Cormac McCarthys sista försök att förstå hur världen fungerar

Böcker Cormac McCarthy följer upp succéromanen Vägen med två spretiga och översvallande romaner. Lästa tillsammans är de djupt gripande.

Jag var oförberedd på hur starkt Cormac McCarthys nya böcker skulle drabba mig. Han har inte gett ut någon roman sedan Vägen 2006 och jag trodde att den skulle bli hans sista. Då var han 73 år, till sommaren fyller han 90.

Vad fanns egentligen kvar att säga? När pappan i Vägen uppmanar sonen att han måste ”bära elden”, att han måste leva vidare trots världens grymhet, var det som att McCarthy satte punkt. Men nu finns alltså ytterligare två romaner på svenska, Passageraren och Stella Maris.

De handlar om syskonen Bobby och Alicia Western.

Bobby är dykare. I början av Passageraren lejs han för att bärga ett flygplan som störtat utanför Mississippis kust 1980. Men något stämmer inte. Alla dörrar och fönster är stängda, ändå saknas en passagerare. Nästan omedelbart börjar män i mörka kostymer ställa frågor. De första hundra sidorna låter sig läsas som en deckare. Dialogen är rapp och tempot högt. Bobby är snart på flykt
undan staten i sin Maserati.

Vartannat kapitel följer honom på drift genom en stad och ett landskap han är oförmögen att ta in, vartannat kapitel följer systern Alicia och hennes allt lösare grepp om verkligheten. Deras pappa arbetade på Manhattanprojektet och var med och utvecklade atom­bomben. Något som kommit att hemsöka dem båda.

I Sverige är McCarthy kanske mer känd för sitt inflytande än för sina böcker. Många minns säkert filmen No country for old men, baserad på hans bok med samma namn, eller har följt tv-serien The last of us under vintern. Liksom Vägen följer den en pappa och ett barn genom ett ödelagt USA.

På andra sidan Atlanten räknas han som en av de viktigaste nu levande författarna. Sin kanske bästa roman, Blodets meridian, skrev han på 80-talet. En ultravåldsam men poetisk western som gjorde upp med landets blodiga historia.

På 90-talet följde han upp den med en trilogi cowboyromaner som utspelar sig kring den amerikansk-mexikanska gränsen. Med dem nådde han en stor publik.

I den första av de nya romanerna, Passageraren, är mycket sig likt. McCarthys värld är fortsatt befolkad av framför allt män. Särskilt den råbarkade typ som ofta sänker ett par öl på ett sunkhak och med lätthet lagar en motor.

Men det är förlåtet, för här finns också en stor ömhet. Lodisarna och vardagsgenierna på New Orleans barer får vara hela människor. De väjer varken för funderingar om världens beskaffenhet eller korkade skämt. Aldrig tidigare har McCarthy varit så rolig. En barnslig, upprymd och ganska grabbig humor.

Den andra romanen, Stella Maris, är något annat. Ett samtal mellan Alicia och hennes psykiatriker på kliniken med samma namn. Hon är tjugo år och doktorand i matematik. Sedan barndomen har hon haft återkommande hallucinationer.

Här lyser McCarthys intresse för matematik och fysik igenom. Med resultatet att romanen blir något dunkel för oss som inte fullt ut förstår modern kvantfysik. Jag tror egentligen inte att det spelar någon roll.

Vad som är viktigt är det här: liksom fysiken sedan början av 1900-talet sökt en teori som ska sammanfläta och förklara allt, från kvarkarnas underliga tillvaro till Einsteins krökta rum, söker Alicia och Bobby efter ett svar som ska göra deras liv begripliga. Inte minst mot bakgrund av att deras pappa släppt in en stor ondska i världen.

Atombomben och dess hot om fullständig utplåning.

Tillsammans bildar de två böckerna ett helt igenom unikt storverk. På nästan sjuhundra sidor beskrivs alltifrån klassiska italienska bilar och dykarutrustning till matematik och universum med samma vetgiriga hunger.

Som om McCarthy här gör ett sist­a försök att omfamna och förstå världen. Så visst blir det spretigt, och ibland svårbegripligt, men ansatsen är djupt gripande. En roman som är lika sorglig som den är livsbejakande.

Rasmus Lygner