, rock, respekt, glädje

Finlandsfärjan klyver Östersjöns vågor. I salonger och hytter syns slingrande tungor och gnuggande höfter. När nattens tema är hårdrock vågar även männen smeka varandra.

Han ser livsfarlig ut där han sitter vid baren på M/S Galaxy som stävar över Ålands hav mot Åbo. Ölen är till hälften urdrucken. Blicken under de tjocka piercingprydda ögonbrynen arg.  Hår och skägg är vildvuxet. Han ställer sig vigt upp och skuggboxas med en annan hårdrockare.

Johnny Skrotiz ler. Han heter så. Mannen med det råa yttre utseendet. Han bjuder mig till bordet och plockar ut en grov ring som sitter mellan näsborrarna. Ur cammoflagebyxornas benficka tar han fram fyra sugrör av större modell. Ett efter ett träs sugrören in i hålet där ringen nyss satt. Partytricket är fulländat när alla fyra sitter på plats, det ser ut som en plastmustasch som växer ut från näsans mittsträng.

En stund senare, i en av skeppets många korridorer, möter jag en man med blåjeans och matchande jeansjacka. En utstyrsel han inte är ensam om på hårdrockskryssningen. Norska dödspunkarna Turbonegro är dragplåster och överallt vimlar det av hängivna fans som kallar sig turbojugends.

Jeanskillen bär vit matrosmössa som sitter lite snett på huvudet. Andedräkten berättar om många timmars hårt festande på taxfreeöl. Hans ansikte spricker upp. Likt en muslim som vänder sig mot Mecka och går han ner på knä framför mig, kupar sin högra hand, för den uppåt och rör vid mitt kön. Trots sina berusningsblanka ögon ser han min förvåning och ställer sig upp och vill kramas i stället. Han frågar om han får bjuda på öl.

När en turbojugend möter en annan turbojugend är kram och smek naturligt. Trots att de aldrig träffats tidigare förenas de i sin kärlek till bandet och dess musik. Gemenskapen handlar om acceptans, respekt och glädje. Inramat av stora mängder alkohol. Turbojugendkulturen spiller över på oss andra som deltar på 24-timmarsturen.

De norska dödspunkarna är dragplåstret på kryssningen. Många suktar efter den nya sångaren Tony Sylvester som ersatt ”Hank von Helvete” (Hans Erik Dyvik Husby), känd för bredare massor för sin roll som Cornelis Vreeswijk i filmen ”Cornelis.” Tony Sylvester med sin stora tatuerade kagge och trashiga, raspiga röst har fört Turbonegro tillbaks till sitt 90-talsursprung.

Bandet går på sist. Publiken har ägnat många timmar åt att konsumera bärs, sprit och den finska färdigblandade gingroggen Longdrinks. Festandet sker nere hytterna, i barerna och vid middagsbuffén där fri tillgång till öl och vin ingår för 300 spänn. I hyttkorridorerna har den erfarna personalen förberett med svarta sopsäckar som sitter uppsatta var tionde meter.

En turbojugend har somnat tvärs över korridoren i fosterställning. Hans kompis ligger uppkrupen bakom i skedposition och stryker honom ömt över kinden. Passerande tar långa vingliga steg för att komma förbi.

Snedstegen beror inte på sjögång. Ålands hav är lugnt. 5–10 sekundmeter vind är ingen match för ett 202 meter långt fartyg.

Morgonen efter är det lugnt och tyst i korridorerna. Några uthålliga är tillbaks i taxfreen och bunkrar. Men först när lunchbuffén öppnar klockan 11 kommer folk ut från sin egen eller det tillfälliga nattsällskapets hytt för att dricka lunch och äta lite mat. Återigen är det fri tillgång i kranarna som aldrig sinar.

När fartyget lägger till i Värtahamnen är det hunnit bli kväll. Påsar tyngda med flaskor och små kärror med ölflak lämnar båten i sällskap med sina ägare. Rockers kliver på bussar som väntar på att ta dem till hemstäderna.

