Lättnad i Lessebo när bruket startar om

Vid lucia kom det fruktade beskedet: Konkurs. Men Lessebo bruk har rest sig ur askan förr.

När produktionschefen ringde, tackade han ja direkt.

– Sen satte jag på bastun och drack några pilsner.

Pauli Kajander, 53 år, kunde andas ut. Han var en av de utvalda. En av dem som fick jobbet tillbaka efter konkursen.

Han hade jobbet som maskinförare kvar på Lessebo bruk. En arbetsplats som varit hans sedan 1975.

– Jag trodde faktiskt att det var slutet den här gången. Sån tur kunde vi väl ändå inte ha att vi skulle klara en konkurs till?

Pauli Kajander bor i Hovmantorp dryga milen från Lessebo. På vintern tar han bilen, på sommarhalvåret cyklar han, men strax före jul gick han i ständig oro.

– Vi pratade pengar hemmavid. Hur skulle vi klara huslånen? Kunde vi använda bilen mindre?

Huset. Frugan som jobbat inom barnomsorgen, men som bränt ut sig och gått in i väggen och varit sjukskriven ett par år.

– Hur skulle vi klara oss? Hon får ut 11 000 efter skatt och jag kanske snart skulle bli arbetslös? Ungarna frågade om jag skulle börja som städare nu.

Men så vände allt. Både för bruket och de flesta av Paulis arbetskamrater. Lessebo bruk hade ytterligare en gång rest sig ur askan som fågeln Fenix.

Det lilla småländska bruket kan se tillbaka på några ovanligt turbulenta år, som började 1999 med syltfabrikören Jan Bernanders intåg i den då anrika Klippan-koncernen.

Vid hans utträde hade Mölndals bruk köpts in och lagts ner, Klippans verksamhet i skånska Klippan mer eller mindre hamnat på historiens skräphög.

Koncernen var slagen i spillror efter märkliga satsningar på engelska förlustbruk och konkursen blev ett faktum. Klippan lever i dag en tynande tillvaro som industrihotell med pytteliten produktion.

Men hjärtat Lessebo, med sitt handpappersbruk från 1693, fortsatte slå. Det räddades av den lokala skogskoncernen Vida AB och uppstod 2006 som Vida Paper Lessebo.

– De har varit en bra ägare, säger femtioårige maskinföraren Michael Johansen, som haft sin utkomst sedan 1989 på bruket.

– De har investerat väldigt mycket pengar här på de sex år de stått som ägare.

Personligen blev Michael förvånad över att Vida tvingades släppa greppet över bruket.

– Vi trodde väl alla att kineserna skulle vara bra kunder, men det verkar som om vår framtid ligger i Europa trots allt säger han.

Kineserna pressade priset på dissolvingmassan och det var en av bovarna bakom att bruket, efter ett försök till rekonstruktion, gick i konkurs den 12 december förra året.

Michael Johansen hade ett par veckor innan beställt biljetter till San Morales i Mexiko för att fira sin femtioårsdag.

Folk här på orten trodde att konkursen var spiken i kistan. Inte någon trodde på en ny köpare.

– Folk här på orten trodde att konkursen var spiken i kistan. Inte någon trodde på en ny köpare.

Runt om Lessebo föll dessutom andra industrier som käglor, delar av glasriket gick i kras. Men Michael trodde på bruket.

– Någon verksamhet skulle säkert få bli kvar.

Nu hamnade bruket i svensk-norska händer.

– Inte utan att man blev lite förvånad. Man får hoppas att det är ett par goda pojkar som tar över, säger Michael Johansen.

När Dagens Arbete besöker Lessebo är det andra dagen med nya ägare. Och dagen innan bjöds de anställda på en ny överraskning, när det visade sig att de nya ägarna var fler än man trott från början. Bruket ägs nu av tre konstellationer.

Kompanjonerna Terje Haglund och Roar Paulsrud som sedan tidigare äger Vafoss slipmassabruk och Hellefoss pappersbruk i Norge. Norska koncernen Pemco som äger sju massa- och pappersbruk. Därtill en lokal duo bestående av Lesseboföretagen Bakers och Edbergs transport.