En turbojugend kräks utanför terminalen med en cigarrett i ena handen och en burk i den andra. När maginnehållet kommit upp torkar han sig med jeansjackans ärm och drar ett halsbloss och en mindre klunk öl. Nu väntar nya utmaningar på Stockholms hårdrocksklubbar.

Kvällen är ung.

Johnny Skrotiz, kylmontör, Stockholm:
Jag gjorde min första piercing som 13-åring. Skaffade egen studio när jag var 20 år. Jag bytte namn till Skrotiz efter att en kompis morsa började kalla mig för det. Jag bråkade med skattemyndigheten i fyra år innan jag fick det godkänt. Jag har piercingar i ollonet. Två stycken. En som kallas prins Albert, den går in i urinröret bakom ollonet och ut vid mynningen. Det sägs att det är den enda genitala piercingen som förhöjer mannens sexuella njutning. Jag gillar att festa och gå på konserter. Men det får aldrig gå ut över jobbet. Jag måste ha ett ordentligt jobb om jag skaffar familj.

Jag heter Odin Wittenberg. Men mitt warriorname i Turbojugend är Admiral Anus. Jag är president för Turbojugend i Holmestrand. Jackan har jag alltid på mig, även på jobbet. Jag kör kran i metallindustrin. Jag och min tjej Erikke är festivalfreaks, rock´n´roll är vår grej. Turbonegro har vi sett nio gånger i år. Jag går hellre på spelningar än köper en ny tv. Hank von Helvete saknar jag inte. Att Tony Sylvester steppade in är det bästa som kunde hända. Han är en go vokalist. Kraftigt stämma.

Mikael Landberg med sin fru Therese, från Valbo utanför Gävle:
(Mikael bjuder på groggen Amaretto och Cola som smakar ungefär som Dr Pepper.)
Jag jobbar på ett hyvleri. Ibland får jag representera företaget. Folk brukar haja till när de ser mina tatueringar. Det viktiga är inte hur jag ser ut, utan att jag sköter mitt jobb, är bäst på det jag gör. Jag och Therese separerade i några år. Sedan hittade vi tillbaks till varandra. Jag säger som de sa i filmen Highlander ’There can be only one.’ Vi fixar barnvakt och åker på kryssningar och går på festivaler, gör roliga saker ihop. Vi är här för musiken. Det är grymma band på den här resan.

Anders Nilsson, metallarbetare från Vetlanda:
Jag kom till Stockholm flera timmar innan båten skulle gå. Jag tänkte att jag ville passa på att träffa en riktig stockholmare. Men sen kom jag på att den enda som finns måste vara Jerry Williams. Jag lever sparsamt och satsar på att gå på spelningar. Överlag behöver folk slappna av när de stämplar ut från jobbet. Bara sitta i soffan och ta en öl och titta på idiotiska tv-program. Dagens arbetare kämpar till de kräks för att bli småborgerliga. Renoverar sina kök vart femte år.

Eksjö Chapter. I en hytt ett av de lägre däcken är det fullpackat med folk. Fyra av dem trängs framför fotografen Olas kamera. Alla är från småländska Eksjö och driver ett eget så kallat chapter, som Turbojugends lokala fan clubar kallas. Johnny Hurtig har ett tätt helskägg. Han är presidenten och kallar sig Captain Boner. Till vardags jobbar han som metallarbetare. ”Det här är closest to heaven you can get. Vi har laddat i flera månader”, säger han.

Kamraterna Rickard Samuelsson (i hatt), Oskar Karlsson (blond) och Nicklas Gustafsson nickar innan de dyker in i hytten och fortsätter att ladda inför att Turbonegro ska inta scenen.

Captain Boner: Vi körde på hela natten fram till 06:30. Gick upp klockan 10. Turbonegro var så jävla magiskt. Det var tionde gången jag såg dem. Jag gillar allt kring bandet. Som att gå mot strömmen. Det är därför jag inte har Facebook.

Det är två timmar kvar av 24 timmars-kryssningen.

Marcus Derland