– Edbergs transport är störst häromkring, säger Michael Johansen, som själv knäcker extra för att annat företag på orten som chaufför.

Anders Rimbro, femtiosexårig blekare i massakokeriet, säger att han fick veta på radion att bruket var räddat.

– Jag hade då gått hemma med lönegaranti i tre veckor, men alltid trott att det skulle lösa sig.

– Orolig, visst, men aldrig att det skulle ta helt slut.

Anders, som har en son som kör rullmaskin på bruket, satt hemma vid köksbordet när telefonen ringde.

– Det var produktionschefen som ringde och frågade om jag ville ha fortsatt jobb på bruket.

Vad svarade du?

– Absolut, jajamensan. Det var ett skönt besked att få. Jag visste ju att alla inte skulle få komma tillbaka. Det kändes helt underbart.

Inte minst med tanke på familjen.

Hustrun blev av med sitt jobb på ett bokbinderi efter en konkurs i somras och hankade sig nu fram på olika timanställningar hos kommunen.

– Nu är det bara att kämpa på och hoppas på det bästa.

Konkursen var ett faktum den 12 december. Men maskinerna fortsatte rulla. Den tillsatte konkursförvaltaren Bertil Stridh, ville inte släcka ner bruket innan han gjort allt för att hitta någon som ville driva bruket vidare.

Men några lussekatter till kaffet på lucia skulle det inte bli detta år. Den traditionen fanns det ingen ekonomisk täckning för längre.

Nu är dock brukets väl och ve något som angår alla på denna ort som räknar in runt 2 700 själar.

Det lokala konditoriet ”Peppes” bjöd därför alla brukets anställda på lussekatter – precis som vanligt.

– Vi älskar Peppes, säger Kristina Karlsson, 53 år, och Erika Lindqvist, 41 år med en mun om detta uttryck för bygdesolidaritet.

Båda från Lessebo och båda arbetskamrater i efterbearbetningen. Kristina har varit på bruket i trettiotre år. Erika sedan 1995.

De säger att de nog var beredda på att något skulle hända.

– Helt oväntat var det inte när alla industrier runt om fick problem, säger Erika.

– Och sådana här besked brukar komma till jul eller semestern, inflikar Kristina.

Nu var det banken som lade ner bruket, menar Erika.

– Klarar inte Vida av oss gör ingen det. Ungefär så tänkte jag.

Men så dök advokaten Stridh upp.

– Han utstrålade pondus och menade att det bara var skitsnack att bruket inte gick att rädda, minns Erika.

– Nu är han väl i Florida för pengarna han fick för sitt arbete här, skrattar Kristina, väl medveten om att advokaten gjort ett bra jobb.

Han bjöd på smörgåstårta och ingöt nytt hopp bland de anställda. Därom tvistar ingen.

Både Erika och Kristina har familjemedlemmar på bruket. Kristina har en make, en son och ett ex och Erikas man jobbar i sulfiten.

– Vi hade drabbats hårt om bruket lagts ner, säger de.

Båda fick jobba kvar under veckorna som letandet efter en ny köpare tog vid.

– Men tanken slog mig när jag var ute och handlade julklappar, säger Kristina. Alla var så glada och själv gick jag och tänkte: Fan snart är man arbetslös.

– Hemma började vi prata om att det var bättre om min gubbe fick vara kvar eftersom han är yngre.

Erika och Kristina skrev också in sig på arbetsförmedlingen. För de visste ju inte hur det skulle bli.

– Vi tittade lite på vad det fanns för lediga jobb inom pappersindustrin. Jag hittade ett vikariat i Grycksbo, säger Kristina. Eller om det var ett sommarjobb.

Alla undrade vad det skulle bli av Lessebo, men ingen gottade sig i det. Alla undrade om Lessebo skulle bli en spökstad.

Samtidigt var det oroligt på orten, berättar Erika.

– Alla undrade vad det skulle bli av Lessebo, men ingen gottade sig i det. Alla undrade om Lessebo skulle bli en spökstad.

Erika och Kristina fick frågan på jobbet om de ville ha fortsatt anställning hos den nya ägaren.

– Vi sade ja med en gång.

Vad kände ni då?

– Ren och skär lättnad.

De, liksom en hel bygd, andades ut.

Göran Widerberg